PRS Lupple och Emma07

Att sova själv var väldigt ovant, och han hade heller inte sovit bra alls - han var otroligt nervös inför bröllopet, och bara hur ovant det var att inte ha Benjamin hos sig gjorde det bara sämre. Men han fick väl trösta sig med tanken på att de snart skulle vara bundna till varandra resten av livet - då fick det vara värt att vara åtskiljda nu, även om det var en ren plåga. Åtminstone kändes det så nu när han var så nervös. Han hade ändå legat kvar i sängen rätt länge på morgonen, för att till sist kliva upp och få i sig nån frukost och kliva in i duschen. Han var ganska nyligen klar med den saken då telefonen ringde, han tänkte först att det kanske var Matt - som nog borde dyka upp när som helst - men log då han fick se vems namn som stod på skärmen.
"Godmorgon." svarade han leendes, bara att han ringde påminde honom om lyckan bara tanken på hans fästman gav. Tänka sig att de skulle vara gifta om bara några timmar.

Benjamin sjönk ned sittande på sängen och log brett då han hörde sin älskling prata. Den rösten var det bästa botemedlet mot precis allting.
" Älskling." Viskade han och kramade telefonen hårdare och skrattade mjukt till.
"Jag ville bara höra din röst." Förklarade han och bet sig lyckligt i läppen.
Nervositeten verkade lägga sig lite, för han visste att de snart skulle ses- att de snart skulle vara gifta och han hade aldrig varit mer säker på någonting. Att gifta sig med Zacharias var svaret på allting. Det var så det kändes om inte annat.

Ljudet av hans röst jagade undan all nervositet till något mörkt hörn inom honom, och istället växte ett stort leende fram på läpparna. Som han älskade den där rösten. Han hade börjat gå för att plocka fram kläder, men stannade istället upp nu.
"Är du nervös?" frågade han leendes, själv var han det sannerligen även om han samtidigt var otroligt lycklig. En udda blandning, men ändå härligt på nåt vis.

Benjamin skrattade lågt och nickade ivrigt även om han inte kunde se det.
"Jag är jättenervös älskling. Jag kunde inte ens duscha klart innan jag fick höra din röst. Jag har schampo i håret som inte är ursköljt än." Sa han ärligt och bet sig lite i läppen.
"Men det är nervös på ett bra sätt. Du vet spänd. Jag ser fram emot när jag får se dig." Log han ärligt och reste sig upp och gick tillbaka mot badrummet.
"Är du nervös?" Frågade han och låste dörren efter sig.

Zacharias lyssnade och kunde inte låta bli att skratta lätt, tydligen var Benjamin kanske lite mer nervös än han själv - även om det nog inte var med mycket. Han hade varit väldigt nervös och längtat efter att både se och höra sin älskling, så att höra hans röst var väldigt lugnande.
"Nervös som tusan. Men som du säger på ett bra sätt jag med, jag kan knappt vänta tills sen." sade han med ett stort leende på läpparna, det kändes fortfarande overkligt nästan trots att det bara var timmar kvar. Han ryckte till lätt då han hörde en knackning, suckade lätt.
"Det måste vara Matthew. Men du, gå och duscha - om du nu inte tänkt gifta dig med schampoo i håret." sade han med ett flin, gick emot dörren.

Benjamin skrattade lågt och nickade sakta.
"Jag ska duscha. " Log han och bet sig lite i läppen och lät sin handduk falla mot golvet.
" Kom ihåg- jag älskar dig." Sa han med ett brett leende och tryckte sedan bort samtalet och klev in i duschen och startade vattnet och lät det skölja över honom.

När han väl hade duschat klart klev han ut ur badrummet ännu en gång med handduken kring kroppen. Han tog med mobilen och lät den ligga på laddning och gick sedan ut i köket där hans bror stod och hade serverat värsta frukosten.
Han stirrade på den en stund- detta var bra konstig men han sa inte utan gick bara dit och satte sig för att sedan ta åt sig av den.

Zacharias log stort bara av att höra hans röst, som om bara det fick honom att påminnas om att han snart skulle få ha sin älskade till sin man. Det kändes otroligt ännu, och han kände sig som om han skulle kunna spricka av lycka bara av tanken - men nervositeten låg också envist och gjorde sig ständigt påmind.
"Jag älskar dig med. Vi ses snart", sade han leendes, för att därefter gå och öppna dörren där hans bror mycket riktigt stod.
"Godmorgon - hur mår brudgummen?" frågade han med ett lätt flin.
"Nervös?" föreslog Zach med ett leende och flyttade sig undan så att brodern skulle kunna komma in.
Det kändes som om hela förmiddagen smög sig riktigt långsamt fram, antagligen bara tack vare hur nervös Zach var och att han knappt kunde vänta tills själva bröllopet - och när klockan väl började närma sig var han ännu mer nervös. När alla gäster väl börjat sätta sig på plats och han och Matthew hade gått upp mot altaret, verkade det verkligen stegras - han försökte gå igenom i huvudet ifall allting var ordnat och klart och kunde visserligen inte hitta något fel. Men ändå var han enormt nervös, mycket mer än han nån gång hade varit - kanske för att det blev så otroligt påtagligt och nära nu när han till sist stod här i kyrkan.

Hela morgonen, dagen hade bara stegvis ökat hans nervositet och det var ingen skillnad nu när han stod i kyrkan, gömd från syn.
Det var snart dags- dags att gå fram och möta sin blivande man.
Han hade ingen som helst aning om hur han skulle klara av att gå fram till sin älskling. Han ville helst springa, han ville springa redan nu.
Men det var inte riktigt dags ännu.
Det kändes som om alla skulle kunna höra hur hårt hans hjärta slog.
Men så började rätt musik spelas och han rättade för sista gången till sin frack, tog ett djupt andetag och steg ut.
Han vände upp blicken mot sin älskling som redan stod vid altaret och trots att det var fullt med folk i bänkraderna så kunde han bara se Zacharias.
Att han skulle gå själv var inte längre ett problem eller ett orosmoment det kändes bara rätt.
Han, enbart han skulle gå fram till sin älskling precis som allting annat som hade med Zacharias att göra - han skulle göra det själv och hans leende växte och han började gå.
Det kändes som om det tog en evighet för han längtade så mycket men tillslut var han framme hos sin älskling.
"Hej." Viskade han lågt och fick verkligen stålsätta sig för att inte kasta sig om honom.
Han var vacker, precis som alltid men dagen var verkligen kommen- de skulle gifta sig och hans lycka var total.

Nervositeten växte ännu mer när musiken startade, när han förstod att hans älskling snart skulle komma - och i samma stund som han fick syn på honom så var all nervositet istället som bortblåst. Istället hade han bara ögon för Benjamin, som bara kom närmare och närmare i takt med att han kände sig lyckligare och lyckligare - det hände verkligen. Han log ett stort, skinande lyckligt leende emot sin älskling då han var helt framme.
"Hej." viskade han tillbaka, skulle inte ha kunnat sudda bort sitt leende om han så hade försökt. Han räckte fram handen för att ta hans i sin och krama, det kändes ofattbart att de faktiskt stod här - och trots att prästen började prata kunde han fortfarande inte ta blicken ifrån Benjamin. Han var bara så perfekt, och han kunde inte i ord beskriva hur lycklig han var över att få honom som man - han var vacker, rolig, härlig, gullig, han var bara helt perfekt i allt. Det var först då han insåg att prästen kommit fram till löftena som han började hänga med mer i hans ord, eftersom han insåg att det snart var hans tur att tala.
Han hade egentligen skrivit en fusklapp till det och repeterat i huvudet hur många gånger som helst, men nu när han väl stod här så blev det istället att han talade helt ifrån hjärtat istället.
"Den där dagen då jag träffade dig för allra första gången, var jag förundrad över hur någon kunde vara så vacker. Och jag tänkte att en sådan kille som du aldrig skulle gilla mig. Men det gjorde du. Du såg mig för den jag var och älskade mig för det, du visade mig för första gången vad kärlek var. Hur det är att älska någon så vanvettigt villkorslöst att jag skulle göra precis vad som helt för dig. Du är den vackraste, härligaste, roligaste, snyggaste och mest perfekta man jag någonsin träffat, och jag kan knappt fatta hur lyckligt lottad jag är som idag står här med dig. Du har växt till att betyda allt för mig, du har stått upp för mig när jag själv knappt gjort det, du har hjälpt mig, stöttat mig, alltid funnits vid min sida och aldrig gett upp hoppet vad som än hänt. Vi har tagit oss igenom allt möjligt tillsammans, och jag kommer på mig själv med att älska dig mer och mer för varje dag - min älskade, alldeles egna Benji." sade han med ett stort leende på läpparna.

Benjamin kände hur Zacharias tog hans händer och han kramade hårt tillbaka.
Detta var verkligen verkligt.
Han skulle snart vara gift med sin älskling. Han lät sina ögon vila på hans, tittade djupt in i dem och log större.
Prästen började tala och han hörde varenda ord men när Zacharias började prata, när han sa sina löften hade aldrig Benjamin lyssnat lika mycket, lika intensivt som då.
Han kände några tårar rinna ned för hans kinder.
Det var så vackert och betydelsefullt att få höra dem här orden, denna dag i en kyrka.
Han skrattade lyckligt till och försökte harkla sig.
" Det är svårt att starta efter dig. " Sa han och bet sig lite i läppen.
Han hade inte skrivit ner någonting för allt han ville säga fanns i hans hjärta. Och han visste orden även i sömnen.
Men nu kändes det så mycket viktigare, som om han behövde välja rätt ord.
Han såg på sin älskling och det fanns inget som var svårt.
" Vi har gått igenom allt och lite till tillsammans och mycket av det är på sätt och vis mitt fel och jag kommer för alltid försöka gottgöra dig för det för du är den enda för mig Zacharias. Du är verkligen mitt allt- dagen då du kom in i mitt liv var som ett uppvaknande. Du tvingade fram mitt rätta jag och jag är tacksam, evigt tacksam. " Sa han och såg på honom. Hans älskling.
" Jag har sagt det förut till dig och jag säger det igen, du ser inte dig själv så klart men om du kunde se dig själv ur mina ögon så skulle du se en människa som är godhjärtad, modigare än någon jag tidigare träffat, vackrare än alla och fantastisk på alla sätt och vis. Du om någon vet att jag kan stå här i timmar och bara beskriva dig men det jag verkligen vill säga så alla hör är att du fångade mitt hjärta och du har tagit hand om det på bästa möjliga sätt. Och från denna dagen och framåt så lovar jag att för evigt älska dig Zias. Med dig vid min sida är ingenting omöjligt du har bevisat det för mig älskling." Sa han och såg på honom.
Det kändes som om han behövde säga något mer, som om han inte sagt tillräckligt men prästen började åter igen tala. Och någonstans så visste han att han hade oändligt många fler dagar att berätta sina känslor för Zacharias.