Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip såg på henne, log lite vänligt mot henne. Det hela kändes fortfarande så overkligt.
"Jag fick inte reda på precis varför du inte ser det, men jag vet åtminstone hur jag kan göra för att du ska kunna det", sade han snällt. Han tog upp sin steele, ritade lugnt symbolen Isabelle pratat om på sin handled innan han tog hennes hand, bad att det skulle fungera.


Ilsera var nästan som helt förtrollad av hans nynnande, det var så vackert. Och han var helt otroligt vacker, hon hade kunnat sitta där i all evighet kändes det som och bara titta på honom.

Aubrey gav honom en fundersam blick då han först ritade någon symbol på sin handled, innan han tog hennes hand i sin. Hon riktade blicken mot kyrkan som plötsligt ändrade utseende. Wow. Institutet var en fin byggnad, precis som hon kom ihåg det. Aubrey släppte taget om hans hand för att småspringa uppför trappstegen och vidare in i byggnaden.


Efter en stund la han ifrån sig ritblocket. Trots att han kunde sitta i långa perioder och bara rita, så ville han inte tråka ut Ilsera för mycket. Det kunde inte vara så spännande att bara sitta still och se på honom heller. Jonathan la sig halvt ner på sängen och vände sig mot henne med ett mjukt leende på läpparna. Allting kändes fortfarande lite overkligt.

Philip kunde inte låta bli att le lite roat åt hur bråttom Aubrey fick in, uppenbarligen måste symbolen ha fungerat så att hon såg institutet. Han började genast med långa steg gå efter henne in.

Ilsera kunde ha suttit där hur länge som helst och beundrat hur vacker han var, men blev ändå på ett vis glad när han kom till sängen istället - hon ville vara så nära honom som möjligt. Hon log lite, lade sig halvt ner och lutade huvudet mot hans bröstkorg.

Hon möttes av en hel del förvånade blickar vilket var förståeligt. Ingen hade väl räknat med att hon plötsligt skulle komma instormande. Aubrey fick snart syn på Isabelle och rusade fram till den mörkhåriga tjejen, la armarna om henne i en stor kram samtidigt som hon gav ifrån sig ett skratt. Det kändes väldigt bra att vara tillbaka trots att det inte var officiellt. För hon skulle kanske aldrig få sina runor tillbaka.


Jonathan sneglade ner på henne då hon lutade sitt huvud mot hans bröstkorg. Långsamt drog han fingrarna genom hennes mjuka hår, och började igen nynna på samma visa som han gjort då han ritat. Han visste inte riktigt varför han var så fäst vid den. Han hade hört den som en liten pojke och den hade helt enkelt hängt med ända sedan dess.

Philip kunde inte låta bli att le brett då han såg Isabelles och Aubreys glädje, själv syntes det verkligen också hur otroligt lättad han var att hans älskade var tillbaks igen och faktiskt kom ihåg honom.

Ilsera log mjukt och slöt ögonen, lade en arm om honom. Hon älskade att bara få vara så nära honom, det kändes av någon anledning så rofyllt och dessutom var visan han nynnade vacker.

Aubrey stannade kvar på institutet en lång stund, ville inte gå därifrån. Men tyvärr skulle hon eventuellt bli tvungen att återvända hem till sin lägenhet, för hon hade inte rättighet att vara där. Institutet var enbart för skuggjägare och det var hon inte längre. Inte tack vare Klaven som tagit hennes runor och identitet från henne. Hon kände sig inte hel utan sina runor.


Efter en stund pussade han henne på kinden, älskade att få hålla henne så nära sig. Han skulle få njuta av hennes närhet hela natten då hon skulle sova där. Jonathan skulle knappast få mycket sömn under natten utan han visste med sig att han skulle ligga vaken. Men det skulle för en gångs skull vara för att han var glad och.. lycklig.

Philip höll sig hela tiden nära Aubrey, vilket kanske inte var så konstigt. Det var som om han nästan var rädd att hon skulle försvinna ifrån honom igen. Men långt senare var de ändå tvungna att ge sig iväg. Eller ja, rättare sagt hon och han ville följa henne hem.

Ilsera log mjukt, rös nöjt till av hans puss och kurade ihop sig närmare intill honom.

Aubrey gick under tystnad. Hon visste att hon borde glädjas över att hon återfått sina minnen, men hur lätt var det egentligen att vara glad över något som inte riktigt kändes som hennes? Klaven hade tagit allt från henne då hon blivit av med sina runor. Livet som människa kändes meningslöst. Det var inte så hon ville leva.


Precis som han trott låg han vaken hela natten. Han blickade upp i taket och tänkte på allt mellan himmel och jord, höll hela tiden om Ilsera. Han njöt av hennes närhet och värme. Hon hade en väldigt behaglig doft också som han njöt av att andas in.

Philip gick tyst bredvid henne först, det var ovanligt för honom att vara tyst men han hade ju också en del att tänka på efter att hon kommit tillbaks så oväntat. Han såg försiktigt på henne, lade huvudet lite på sned.
"Hur känns det?", frågade han mjukt.

Ilsera lyckades ändå somna rätt så snabbt hos honom, kände sig av någon anledning väldigt trygg i hans famn. Hon vaknade dock rätt tidigt, låg nöjt kvar i hans famn lite.

"Att leva ett vanligt liv i en värld som är en tråkig kopia av den värld som jag blev utslängd från för några månader sen?" Aubrey stannade upp utanför porten till höghuset där hon bodde. Hon visste egentligen inte ens hur hon hamnat där eller vem som ordnat att hon skulle bo där. Men någon hade sett efter henne då hennes minnen av skuggvärlden försvunnit.


Det var först på morgonen som Jonathan somnade. Han såg väldigt fridfull, till och med oskyldig, ut då han sov. Precis som om han aldrig gjort ens en fluga illa. Om det ändå vore så. Han sov bättre än vad han gjort på länge, och allt var Ilseras förtjänst. Han var oerhört tacksam för henne och allt hon gjorde.