rollspelare & tippest prs

Sophia rynkade på pannan och kollade på honom, vem? Han kunde inte vara seriös. Hon fnös lågt och tittade bort från honom.
”Englands drottning och hennes damer.” Mumlade hon tyst och tittade ner på sitt knä. Hon visste inte alls hur vänlig hon skulle klara av att vara mot drottningen, kände sig spyfärdig bara av att tänka på henne.

Den glada, söta Sophia var spårlöst försvunnen. Henri kunde inte hjälpa utan att bli lite irriterad av fnysningen. Hur kunde han hjälpa att drottningen var påväg? Dessutom var det ju Sophia själv som sagt åt honom att fundera på alla sina alternativ.
”Är du sur?” frågade han, höll tillbaka irritationen i sin röst. Han satte sig upp i sängen och fäste blicken på henne. ”Eller vad är det med dig?” Trots att han själv inte var särskilt pepp på att träffa Englands drottning tänkte han inte tjura över det - det hade ju varit hans eget beslut.

”Tänk om hon faller dig i smaken mer. Hon har mer att erbjuda Frankrike.” Sade hon tyst och undvek att titta på honom. Hon ville verkligen inte erkänna det, men hon blev avundsjuk. Hon reste sig upp och la armarna om sig själv, menade inte att bli sur på Henri. ”Förlåt. Du gör så klart som du vill.” Sade hon och log svagt.

"Sophia, hon kommer inte falla mig i smaken", sa han och gjorde citationstecken med fingrarna. "Hon är tolv år. Tolv!" Han fortsatte att titta på henne även fast att hon slutade titta på honom.
"Och Spaniens prins, när ska du träffa honom? Var ska du träffa honom?" frågade han sedan, ignorerade delen hon sagt med att England hade mer att erbjuda Frankrike. Det var sant, han kunde inte säga något annat om det.

”Han skulle komma hit tydligen. Snart också antar jag. Tre av Europas mäktigaste ledare och jag.” Flinade hon och kollade på honom. Hon drog handen över ansiktet innan hon vände sig mot honom. ”Men jag ser inte Carlos som ett alternativ ens, han är min plan B, ifall det inte blir något mellan oss liksom.” Sade hon tyst och ryckte på axlarna.

Spaniens prins? I det franska hovet? Hur hade Henris far gått med på det? Han var helt borta... Inte konstigt att han bestämt sig för att abdikera också.
"Du, Sophia", sa han och reste sig upp, även fast det smärtade. Svarta prickar började ta över hans synfält men han ignorerade det och gick fram till Sophia, la sina armar om henne. "Tänk inte så. Jag vill också spendera mitt liv med dig - men tänk på vad du själv sa. Vi måste tänka på vad som är bäst för våra nationer, okej?" Han tittade henne djupt i ögonen och pussade henne sedan i pannan.

”För Skottland är Frankrike bättre. Spanien och England krigar inte men dom är på gränsen. Gifter jag mig med Carlos så kommer England attackera, är jag med Frankrike så finns en chans till fred i Skottland eftersom era länder har en vänskaplig relation, likt Skottlands och Spaniens.” Sade hon tyst och kollade på honom. ”Frankrike gör bäst i att hålla ihop med England, Henri.” Sade hon tyst och smekte hans arm. Hon bet sig hårt på läppen och tittade upp på honom. ”Lägg dig ner, du mår inte bra.” Sade hon sedan och la sin hand på hans kind.

Han behöll ögonkontakten medan hon pratade. Tänkte på hur bisarrt det egentligen var att två ungdomar stod och pratade som de gjorde. Men det var väl så att vara kunglig? Snäppet värre än adlig.
"Älskling", sa han, och bet sig osäkert i läppen. "England kommer attackera Skottland oavsett." Han la sin hand ovanför Sophias hand som hon lagt på hans kind. England var hungriga efter makt - ville bli större, och Skottland var ett självklart offer.
"Du måste gifta dig med den som kan erbjuda dig flest och bäst soldater", fortsatte han sedan, ville inte att hon skulle få chansen att avbryta. "För din egen skull också. Inte bara Skottlands." Det smärtade honom att säga det, för han ville ju helst av allt gifta sig med Sophia, men han ville inte ruinera henne.

Sophia kände nästan hur hennes hjärta slog ut från hennes bröstkorg när hon hörde honom kalla henne för älskling. Hennes humör mörknade dock snabbt när hon hörde resten av hans ord. Hon suckade tyst och kysste mjukt hans läppar istället för att svara. Hon visste att han hade rätt, hon behövde gifta sig för Skottland och inte för sig själv. Hon la armarna om hans nacke och slöt ögonen.
”Om det blir så att Carlos är bättre för mitt land så ska du veta att mitt personliga val alltid kommer vara du.” Sade hon tyst.

Han besvarade kyssen, lite tacksam över att hon accepterat det han sa och inte blev upprörd. Han visste ju hur han själv skulle reagerat om någon pratade så om Frankrike framför honom.
"Och du kommer alltid vara mitt", svarade han och la båda händerna på hennes kinder. "Alltid alltid alltid. Och även fast vi gifter oss med andra kommer vi alltid hitta ett sätt att träffas, okej?"