Sjunde året på Hogwarts

jag vet inte vad som var upp eller ner, jag bara kände hur smärtan slutade. jag hörde röster långt bort och jag kände hur någon rörde mig. jag började långsamt få tillbaka uppfattningen om saker och ting, jag såg på Draco och Viole och log svagt mot dem.
"Det är ingen fara, jag är okej." sa jag svagt och Draco slog armarna om mig och jag kände hur mina tårar började rinna jag torkade dem och såg på min far som stirrade likgiltigt på mig. innan han tillkallade någon, jag såg hur Severus snart kom in genom dörren. han såg på oss och sedan på min far.
"Herre." sa han med en lätt bugning.
"Ta med dig din guddotter här i från! jag behöver prata med de andra två." sa han kallt och Sev gick fram till mig men jag såg på honom.
"Kommer inte på frågan! jag tänker inte lämna de med dig. det är som att skriva på deras dödsdom!" sa jag och vände min blick mot mörkrets herre.
"Tänk på vad som precis hände!" varnade han men jag stog lugnt kvar och kände snart smärtan igen. jag vet intehur länge det på gick. allt jag kunde göra var att andas n är smärtan upphörde.
"Herre, du vet om att hon kan få bestående hjärn skador när du har hållit på så länge?" hörde jag Severus fråga, då hade det gått minst tio minuter, tänkte jag.
"Jag vet det. ta bara med henne här ifrån!" hörde jag min far svara, jag försökte protestera men jag fick inte fram ett ljud, jag kände hur någon lyfte upp mig och sedan hur vi transfererade oss. jag förstod att vi var på skolan igen. Severus la mig i något mjuk och jag förstod att det var en säng. jag började få tillbaka uppfattningen. Severus såg på mig och jag satte mig hastigt upp och kände smärtan i huvudet.
"Jag skulle lägga mig ner i gen om jag var du Cara." sa min gudfar och jag la mig motvilligt ner.
"Hur är det?" frågade han och gav mig något att dricka
"Bra antar jag. det kunde varit värre." svarade jag honom.
"Du måste ha gjort honom väldigt arg. jag har aldrig sätt honom tortera dig förut." sa Severus
"Han är väll inte argare än vanligt, men jag sa till honom att han lika väl kunde tortera mig som mina vänner eftersom jag har mer information än dem." mumlade jag fram och Severus såg på mig.
"Men Cara." var allt han kunde säga.
"De andra?" frågade jag plötsligt och såg ingen av mina vänner.
"Hade jag kunnat hade jag tagit med dem, de vet du." sa Severus
"Jag vet. jag hoppas bara de kommer levande därifrån." sa jag och drog täckte runt mig och kände hur tårarna började falla.
"Jag hoppas de är ok." sa jag tyst och slöt ögonen

Draco lade armarna om Cara som gråtande fått tillbaka medvetandet.
Severus kom in i rummet och förde ut Cara, med en smäll av transferens så var dem borta.
Jag flyttade mig intill Draco som skrämt kollade på väggen för att inte möta Herrens blick.
Jag greppade min brors arm och bet ihop.
Herren höjde staven och svischade den mot mig, plötsligt kändes det som om den där illvilliga ilskan på sally försvann och jag förstod då genast att jag fått en imperius kastad över mig tidigare idag.
Paniken spred sig i kroppen när herren började gå runt oss i rummet.
-"Fram med armarna." sa Herren kort och vi löd på direkten och drog upp tröjärmarna på vänsterarmarna, varefter vi höjde dem.
märkena var kolsvarta och sved, plus att lite blod trängde fram vid konturerna.
Jag svalde när herren grabbade tag i min arm och kollade närmare på det.
han släppte mig och gjorde detsamma med Draco.
-"Draco.. du misslyckades med ditt förra uppdrag som du kanske minns.... det var Severus som i slutet dödade Dumbledore, trots att jag gav DIG order att göra det." sa herren kallt och Dracos läpp skakade lätt.
Jag kände hur mina knän började skaka och jag tog sakta tag i Dracos andra arm för att kunna hålla balansen.
-"Lucius misslyckades med att föra profetian till mig.." fortsatte han och kollade iskallt på oss.
-"Och du...Violet... lyckades inte få fram några svar från Grangers syskon.." sa han slutligen.
-"j..jag.. försökte.." mumlade jag med tårfyllda ögon.
-"pfft...försöka...försöka är för småbarn... utföra är för de starka... jag bad dig att utföra det uppdraget! och du misslyckades." sa han argt och snärtade till med trollstaven och det kändes som om någon dragit en kniv tvärs över magen på mig.
Jag föll ihop och vek ihop mig.
-"Neej!!" gormade Draco och tog ett hotande steg mot herren utan att tänka sig för.
Herren viftade ännu en gån till med staven och gav Draco ett djupt rivmärke på ena axeln.
Han hukade smärtofyllt ihop sig och skakade till.
-"Hur kommer det sig att ni Malfoys ALDRIG lyckas? hur kommer det sig att Harry Potter inte är död? jo, det är för att ni och er patetiska familj inte kan utföra dem saker jag ber er att utföra." sa han ilsket och gick runt oss.
Jag kollade ned på min vita tröja som var full med blod över hela magen och kved med tårar rinnande längs kinderna.
-"Ni ska vara glada att jag är så barmhertig att jag låter er leva efter allt ni gjort... Jag skulle kunna döda er nu.... men... jag låter bli, på grund av att ni kommer komma bra till hands när kriget pågår." sa han lungt och blundade en stund.
Plötsligt small det till utanför dörren och Severus stegade in igen.
-"Du kallade herre.." sa Severus och bugade sig.
-"Ta med dem här två tillbaka till slottet, dem har fått lite av det dem förtjänar." sa herren och lämnade rummet.
Severus stirrade blint på oss där vi låg på golvet med blod överallt.
Han satt sig på huk och tog min ena hand och Dracos i den andra.
Allt snurrade runt och vi slog i marken. vi slog i ett hårt stengolv.
Väl när jag slog upp ögonen så var vi i sjukhusflygeln och Madam Pomfrey, Severus och Snigelhorn som befann sig i samma rum hjälptes åt att lyfta upp oss på varsin sjukbädd.

jag hörde hur Severus försvann och jag förstod att pappa hade kallat på honom. jag satte mig försiktigt upp men smärtan i huvudet var borta och jag steg försiktigt upp. allt verkade vara som vanligt och jag såg mig runt i rummet. och mötte Dumbledores blick och han log svagt. och jag gav honom ett leende.
"Du leker med elden fröken Riddle" sa han och jag såg på honom
"Det har ajg gjort hela mitt liv och för första gången blev jag bränd ordentligt. men jag kan inte sluta för om jag inte har kontroll över den har ingen!" svarade jag honom och han nickade. jag lämnade rummet och började gå mot sjukhusflygen på känn över att det var där jag skulle finna mina vänner. jag slog upp dörren och var först lättad över att de var i livet. sen såg jag allt blod och blev förskräkt. Severus gick fram till mig.
"Ta det lugnt, madam Pomfrey tar hand om dem." sa han och jag nickade oroligt. Pappa ska få för det här. Severus tog tag i min arm.
"Inte nu. jag har inte lust och hämta dig blodig med. han är riktigt arg just nu! och jag tror du gör större nytta hos dina vänner." sa Severus och la armen runt mig och vi började gå mot de andra två. jag kände hur blek jag blev när jag såg på Viole som hade ett stort sår i magen och Draco som hade ett stort sår i axeln och jag fick ta tag i Sev för att inte ramla ihop. Draco såg på mig och formade ett svsagt leende
"Jag trodde inte du var rädd för blod." sa han med en svag röst och jag såg på honom.
"De vet du att jag inte är. jag är rädd för er skull." sa jag svagt och satte mig mitt i mellan deras sängar och såg oroligt på dem.
"Äh vi är Malfoys o vi klarar oss alltid det vet du" sa Draco och jag såg på honom
"Det där är min replik" svarade jag honom och försökte le.
"kommer de bli bra?" frågade jag madam Pomfrey

Jag kastade en orolig blick på Madam Pomfrey när Cara frågade om vi kommer bli bra.
-"Jadå, men dock så kommer ta några dagar innan det läker ihop helt och dem kommer alltid ha ett ärr kvar. men ni får smärtstillande tabletter med skickade så ni i lugn och ro kan återgå till skolarbetet." svarade hon snällt och jag andades lättat ut och kollade aningen gladare på Cara.
Mina ögon sved och jag förstod att dem var röda efter all gråt.
Jag låg med tröjan uppdragen ca tio cm över naveln och såg det djupa såret. det sved ordentligt och jag ångrade att jag följt med till Herren.

jag såg på de båda och kände mig en anning lättad när de skulle bli okej.
"Det här hade aldrig hänt om ni inte följt med mig." sa jag och såg ner i marken.
"Cara du är inte synsk! förresten hur mår du själv?" frågade Draco oroligt och jag såg på honom.
"Jag mår bara bra. Pappa skulle aldrig kunna skada mig på riktigt." sa jag och Draco såg på mig
"Han kastade Crucio på dig!" protesterade han och jag såg på honom
"Precis. jag är tränad att klara av den och de vet han och om det hade varit någon annan hade den personen antaligen varit död." sa jag och såg ut genom fönstret.
"Om ni är okej har jag en del och ta hand om." sa jag och ställde mig upp.
"Vad ska du göra?" frågade Draco oroligt och jag såg på dem.
"Inget ni behöver oroa er över. bli friska nu i stället. och jag är en Riddle så jag klarar mig alltid." sa jag och log lite och lämnade rummet. jag visste vad jag ville göra. jag ville skicka pappa till helvetet men det var ingen mening att försöka. jag tog fram boken som jag brukade skriva till Mioni med.
hej. jag tror jag vet vart ni kan hitta en horxruces. jag vet att den ena finns i Bellas val på gringots och den andra tror jag är kvar på Hogwarts. vilka de andra är vet jag inte.
och var försiktiga Pappa är utan efter er. han försökte få reda på det genom Sally och ja hon mår bra det är ignen fara. det är nog värre med Viole och Draco som inte hjälpte honom. hälsa de andra två
kramar Cara sedan skickade jag iväg det och fick ett tack tillbaka och de lovade att vara försiktig. jag såg på hoxrucesen som jag hade, om någon ska förstöra den så blir det jag. jag satte mig i ett fönster och såg ut över skolområdet

Cara lämnade oss för att göra något och jag hoppades innerligt att hon inte gav sig av tillbaka till sin far.
-"Hur mår du?" frågade jag min bror som oroligt kollade efter Cara.
-"Bra.. eller.. nej.. vem försöker jag lura.. jag mår bedrövligt.." gnällde han och jag gav honom en "huvudet på sne" blick och suckade.
-"Du då?.." frågade han med ett ihop biten röst.
-"vill bara dööö.... " flämtade jag och kollade ned på min mage.
-"Det ser inte speciellt... smärtfritt ut.. " mumlade Draco och grimascherade lätt.

jag hörde steg och såg Severus komma och sätta sig bredvid mig han sa inget utan bara såg på mig.
"JAg vill mörda honom. inte för min egen skull utan för att han ska sluta pläga alla andra." sa jag ledsamt
"Han är din far och du älskar honom eller hur?" jag såg på Sev
"Det vet du att jag gör. men han gör allt så komplicerat. jag vill älska honom men samtidigt hatar jag honom av hela mitt hjärta." sa jag och suckade.
"Jag förstår dig. jag antar att du måste välja." sa min gudfar
"Jag kan inte. han är min far som sagt och jag älskar honom men om jag låter honom leva låter jag alla andra leva i skräck och livsfara. är det värt det? ska jag vara den enda lycklige eller den enda olycklige?" Snape såg på mig
"Jag vet inte Cara. du får själv välja men jag tror du är den enda som kan avgöra allt. du har den sista horxrocsen och du avgör vad du gör med den." jag såg på min gudfar och slängde mig sedan i hans famn och bara lätt tårarna rinna
"Varför är jag tvungen att välja... varför kan jag inte bara få vara ifred?" tårarna bara rann och Sev höll tröstande om mig

Jag kollade upp i taket i cirka tio minuter.
-"Det är inte sant..." muttrade jag.
-"Vad?" sa Draco uttråkat.
-"Vi har legat här i ca 15 minuter och jag är redan rastlös.." sa jag surt.
Min bror skrattade till lite lätt.
Madam pomfrey kom gående förbi våra sängar.
-"Madam Pomfrey?" frågade jag lugnt.
hon stannade till och kollade på mig.
-"Har du möjligen något smärtstillande?" frågade jag.
Hon nickade snabbt och fick med hjälp av sin stav, ett tablett paket att dyka upp på min säng.
Jag öppnade det och sköljde ned en tablett med vatten.
Nu skulle jag bara vänta på att det skulle värka.
sen kunde jag gå.
jag kastade över en till Draco som också sköljde ned den med vatten och lutade sig tillbaka.

Jag samlade mig efter en stund och såg på Sev
"tack." sa jag och han log
"Jag finns alltid här det vet du!" och jag nickade.
"Ja och det har du alltid gjort och jag är glad för det. du är en av de få personer som jag skulle lita på när det gäller mitt liv." sa jag
"Jag känner mig ärad herrskarinna." sa han och buggade och jag såg surt på honom
"Äh ge dig Sev. jag hatar den titeln och de vet du!" skrattade jag och han log
"du skrattade ju i alla fall så då lyckades jag. men jag måste gå nu om du är okej Cara?" frågade han och jag nickade gav honom en kram och satte mig sedan i fönstret igen och såg ut över området och förväntade mig nästan att dödsätarna skulle komma springande över bergen

(MÅSTE PÅPEKA ATT JAG BLIVIT BEROENDE AV DET HÄR ROLLSPELET! O.O )

Jag blundade av rastlöshet och somnade till.
det var skönt att sova och jag ville aldrig mer vakna upp.
-"Viole? Vakna!" sa en röst långt bortifrån.
-"ehhm... vah?" mumlade jag och slog sedan upp ögonen.
Cara stod lutad över mig och log lätt.
-"ÅÅH VAD HUNGRIG JAG ÄR!!" flämtade jag och höll mig för pannan.
-"kan bero på att du inte ätit på två dagar..." sa hon lugnt och jag satte mig stelt upp.
-"Vänta nu.. TVÅ DAGAR?!" sa jag snabbt och kollade med stora ögon på henne.
hon nickade.
-"Men det tror jag att du behövde..Kom så går vi och äter frukost." sa hon snabbt och hjälpte mig upp.
jag nästan haltade när jag gick, men det var som det var, inte mycket jag kunde göra åt det.