rollspelare & tippest prs

Elizabeth nickade lite och log mot honom. Hon höll kvar leendet på läpparna, orkade inte se någon trädgård egentligen men lät honom ändå styra henne mot den.
”Vart ligger min kammare? Mina damer är i närheten väl?” Undrade hon och tittade upp på honom med ett svagt leende på läpparna.

För att säkert komma i tid till middagen så ökade han farten på stegen och snart var de ute i trädgården. Trädgården med de gula rosorna och de röda tulpanerna som hans mor åkt till Holland för att kolla på innan hon beställde dem. Sen fanns en massa blommor som Henri inte hade någon koll på.
"Din kammare ligger i den norra flygeln, precis som min", svarade han. Det fanns två flyglar med kammare; i samma flygel som Henri bodde Sophia, hennes damer, Juliette, och nu även Elizabeth och hennes damer. I den andra flygeln bodde hans far, mor, Russel, och ibland andra temporära besökare. "Och dina damer bor bredvid dig."

Elizabeth granskade trädgården lite snabbt, var inte alls intresserad av den. Hon tittade på honom igen och log svagt när han sa att hon bodde nära sina damer.
”Jag hörde att Carlos, kronprins av Spanien också ska komma hit. Ursäkta att jag frågar, men vad hände mellan dig och Sophia? Ni har väl varit trolovade längre än vad jag funnits?” Sade hon så oskyldigt som hon vågade. Hon log svagt och tittade oskyldigt upp på honom.

"Det var min far som ifrågasatte alliansens betydelse för Frankrike", svarade Henri så diplomatiskt han kunde och bad för att Elizabeth inte skulle ställa fler sådana frågor. Han tog med henne in i slottet igen och började gå mot hennes kammare. Vakterna som stod i korridorerna verkade knappt lägga märke till någon av dem, trots Elizabeths stordådiga klänning.
"Tack", sa han till vakten när de kommit fram till hennes kammare. Vakten öppnade dörren och Henri ledde Elizabeth in. Dörren stängdes bakom dem.
"Det här är din kammare", sa han och drog tillbaka sin arm från henne. Kammaren var likadan som hans egen kammare, bortsett från att Elizabeths kammare även hade ett skrivbord.

”Jag hoppas att Ni ska inse att England har mer att erbjuda.” Log hon sockersött innan hon följde med honom in igen. Hon rynkade på pannan åt vakten som knappt la märke till dom, skulle komma ihåg det ifall att det blev så att hon gifte sig med Henri, tänkte avskeda honom isåfall. Hon log svagt och granskade sin kammare, ganska vardaglig men fint. ”Tack så mycket.” Log hon och kliade sig i nacken. ”När är middagen?” Undrade hon.

Han blev ganska obekväm över att en tolvåring pratade politik med honom. Eller, i och för sig pratade hon inte så mycket politik, men ändå. Dessutom var Henri inte mycket äldre själv.
"När som helst nu", svarade han och besvarade hennes leende. "Det är nog bäst att gå ner till matsalen redan nu."

”Följer du mig dit?” Log hon snällt, antog att Sophia skulle närvara och tyckte det skulle vara lite roligt att gå i sällskap till middagen med Henri. Hon såg inget syfte alls med att vara sams med Sophia, så hon tänkte ta varje tillfälle för att irritera henne.

"Självklart", svarade han och log innan han tog armkrok med henne igen och lämnade kammaren. Han hoppades på att varken Sophia eller Juliette skulle ta illa upp av det - båda visste ju mycket väl att han var tvungen att vara trevlig mot Elizabeth. Särskilt Sophia.
Snart anlände de till matsalen, där ett par stycken, varav Juliette, kungen och drottningen, samt Russel redan slagit sig ner och inväntade resten av gästerna innan de skulle börja äta. Utav artighet så drog Henri ut en stol till Elizabeth som hon förmodligen satte sig på då han själv slog sig ner bredvid. De två stolarna bredvid honom var tomma och sedan satt Juliette där.
"Du är jättevacker", viskade han till Juliette så diskret han kunde. Även fast han lovat Sophia att han valde henne över Juliette så kändes det inte rätt att bara sluta prata med Juliette helt och hållet, utan förvarning.

Elizabeth log tacksamt och satte sig ner på stolen, granskade deras sällskap. Hon fastnade med blicken på Sophia när hon väl kom in, den ljusblåa klänningen hade inte alls gjort sig rättvisa på långt håll och det hade inte drottningen heller. Elizabeth hade ju hört att Sophia var vacker men hon hade inte räknat med att hon skulle vara så fin.

Sophia gick in i matsalen och granskade Elizabeth med en kritisk blick innan hon slog på ett leende. Hon satte sig ner på andra sidan och höll blicken på drottningen framför sig. Visst var hon bara ett barn, men det innebar inte att Sophia blev mindre irriterad för det.

Juliette log varmt mot honom men tittade snabbt bort då en diplomat från Preussen började tala till henne. Henri vände istället blicken mot Sophia, som nyss anlänt till matsalen. Gud, vad hon var vacker. Han kunde inte ens rå för leendet som bildades på hans läppar.
"Smaklig måltid", sa hans far när alla gäster satt sig runt bordet. Genast började Henri äta, då han inte ätit sedan frukosten.