rollspelare & tippest prs

Sophia himlade med ögonen när hon hörde hur tjänarna stressade inne i slottet, antog att drottningen hade anlänt. Hon visste att hon egentligen gjorde bäst i att följa med för att välkomna henne men hon orkade inte, hennes mor kunde göra det åt Skottland. Hon reste sig upp efter en stund och gick in igen, mötte oturligt nog sin mor som tvingade med henne ut för att vara närvarande under drottningens ankomst. Hon tänkte däremot inte le eller verka glad över hennes närvaro, det kunde inte ens Gud kräva av henne.

Samma uppställning som det hade varit när Sophia anlänt. Tjänare, adligt folk som var på besök, stod längs grusstigen in till slottet och väntade ivrigt på att drottningen, hennes rådgivare och hennes damer skulle dyka upp. De sista att anlända var Henri, kungen, drottningen och Russel. De skulle ställa sig längst fram för att vara de första att välkomna deras gäster.
När de gick på grusstigen fick han syn på Sophia. Iförd den vackraste klänningen Henri någonsin sett, och visst blev den ännu vackrare för att den satt på henne. Kort därefter fick han syn på Juliette. Kunde inte förmå sig att hälsa på någon av dem inför den andre, så han gick bara förbi dem.

Sophia följde Henri med blicken och log smått för sig själv, att han hälsade eller inte brydde hon sig inte om. Hon visste ju ändå att han älskade henne. Hon bet sig löst på insidan av kinden när vagnen med drottningen rullade fram. En kort liten blondin klev ut från vagnen, knappt någon dag äldre än tolv, iförd i en mörkröd klänning som var tillräckligt storslagen för att höra hemma i det franska hovet.
”Hon måste skoja.” Mumlade Sophia och kollade på sin mor, som turligt nog verkade lika ogillande som hon själv.

Henris mor blev chockad. Hennes egen, minimalistiska klänning var inte i jämförelse med Englands drottnings klänning. Elizabeths klänning var mörkröd och storslagen, mer storslagen än hans mors klänningar brukade vara. Hade hon hört om modet i Frankrike och anpassat sig därefter? Henri kunde inte låta bli att undra, men han kunde ju inte fråga det. Det var en kvinnofråga.
"Välkommen till det franska hovet, ers majestät", hälsade han och räckte fram handen mot den blonda flickan. Han granskade hennes ansikte. Hon var vacker, förstås, men tolv år. Tolv år, Henri.

”Tack.” Elizabeth tittade på prinsen en stund innan hon gav honom ett litet leende. Hon såg sig omkring och log svagt mot kungen och drottningen, visste inte riktigt vad hon skulle göra. Det syntes knappt hur osäker hon var då hon var väldigt duktig på att maskera det.

Sophia granskade dom en liten stund innan hon vek undan med blicken, behövde ställa in sig på att allt var politiskt men till och med då så gjorde det ont att tänka att den lilla flickan kunde få Henri, hennes Henri, som make. Hon suckade lågt och försökte att hitta något att fästa blicken på, nägot som inte var Henri eller Elizabeth.

Henri släppte hennes hand utan att kyssa den. Precis som han hade gjort med Sophia - vilket hade irriterat hans far. Russel hälsade Elizabeth välkommen på samma sätt som Henri gjort, och hans mor gav henne en komplimang för klänningen.
"Välkommen till Frankrike. Det är en sann ära att ha Er här", sa Henris far och kysste hennes hand innan han släppte den och backade undan för att släppa fram Henri.
"Det är snart middag, men om du vill kan jag visa dig runt hovet?" frågade Henri och klistrade på ett av de mest diplomatiska leendena på läpparna.

Elizabeth hälsade snällt på hans bror och föräldrar innan hon vände blicken mot Henri igen. Hon log stort och nickade lite.
”Gärna!” Sade hon glatt och tittade upp på honom. Hon lade märke till att någon lämnade ledet och försökte att inte flina när hon insåg att det var Sophia, drottningen av Skottland.

Sophia ursäktade sig tyst till sin mor innan hon gick in igen, varken orkade eller ville se mer av Elizabeths smörande. Hon grimaserade lite av tanken och gick till köket, hade i vanliga fall skickat sina damer men de var ute för att välkomna Elizabeth. Hon tog ett äpple och gick ut igen, tänkte gå mot sin kammare och spendera resten av dagen där.

Var Elizabeths glädje påklistrad eller var hon genuin? Istället för att grubbla vidare på det så tog Henri armkrok med henne och förde henne längs grusstigen, in mot slottet. Han möttes av en leende, halvt förkrossad Juliette, och la märke till att Sophia inte längre var där. Han tänkte inte mer på det. (Försökte, i alla fall.)
De kom in i slottet och Henri började gå mot tronsalen.
"Jag kommer tyvärr inte hinna visa dig hela hovet innan det är dags för middag, men jag ska visa dig lite av det bästa", sa han och log mot henne innan han steg in i tronsalen. Det var förmodligen det finaste stället i slottet. En ovanligt stor diamantkrona i taket och två stora, juvelprydda troner förde direkt ögonen till sig.
"Det här är tronsalen", sa han vänligt.

”Sophia av Skottland är väl här? Hon kanske kan visa mig lite också, våra länder har inte kommit överens men jag vill gärna det.” Log hon svagt och tittade upp på honom. Hon vände sedan blicken till tronsalen och log svagt, den i England föll henne mer i smaken men hon gav honom ändå ett stort leende. ”Åh vad fint!” Sade hon glatt.

Sophia gick till sin kusins kammare istället, ville inte vara själv och tänkte att han kunde hålla henne sällskap fram till middagen. Hon var däremot inte säker på om hon skulle närvara vid Elizabeths första måltid i det franska hovet.

Övervägde Elizabeth en fred med Skottland? Det lät för bra för att vara sant, men Henri skulle väl låta Elizabeth försöka.
"Javisst, jag kan fråga henne vid middagen", svarade han med ett leende, men ångrade sig strax därefter. Han trodde inte att Sophia skulle vara så sugen på det, och han förstod det verkligen.
"Tack så mycket. Det är min mor, drottningen, som inrett det. Med hjälp av engelskt folk, faktiskt", berättade han och lät intresserad, vilket han egentligen inte var.
"Jag tänkte visa dig trädgården och din kammare också", sa han sedan och tog armkrok igen innan han lämnade tronsalen och gick ut mot trädgården.