Pirates! PRS Medi & Vidomina

Kiliah var inte superfull men vaknade inte av att de kom tillbaka. Inte häller när Ethan knackade på hennes dörr. Det som väckte henne var att han öppnade dörren. Hennes krypin var just det. Ett krypin, ett ombonat skåp. När dörren slog i hennes ansikte grymtade hon och såg på Ethan men sate genast handen för munnen.
"Ethan!" Hon ramlade ur hängmattan och såg på honom.
"Ja!" Hon såg in i hans ögon och höll ut handen.

Ethan hjälpte henne upp då hon insett att han råkat stöka till det i hennes krypin vid hans ingång. Han skrattade när han närmade sig henne. "Jag..", började han med ett stort leende på läpparna. Visste inte riktigt vad han skulle säga. Han trädde på ringen på hennes finger och drog henne nära för att hålla om henne. "Kom! Vi måste gå till de andra. De vill säkert veta nyheten!"

Hon skrattade mjukt.
"Förstår du nu varför jag vill sova på land? Mitt krypin gör så jag måste sova ihopprullad. Jag har så ont i kroppen." Hon log och drog handen genom hans hår.
"Sover de inte?"

Ethan skrattade igen. Han var så lycklig..!
"Du har rätt, vi väntar tills morgonen, men kom, du och jag sover under stjärnorna inatt. Ta med dig en filt eller något.", sa Ethan och strök med fingrarna över Kiliahs kind. Så glad att ha henne vid sin sida.
Han rätade sedan på sig, beredd att gå före henne.

Hon tog filten och kudden och tog hans hand. Hon gick upp på däck och lade sig och brädde ut filten över sig.
"Inte så mjukt men jag kan äntligen sträcka ut mig."

Ethan skrattade ett ljudlöst skratt när han andades ut. Han iakttog henne då hon lade sig ner på däck och lade sig sedan nära henne för att sedan föra en arm över henne för att dra sig närmare. Han kikade på henne än, alldeles för ivrig för att somna. "..Kommer du ihåg när vi sågs första gången? Jag svär, du var, är, det vackraste jag någonsin sett..!"

"Jag minns. Du var för full och hårdhänt." Hon flinade och makade sig närmare.
"Jag fick dig att ge mig pengar som dom brände dig." Hon smekte hans kind.

Morgonen därpå vaknade Ethan av skrien från måsarna och strax därpå hörde han ljudet av sina vänners röster. De var vakna.
Ethan satte sig upp och såg sig om. Han möttes av skratt från sina vänner som fortsatt morgonen som om ingenting särskilt hade hänt, att det inte var ovanligt att Ethan och Kiliah sovit på däck natten till idag.
Roy hade parkerat sig vid ett bord för att lägga en patiens. Verkade slukad av spelet.

Kapten John hittade Ethan vid fören, han verkade försjunken i tankar med vände sig om då han hörde att Ethan vaknat. "Ah! Godmorgon, och..", han gick fram till de båda. "..Och grattis!". Han sträckte ut en hand för att hjälpa Ethan upp på benen. De omfamnade varandra. "Tack, kapten."

Hon vaknade när hon hörde kaptenens röst och reste sig. Hon log och kramade om honom.
"Tack." Hon såg på ringen och såg upp på Ethan.
"Det här var min mammas." Hon log och kysste honom.

Ethan besvarade Kiliahs kyss och kupade händerna om hennes kinder för att se in i hennes ögon. Han log och släppte sedan taget om hennes ansikte. "Så..", började han och såg mot Kaptenen. "Nu, Ethan, beordra männen att lätta ankar. Vi sätter kurs mot Spanien.". Ethan såg oförstående ut på sin kapten. "..Det är där det finns större skepp, min vän. Lilla familjen ska ju rymmas, inte sant?", sa John och flinade åt Ethans håll. Ethan skrattade och nickade. Han klappade John på axeln och vände sig sedan om för att ropa åt de andra att lätta ankar.