Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip såg på henne, det kändes ofattbart att ha fått tillbaks henne. Efter all den här tiden av oro och nästan sorg över att aldrig få träffa henne igen. Och nu hade hon sannerligen förvånat honom med att komma ihåg allting, det var en obeskrivlig känsla. Han log mot henne, lade försiktigt ena handen mot hennes kind. Det var som om han ville försäkra sig om att hon var på riktigt. Han visste numera att han aldrig riktigt skulle ha kunnat släppa henne, för hon betydde så otroligt mycket för honom.
"Jag kan inte fatta att du är tillbaka", sade han mjukt.

Ilsera log mjukt mot honom, att känna hans finger mot sin kind fick genast hennes puls att höjas igen.
"Tack", sade hon mjukt, kunde inte komma på något bättre ställe att vara på än intill honom. Han var så otroligt vacker, vilket var något hon först i början när de träffats inte lagt märke till. Hon lade händerna om hans nacke och kysste honom försiktigt igen.

Aubrey log smått mot honom innan hon vek undan med blicken. Hon skulle definitivt behöva ta en lång promenad för att smälta allt. Tusen tankar snurrade runt i hennes stackars huvud vilket skapade ett tryck, för nu satt hon och gnuggade handflatorna mot sina tinningar. Det var för mycket information på en gång.
"Jag ringer dig senare, okej?" Hon reste sig upp från bordet och tog sin mobil. Hon behövde vara själv en stund nu, tänka igenom allting i lugn och ro. Utan att vänta på svar lämnade hon kaféet och började gå med raska steg.


Lika försiktigt som hon kysste honom besvarade han kyssen. Det var nästan som om hon var gjord av finaste porslin som behövde lindas in i bomull. Han var rädd att ha sönder henne om han inte var ytterst varsam. Efter en stund lutade han igen sin panna mot hennes och flätade samman deras fingrar med varandra. Det här skulle han helt klart kunna vänja sig vid.

Philip log tillbaks mot henne, fortfarande med blicken helt på henne. Han nickade tyst, förstod att det måste vara en massa saker att bearbeta efter att ha kommit ihåg allting. Han tyckte själv att det säkert skulle ta tid att tänka igenom, och tänk då för henne som inte kommit ihåg något av det innan.
"Gör det", sade han mjukt, såg efter henne och suckade lite. En stund senare hade också han lämnat caféet för att gå hemåt igen. Eller ja, inte till institutet utan tillbaks mot hans far. Han hade börjat bo där mer och mer istället för på institutet efter att han förlorat Aubrey.


Ilsera log mjukt emot honom och lutade sin panna emot hans, kramade lätt hans händer. Han var så fantastisk, och hon förstod inte riktigt hur det kommit sig att han fallit för henne. Hur tur var inte det?

En promenad räckte inte till för att hon skulle må bättre, tvärtom fick hon nästan bara mer tid att tänka igenom allting som hänt vilket gjorde allting värre. Därför packade hon, då hon kommit hem, en väska för att dra till gymmet. Där ägnade hon över en timme åt boxning. Det fungerade utmärkt för att trötta ut henne och hon kände också att hon kunde bearbeta sina känslor på ett effektivare, bättre sätt nu.


"Vill du gå ut först?" frågade han mjukt. De kunde ju ta en liten promenad innan de gick och åt middag. Han kände sig lätt instängd och då brukade det hjälpa att andas in lite frisk luft. Tillsammans med Ilsera skulle han må ännu bättre.

Philip började gå tillbaks mot hans pappas hus, men han ändrade sig snart och började istället gå till institutet. Han kunde behöva en stunds träning istället, och väl där så ägnade han en bra stund i träningssalen för att rensa tankarna vilket också funkade bra. Väl klar och duschad så började han gå tillbaks till sin pappa igen.

Ilsera såg på honom och nickade lite.
"Gärna", sade hon och log mjukt, hon skulle vara nöjd med att göra vad som helst så länge hon fick vara med honom.

Hon tog en snabb dusch innan hon drog på sig rena kläder, packade sin väska innan hon lämnade gymmet. Det här hade gjort henne gott. Nu hade hon fortfarande ett och annat i tankarna, men hon hade tröttat ur sig rejält så hon skulle förhoppningsvis kunna få sömn på kvällen.


Jonathan tog hennes hand i sin innan han lämnade rummet. Han struntade i de andras nyfikna blickar, vad de tyckte och tänkte intresserade honom inte det minsta. Om det var något han lärt sig så var det att inte bry sig för mycket om vad andra tänkte.

Philip gick i tankar hemåt emot faderns hus, som låg alldeles i anslutning till bokhandeln han drev. Han hade velat tillbringa mer tid där än på institutet, för det blev som ett andrum för Philip - där fanns inga jobbiga minnen, inte heller påminde allting där honom om Aubrey som det var på institutet. Han hade kommit att trivas allt bättre där under tiden, och kommit närmare sin far på köpet.

Ilsera log brett mot honom och gick med, flätade ihop deras fingrar. Hon märkte hur många verkade titta snett på dem men brydde sig inte om det - hon var upp över öronen kär i Jonathan och det spelade inte det minsta roll vad alla andra tyckte om det.

Det var först några dagar senare som Aubrey kontaktade Philip igen. Hon ringde inte utan skickade bara ett kort sms om att hon ville till institutet. Hon hade fått det förklarat för sig att vanliga människor enbart såg det som en gammal, förfallen kyrka men att de som var skuggjägare kunde se den egentliga byggnaden. Hon stod nu utanför kyrkan, förstod inte hur hon kunde se Philip men inte institutet.


Efter en promenad återvände de till institutet. Det fanns fortfarande några som inte accepterade honom som en del av teamet. Han hade gjort för mycket hemskt vilket var förståeligt, Jonathan krävde inte att någon skulle förlåta honom för det. Men det viktiga var att de ändå skulle kunna samarbeta och det lyckades inte med alla. Vilket var irriterande: de var ändå vuxna människor. Då han tagit för sig av maten gick han och satte sig vid ett ledigt bord.

Philip hade hunnit bli rätt orolig när det tagit dagar innan han hört ifrån Aubrey, så blev genast lättad när hon skrev. Han hade blivit rädd att hon på något sätt glömt allt igen eller något sådant, men uppenbarligen inte. Han hade faktiskt ingen aning om ifall hon skulle kunna se institutet eller inte. Han hade varit hos sin pappa så gick till institutet, fick snart syn på henne.
"Hej", hälsade han och gick närmare, som vanligt dunkade hjärtat hårdare i närheten av henne.


Ilsera kunde inte låta bli att irritera sig på folk som inte verkade tåla Jonathan, kunde inte dem också se hur snäll han egentligen var? Men hon kunde ju tyvärr inte göra mycket åt den saken. Hon tog åt sig mat och gick och satte sig bredvid Jonathan, brydde sig inte om alla blickar.

"Hej," nickade hon som hälsning då Philip dök upp. Hon höll det lilla avståndet från honom, hade annat i tankarna nu än att exempelvis kramas med honom. "Varför kan jag inte se institutet?" Hur hade det gått till första gången, då hon blivit introducerad till skuggvärlden? Det hade ju dröjt ett tag innan hon sakta men säkert fått sina runor brända mot sin hud.


"De kommer nog aldrig vänja sig vid att jag är här," konstaterade Jonathan och sneglade mot bordet bredvid, där tre skuggjägare satt och stirrade mot dem. Eller snarare honom. I deras ögon skulle han alltid vara ett monster. Det kanske han var också. Kanske det bara skulle dröja längre tid för Ilsera och de andra att inse att han aldrig förändrats och att han aldrig skulle göra det heller.