Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Jodå, jag kommer allt ihåg när jag verkligen inte ville dela rum med dig”, sade Zihao och skrattade till, trots att det hela egentligen bara var sorgligt. ”Det mest ironiska med det hela är att jag tyckte att du var perfekt redan då..men självklart gjorde jag allting för att förneka det”, fortsatte han tveksamt och slog till sig själv löst i sidan på huvudet. ”Blir så lack på mig själv ibland. Hade jag inte betett mig så jävla ruttet hade vi kanske fortfarande delat rum! Åh..” knorrade han sedan och gjorde en grimas. Fan, det smärtade ju bokstavligen att tänka på det. Som tur var kom han kvickt på andra tankar, när katten började gnaga Chichi i örat. Hon var verkligen en lugn själv, den där hunden. Den enda gången hon inte var det, var när husse befann sig utom synhåll. Då blev hon snarare ett rent helvete. Kashund.
”Vad bra att Bobb träffade Chichi då..hon är på riktigt den mest lata hunden jag någonsin träffat. Börjar faktiskt tvivla på att hon är en hund. Snarare en sengångare eller sköldpadda!” Eller bara någon sjuk blandning mellan alla långsamma, trötta djur i största allmänhet. Intressant tanke, det där.

Det hade inte varit meningen att göra den andre så bitter, linjerna är både bittra och ljuva, det är nog dags att försöka se det positiva för dem bägge två.
"Det hade kunnat vara värre Zihao. Jag menar, om du inte fått reda på att jag gillade dig skulle du säkert vara med Tae nu.." Påpekar Joshua tyst, pillar med sitt bandage medan han biter sig i underläppen. Mycket skulle ha varit annorlunda då. Kanske Joshua skulle ha försökt glömma den äldre, gått tillbaka till förhållandet han haft innan. Med killen som nu också är i Sydkorea. Dock är det lite oklart, Joshua har inte pratat om det med den andre innan. Dumt blinkar Joshua till när magen kurrar till, högt och tydligt. Jodå, nu när han blivit mer hälsosam har hungern återkommit till honom.

Varför var Joshua tvungen att ta upp det där? Var de inte redan förbi den lilla tröskeln? Jo, det var de absolut. I alla fall i Zihaos ögon. Van ville knappt tänka på att han någonsin haft en crush på Tae, som troligen kände på ungefär samma sätt.
”Kanske, men så är det inte och det är jag väldigt glad över”, sade nittonåringen och höjde sedan på ett ögonbryn. Det där var nog en av de första gångerna han någonsin hört den yngres mage kurra. Nu vsr det ju inte jättebra att han aldrig hört det innan, men han kunde inte undgå att glädja sig över faktumet att artonåringen blivit lite mer hälsosam. Det värmde liksom om hjärtat. Mycket. ”Är du hungrig eller? Vill du ha någonting att äta?” Undrade Zihao och rätade lite på sig, med de mörka ögonen glittrande av upphetsning. Japp, han var mycket riktigt upphetsad över det faktum att Joshuas mage gett ifrån sig ett rop efter hunger. Christ.

I första hand hade Joshuas ord varit menade att ta med en nypa salt, som skämt. Dock verkar det som att nittonåringen bredvid honom tagit det mycket allvarligare än vad det var menat. Typiskt. Detta får nämligen lilla Joshua att återgå till sina överanalyserade tankar, avundsjuka som han egentligen inte ens har rätt att ha. Zihao hade fått en crush på någon annan, men det var länge sedan. Joshua vill inte erkänna att det fortfarande svider i hjärtat, att veta hur lätt det varit för nittonåringen att få en crush på någon annan. Bara någon vecka. Man skulle ju tro att Joshua skulle ha kommit över det vid det här laget, men det har han inte. Om de gjorde slut, skulle det vara så lätt för den andre att komma över honom igen, få känslor för någon annan? För Joshua minns solklart hur Zihao aldrig slutat dyka upp i hans tankar, medan nittonåringen funnit någon annan.
Kanske saker och ting förändras, efter allt som hänt. Kanske Joshua inte kan fortsätta i ett förhållande, vem fan vet. Kanske Joshua aldrig kan glömma det som hänt, och känner sig otrygg.
"Mm, kanske.." upprepar artonåringen svagt och ställer sig upp från soffan, benen aningen darrande och kroppen alldeles öm. Verkar som att den andre blivit väldigt lycklig över att magen kurrat, att Joshua för en gångs skull är hungrig. "Antar att jag är det." Det är skillnad mellan att vara hungrig och vilja äta, stor jävla skillnad. "Tänkte fixa en toast, vill du ha något?"

”Kan vi inte göra någoting tillsammans för en gång skull? Typ..jag vet inte..pannkakor eller något?” Undrade nittonåringen och betraktade Joshua med lätt frågande ögon. Hade han sagt någonting fel igen? Av någon anledning kändes det som om stämningen blivit en hel del mer spänd och olustig. Men kanske det bara var Zihaos hjärnspöken som var där och trasslade? Ibland kunde de ju faktiskt vara det, även om det fick väldigt mycket upp och ner för dem. ”Def är bara det att det var så längesen vi umgicks och toast är så tråkigt”, förklarade han efter en stunds fundering och pressade fram ett gulligt litet leende på de smala läpparna. ”Har ju gått omkring och längtat efter att du skulle komma tillbaka i flera veckor vid det här laget! Och tro inte för en sekund att jag har glömt det där om Disney maratonet, för det har jag verkligen inte. Har till och med handlat hem snacks och en massa annat smått och gott”, rabblade Zihao vidare och kom upp på fötter, vilket fick Chichi att klaga högljutt. Hennes favoritkudde försvann liksom i tomma luften. Poof, borta. Inte okej, enligt henne.

För en gångs skull? Hade de inte gjort saker tillsammans innan? Joshua rynkar lätt på ögonbrynen åt den äldre, blicken fäst på Bobb i hans famn, nöjt sussande över den bandagerade armen. Under sin tid bosatt vid sjukhusflygeln under nattens gång hade artonåringen börjat måla på det vita bandaget, med en mörk tuschpenna har han gjort vackra blommor över det. Förvrida tiden, göra något vackert med den konstanta påminnelsen om vad som hänt dagen innan.
"Jag hade maraton själv efter du åkte." påpekar Joshua tyst, axlarna sjunker. Kan han inte bara hålla käft? Sluta förstöra varje förhållande, relation han har? Verkar som att Joshua är en tickande bomb, som skrämmer bort alla med vassa ord eller inga ord alls. Fan för honom, så jävla värdelös. De har precis börjat prata igen. Men Joshua kan inte sluta tänka på faktumet att de planerat det där maratonet, men så fort de stigit upp från badet bestämmer sig Zihao för att sticka i vilket fall som helst. Joshua ser med stora ögon på nittonåringen, kommer han verkligen kunna gå tillbaka till hur det var? Kommer Zihao tröttna på honom och hans elaka attityd så att han går tillbaka till Tae? Ja, Joshua känner sig hotad. Som att han ska förstöra allt i sitt liv. Verkar inte helt omöjligt. Han tvingar fram ett litet leende innan han lägger ner den lurviga bollen på en liten kudde. "Men du har rätt, vi borde väl göra något tillsammans."

Okej, jo. Stämningen hade defintivt sjunkit ner till botten och blivit både stel och spänd på samma gång. När hade det blivit såhär egentligen? Unde gårdagen eller redan när Zihao lämnat den andres lägenhet? Hade han dock inte förklarat omständigheterna för Joshua? Plus att Euijin bokstavligen flått honom levande i samma sekund som han satt foten innanför dörren den där dagen för flera veckor sedan. Om det nu var det som gjorde artonåringen så olustig, så var det allt annat än rättvist mot den äldre. Han försökte verkligen, försökte att ställa allting till rätta och lätta upp stämningen. Men det gick som vanligt åt helvete. Ziha hade troligen redan sagt en massa utan att ens lägga märke till det själv.
”Okej, glöm det där om att ha ett Disney maraton då”, konstaterade han tyst och sänkte blicken, ner mot fötterna, där de svarta ögonen fäste sig. Fy fan, varför var allting tvunget att bli så jävla fel hela tiden? Han klarade nästan inte av det längre. Däremot tänkte nittonåringen inte ge upp. Nej, det tänkte han aldrig göra. Inte för en sekund. ”Vad vill du göra då? Kom med ett förslag eller två vet jag? Annars blir det nog svårt, med tanke på hur värdelös jag verkar vara på att komma på idéer”, fortsatte Zihao plötsligt, med en viss skärpa i rösten. Helvete, han hade inte menat att låta så vass. Fan, fan, fan. ”Förlåt, det där kom ut fel..”

Zihao har verkligen all rätt i världen att vara arg på den yngre, med tanke på hur orättvist och knasigt hans hjärna fungerar med alla analyser. Joshua suckar åt sig själv, stryker en hand genom de blonda lockarna och biter sig hårt i den misshandlade underläppen.
"Förlåt." säger han svagt och tassar fram till nittonåringen, flätar ihop deras händer tillsammans. De vassa, starka orden slår hårt mot hjärtat, men det var välförtjänt. Väldigt välförtjänt. "Du har verkligen all rätt att vara arg på mig, jag kan vara väldigt orättvis ibland.. det är bara det att när jag väl börjar tvivla på mig själv, och tänker på allt komplicerat som hänt, maten, min dumma stress som vill städa dagen lång, och det andra.. Så kan jag inte sluta tycka att du skulle må bättre av att vara med någon annan." den här gången stryker sig ett genuint litet leende över de fylliga, juligt röda läpparna. Han lämnar en lätt liten puss på Zihaos händer. Han måste få bort de här tankarna, alla dumma tankar som kan få deras förhållande att krascha. "Disney maraton låter mysigt, det är ännu roligare med dig ju, så ett till kan inte skada." Bra, Joshua måste kämpa, måste måste måste. Om han trycker bort Zihao längre bort ifrån sig, så kommer det aldrig att gå.

”Jag är inte arg på dig, Joshua”, mumlade Zihao och skakade på huvudet. ”Inte alls faktiskt..jag är bara frustrerad på mig själv och att jag inte verkar kunna ge dig någon tid att hämta dig. Om någon förtjänar bättre så är det helt klart du”, avslutade han med ett litet, bitter skratt och kupade händerna om den andres kinder. ”Så tänk inte i de banorna, snälla? För du är det bästa som någonsin hänt mig, och de kommer du alltid vara! Jag älskar dig och bara dig. Åtminstone på det sättet.” De där sista orden var faktiskt tvungna att slinka in, med tanke på att det fanns andra människor han älskade - föräldrarna, bröderna, de andra medlemmarna i gruppen. Men det var bara Joshua som han älskade på just det där sättet, och det var just det som gjorde deras förhållande till det det var. Han var helt enkelt kär. Svårare än så var det inte att förklara den känslan. ”Vill du ha mat eller snacks? Eller kanske båda? Jag menar, du tänker väl inte lämna mig ensam med alla popcorn och chips? För att inte tala om allt godis och annat snacks! Jag skojar verkligen inte, köpte typ upp halva affären.”

På något sätt verkar det som att deras förhållande är giftigt, de bråkar om samma sak gång på gång, bara för att bägge två be om ursäkt. Dock orkar Joshua inte bry sig om det, de måste försöka lita på varandra, lyssna. En liten rodnad stryker sig över de puffiga kinderna, som återfått sin form efter problemen med ätningen. Det har gjort många människor glada, Samuel som alltid älskat hans kinder, Zihao, ja praktiskt taget alla i gruppen helt enkelt. Första saken Chai la märke till var ju faktiskt de puffiga, smått fräkniga kinderna.
"Jag älskar dig också." viskar Joshua försäkrande, låter sina fingrar vila över nittonåringens, ganger sig i den misshandlade läppen. Gud som han måste se ut. Fundersamt låter han huvudet falla på sniskan innan han drar med sig Zihao in till köket. "Jag har inte ätit frukost än, så det går först. Men jag säger inte nej till lite godis." Nej, han har faktiskt ett litet sötsug, vilket nästan aldrig hänt på väldigt, väldigt länge. Joshua stryker fingrarna över den andres bröstkorg, pillar lite på den mörka tröjan. "Kan jag låna kläder av dig? Jag vill inte riktigt ha på mig något av mina.."