Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip såg på henne med stora ögon, förstod inte alls vad det var hon pysslade med. Han hade förväntat sig att hon skulle kalla honom galen och gå därifrån eller något i den stilen, men det här? Han visste inte ens hur han skulle tolka hennes reaktion. Vågade han tro på att hon faktiskt kom ihåg nånting.
"Du... Kommer du ihåg?", frågade han tyst, vågade nästan inte tro på det. Det kändes så overkligt att kanske kunna få tillbaks henne.

Ilsera såg förvånat på honom, kunde inte riktigt tro det. Var hennes känslor verkligen besvarade? Hon log snart brett, lät känslorna helt bestämma när hon försiktigt kysste honom.

Aubrey började med att nicka.
"Klart jag kommer ihåg." Klaven hade försökt få henne att glömma bort allting hon gått igenom, men hennes kärlek till Philip var starkare än någonting annat. Tack vare honom så kom hon ihåg deras historia och hennes korta liv som skuggjägare. Det var något hon kände sig väldigt lättad över. För i flera månader hade hon gått omkring med känslan över att en stor del av henne saknades.


Mjukt besvarade han kyssen, sopade in alla negativa tankar i en mörk vrå i huvudet innan han stängde dörren. Det här var ett magiskt ögonblick som han inte ville att hans idiotiska tankar, eller något annat heller för den delen, skulle få förstöra.

Philip såg på henne fortfarande med stora ögon, så otroligt lättad. Han kunde knappt fatta att hon kom ihåg alting, betydde det att han hade tillbaks sin älskade Aubrey igen? Han hade saknat henne så sjukt mycket, men vetskapen om att hon inte ens skulle komma ihåg honom var ändå det värsta. Utan ett ord reste han sig upp, gick sedan runt bordet för att dra in henne i en stor kram.


Allt annat var som bortblåst för stunden för Ilsera, allt hon kunde tänka på var Jonathan och kyssen. Från början hade hon aldrig nånsin trott att hon skulle falla så för honom, för först när Aubrey övertalade henne till att hjälpa till så hade hon liksom alla andra inte alls gillat Jonathan och varit misstänksam. Men han hade bevisat motsatsen.

Aubrey visste inte vad hon skulle känna. Allting kändes så overkligt. Hon la armarna om Philip då han omfamnade henne, gav ifrån sig ett skratt samtidigt som tårarna rullade längs med hennes kinder. Hon var så glad att hon bara var tvungen att fälla några tårar. Det kändes både bra och rätt att hålla om honom igen. Hur hade hon ens klarat sig utan honom all den här tiden, trots att hon då knappt varit medveten om att det var just honom hon saknade?


Efter en stund avslutade han kyssen och fuktade läpparna, slog därefter upp ögonen för att se på Ilsera. Hur hade han kunnat hålla sig så här länge utan att kyssa henne? Ilsera var en otrolig kvinna. Hon hade gått från att vara misstänksam och ogilla honom till att känna fjärilar i magen varje gång hon såg på honom. Jonathan hade inte direkt avskytt henne men han hade inte direkt njutit av hennes sällskap till en början, då hon liksom alla andra varit öppen med vad hon tyckte om honom.

Philip stämde in i hennes skratt, så otroligt glad att ha henne i sin famn igen. Han hade tappat allt hopp på att få hålla om henne igen, ändå förvånade hon honom gång på gång. Han log brett, lyckligare än på länge.
"Jag har saknat dig så otroligt mycket", sade han mjukt.

Ilsera log lite och såg upp på honom, med röda kinder. Hon hade fortfarande händerna om hans nacke, visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon brukade kunna bli mållös runt honom - om inte annat så var han ju fantastiskt snygg - men nu, nu var det som något annat. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga eller göra, för allt hon ville var bara att få vara nära honom.

Hon var inte sen med att besvara omfamningen, njöt av att känna hans armar om sig. Det var otroligt att faktiskt känna hur alla bitar föll på plats, hon såg äntligen hur världen såg ut igen. Det var som om den fram tills nu varit svartvit och att hon nu såg alla färger.
"Jag har saknat dig med." Aubrey sneglade upp på honom och lät sina fingrar vandra upp längs med hans arm, stannade upp vid hans hals där han hade en runa. Hennes blick gick inte riktigt att tyda, alla möjliga känslor hade blandats ihop till en enda våg inom henne som vilket ögonblick som helst skulle skölja över henne.
"Hur är det med alla?" frågade hon efter en stund. Kom de fortfarande ihåg henne eller hade de fortsatt sina liv som om ingenting?


Kyssen de delat med varandra hade verkligen varit magisk, och Jonathan kunde utan tvekan säga att det var något av det bästa som hänt honom i livet. Allt han någonsin velat var att hitta någon som genuint brydde sig om honom, som visade honom den kärlek och omtänksamhet han aldrig fått känna. Han var oerhört tacksam för Ilsera och den godhet hon utstrålade.

Philip kramade hårt om henne, ville aldrig någonsin släppa taget om henne i rädsla för att förlora henne igen. Ändå släppte han henne till sist lite, bara för att kunna se på henne och lägga händerna om hennes kinder. Han kunde knappt fatta att hon var tillbaka igen.
"Det har inte varit sig likt utan dig, men dem andra har vant sig mer och mer vid att du inte är där", sade han, han vande sig aldrig med att inte längre ha henne där på institutet hos sig.

Ilsera var helt stum, för den där kyssen kunde inte ens beskrivas i ord. Den hade helt enkelt varit fantastisk. Så istället för att säga något log hon brett, lade armarna om honom och borrade in ansiktet i hans famn. Hon ville bara få vara nära honom.

"Så de har med andra ord mer eller mindre glömt bort att jag existerat." Aubrey strök tungspetsen över sin underläpp. Precis som hon trott så hade känslorna byggt upp ett kaos på hennes insida, så det var inte helt omöjligt att en och annan groda skulle hoppa ur munnen på henne. Hon släppte taget om Philip efter en stund för att begrava ansiktet i händerna. Det här var faktiskt en hel del att smälta.


Jonathan lutade sitt huvud mot hennes hjässa och slöt ögonen medan han omfamnade henne. Det kändes väldigt bra att få hålla om henne. Han skulle göra allt han kunde för att alltid hålla Ilsera säker, han skulle vända upp och ner på världen om något hände henne. Att se henne skadad skulle göra honom tokig.

Philip skakade lätt på huvudet.
"Nej, dem har väl bara vant sig vid att du inte är kvar", sade han, det var iallafall vad han ville tro. Själv skulle han aldrig vänja sig, och det hade också varit anledningen till att han inte var där lika mycket som tidigare. Han suckade lite, satte sig ner igen men denna gången bredvid henne.


Ilsera slöt nöjt ögonen, hade kunnat stå där hos honom hur länge som helst. Han var så snygg, bara det fick hennes hjärta att bulta. Och efter att hon lärt känna honom och lärt sig hur snäll han egentligen var... Han fick henne helt knäsvag. Hon såg upp på honom.
"Kan jag sova hos dig?", frågade hon mjukt.

Hon kvävde en suck. Att höra att de andra, efter några månader, bara vant sig vid att hon inte längre var där. Det betydde visserligen inte att de inte saknade henne, de hade behövt gå vidare med sina liv. Men ändå fick hon känslan av att det enbart var Philip som verkligen brytt sig. Trots att hon nog innerst inne önskat att han skulle ha kommit till ro med det som hänt, och släppt taget om henne. För tänk om det här inte hade fungerat? Om deras pratstunder inte hade resulterat i att hon skulle återfå sina minnen? Då skulle hon sitta där och tro att han var galen, medan det för honom skulle vara som att hälla salt i såren.


"Klart du kan." Jonathan strök sin tumme över hennes lena kind, studerade hennes vackra ansikte. Han förstod inte hur det var möjligt att vara så fin. Och han begrep verkligen inte hur det kom sig att hon fallit pladask för just honom. En bitter del av honom menade att allting högst antagligen bara var ett skämt, att hon och de andra drev med honom. Men det skulle hon väl aldrig göra?