Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip log emot henne, vågade inte gå för nära då han inte var helt säker på hur hon kände och allting, ifall det fortfarande kändes nytt. Han tvekade lite, han hade ju aldrig varit särskilt bra på såna här saker som varför allt funkade som det gjorde.
"Jag vet faktiskt inte riktigt, du vet ju hur dålig koll jag brukar ha på saker", sade han, hade ändå trott att hon skulle kunna se insitutet nu när hon kom ihåg allting.

Ilsera lyssnade på honom, såg snabbt på de andra skuggjägarna som stirrade så och gav dem en sur blick innan hon återigen vände blicken mot Jonathan.
"Dem vänjer sig säkert med tiden", sade hon, hon trodde ju på att de skulle kunna ändra åsikt ifall de bara lärde känna Jonathan mer. Det hade hon gjort och hon hade sannerligen ändrat sin syn på honom.

"Kan du inte gå in och fråga någon som vet då?" Om inte Philip hade svar på hennes fråga, så kunde han väl be någon som kunde svara på hennes fråga att komma ut. Isabelle till exempel. Hon rynkade nästan förargat på ögonbrynen och placerade händerna på höfterna, önskade att hon bara genom att knäppa med fingrarna kunde återgå till det normala.


"Det tror jag inte. Men det är okej. Jag skulle inte heller förlåta mig om jag vore i deras skor." Jonathan drack lite av vattnet. Han hade ju under en lång tid varit deras värsta fiende, tillsammans med Lilith då. Till och med värre tack vare makten han hade haft med svärdet.

Philip nickade lite, visste att han säkert kunde fråga Isabelle. Han hade ju egentligen fått höra att han skulle hålla sig undan ifrån henne, men undrade ifalll någon på allvar trott att han faktiskt kunnat göra det.
"Jag ska försöka, Isabelle vet säkert", sade han mjukt, kunde inte låta bli att ge henne en snabb puss på kinden innan han gick in mot institutet. Hon var ju faktiskt riktigt söt när hon såg sådär sur ut.

Ilsera åt lite av sin mat, såg på honom.
"Det räcker att dem ser dig för den du är nu", sade hon mjukt, visserligen hade han gjort en hel del oförlåtliga saker och det var hon mycket medveten om. Men hon gillade den han hade blivit nu, och tyckte inte det spelade någon roll vem han varit innan.

Isabelle stod för tillfället och putsade vapen i brist på annan sysselsättning. Alec var på dejt med Magnus och det var annars också en lugn dag. Något som irriterade henne en smula då hon ville ha lite action.
"Philip," hälsade hon så hon fick syn på den långa killen. Det var inte ofta han vistades där längre, vilket var synd. Men hon tyckte att det började bli på tiden att han skärpte sig. Hon saknade också Aubrey men inte höll hon sig inlåst på rummet bara för det.


"Men det gör de ju inte." Många såg honom för den han var idag, men inte alla. De skulle knappast ändra uppfattning om honom heller. Vilket de säkert hade sina skäl för att inte göra. Han log mot Ilsera. Vad de tyckte spelade ingen roll, han klagade sig bra utan dem.

Philip hade efter en stund funnit Isabelle, gick fram till henne och hade för en gångs skull ingen aning vad han skulle säga.
"Hej. Jo, jag skulle egentligen ha hållit mig undan ifrån Aubrey. Men det gick inte så bra med den saken", började han förklara, nästan lite generat. Han hade ju inte kunnat hålla sig undan särskilt länge.
"Hon kommer ihåg allting", sade han sen.

Ilsera såg på honom och suckade lite.
"Jag vet, men dem borde se dig för den bra personen du faktiskt är", sade hon mjukt, hon trodde stenhårt på att han numera var en mycket bättre person.

Isabelle gav Philip en menande blick då han förklarade att han inte lämnat Aubrey ifred som han borde ha gjort. Hon förstod att han hade svårt att släppa taget men det gjorde inte honom gott att följa efter någon som inte kom ihåg honom, än mindre såg honom. Då han tillade att Aubrey kom ihåg allt kunde hon inte låta bli att gapa.
"Vad är det du säger?" utbrast hon.


Jonathan log mot Ilsera, hennes ord värmde hans hjärta. Det spelade ingen roll hur någon annan såg på honom: att hon såg hans sanna jag var det viktigaste. Då han var klar knäppte han händerna framför sig på bordet, väntade på att hon också skulle bli klar så de kunde gå tillbaka till rummet och vara för sig själva.

Philip märkte hennes blick, och han visste att det varit dumt men nu i efterhand hade det varit värt det. Han hade ju fått henne att komma ihåg igen. Han nickade lite.
"Hon gjorde det inte först. Men hon råkade se mig och kände igen mig, och nu kommer hon ihåg allting", sade han och tystnade lite, det märktes att han var väldigt lättad - och glad - för det här.
"Hur kommer det sig att hon inte längre kan se institutet?", frågade han.


Ilsera log mjukt emot honom, hade snart också hon ätit upp maten. Hon reste sig upp och lämnade disken, tog sedan försiktigt hans hand för att gå med honom tillbaks till hans rum. Där de inte hade några dömande blickar på sig.

För att vara ärlig så förstod Isabelle inte mycket av Philips prat. Antagligen var han så glad och häpen själv över det faktum att Aubrey tydligen återfått sina minnen, att han inte hittade ord till att förklara allting på ett begripligt sätt.
"Är hon stressad? Få henne att slappna av." Isabelle förklarade sedan vilken runa han skulle bränna in på sin handled innan han skulle hålla hennes hand i sin, då borde Aubrey se institutet.


Det var skönt att komma tillbaka till rummet av den anledningen att han äntligen fick vara på tu man hand med Ilsera. Jonathan sträckte sig efter sitt ritblock och satte sig ner i fåtöljen, gjorde en gest med handen mot sängen som tecken på att hon kunde göra sig som hemma i hans rum.

Philip såg på henne och suckade lite, insåg att han nog inte gjorde sig särskilt begriplig. Han nickade genast.
"Jag ska prata med henne. Tack så mycket", sade han, vände sig genast för att gå ut till Aubrey igen - det här att hon kom ihåg var ju självklart stort för honom med tanke på hur nära varandra de varit. Snart kom han ut ur institutet - eller den gamla kyrkan - igen.

Ilsera såg runt lite i rummet, som nu blivit allt mer välbekant för henne med tanke på att hon börjat spendera mer tid med honom och därav också i hans rum. Hon log lite, genast nyfiken på vad han skulle rita men slog sig ner på sängen och drog upp benen intill sig i skräddarställning.

Aubrey riktade blicken mot Philip då han kom ut igen. Ensam dessutom verkade det som. Eller så såg hon inte bara Isabelle. Hon såg ju inte institutet heller så kanske alla andra också var som osynliga för henne? Fortfarande med en förargad rynka mellan ögonbrynen och armarna korsade över brösten, väntade hon på att Philip skulle säga något.


Han nynnade tyst på en låt, som hade en något skrämmande men också sorglig och lugnande vibb i sig. Då och då tittade han upp från sitt ritblock då det var Ilsera han ritade av. Det här var något han tänkte jobba länge på. Hennes skönhet var som tagen ur en annan värld och det var något han ville ta god tid på sig att få ner till pappers.