rollspelare & tippest prs

Sophia nickade lite och kysste mjukt hans panna innan hon plågsamt reste sig upp för att gå ut från kammaren. Hon skickade iväg vakten för att be några tjänare förbereda ett bad åt Henri. Hon såg efter honom innan hon gick in igen, hade aldrig känt sig så spyfärdig i sitt liv. Hon hann precis ta ut några blommor från en vas innan allt hennes maginnehåll tömdes och istället blandades med vattnet i vasen. Hon grimaserade och backade undan, äcklades nästan av sig själv.
”Det här är sista gången vi dricker så mycket.” Sade hon hest och kollade på Henri.

Henri reagerade knappt på Sophias ord och att hon lämnade kammaren. Hans fokus låg helt och hållet på sitt dunkande huvud och hur hans tunga kändes, vilket skvallrade om att han skulle spy. När som helst. Förhoppningsvis när han inte var med Sophia, men han var inte säker på att han skulle ha någon chans att kontrollera det.
”Ja”, instämde han och försökte att inte visa hur äcklad han blev av att hon nyss spytt framför honom.

Sophia var själv för äcklad för att bry sig om Henri. Hon tog en flaska vin och drack en klunk för att få bort den beska smaken. Hon hostade till lite och drog handen över ansiktet. Hon satte sig i soffan och drog händernas över ansiktet.
”Om du fortfarande älskar mig efter det där så är du mannen för mig.” Sade hon roat och granskade honom lite snabbt. Hon hoppades innerligt att det var fallet men om inte, så kunde de iallafall skämta om det.

Även fast han mådde så dåligt som han gjorde så kunde han inte hjälpa att flina åt Sophia när hon tog en klunk vin. En klunk vin för att få bort smaken av spya - som i sin tur orsakades av vin. Det kändes ironiskt.
”Du visste väl redan innan att jag är mannen för dig?” frågade han med samma flin på läpparna och tittade på henne. Gud, han behövde verkligen lite vatten för att stilla dunkandet i huvudet och öknen i munnen.

”Jag hoppades, man kan aldrig veta något säkert.” Erkände hon och satte sig på sängkanten. ”Men ärligt, förlåt att du behövde se det där.” Sade hon och smekte hans kind. Hon ville helst av allt sitta och vila men samtidigt ville hon bevisa för sig själv och Henri att hon kunde sätta sina behov åt sidan för hans skull. ”Behöver du något?” Frågade hon leendes och pillade lite med hans lockar.

Henri var tvungen att erkänna att det kändes underbart att ha någon - annan än sin mor - vid sin sida när han mådde som han mådde. Visst hade han haft Juliette vid sin sida tidigare, men hon var ändå ett år yngre än han själv och Sophia; det låg mycket mognad i åren vid deras ålder. Inte sagt att Juliette var barnslig, men inte lika mogen som Sophia.
”Vatten?” svarade han, med en aningen frågande röst som om att han inte ville tvinga Sophia att fixa det åt honom.

Sophia nickade lite och kysste mjukt hans panna innan hon reste sig upp.
”Vill du ha något att äta?” Undrade hon och började gå mot dörren. Hon drog handen genom håret, hade låtit det vara utsläppt då hon inte orkade sätta upp det eller be någon av damerna göra det åt henne. Hon tog vasen som hon spytt och lutade sig mot dörren.

Äta? Tanken på mat fick Henri att vilja spy. Han följde Sophia med blicken och skakade på huvudet.
”Nej, det behövs inte”, sa han och tvingade fram ett tacksamt leende på läpparna. Hans huvud dunkade fortfarande och han hade egentligen ingen lust att le, men han var tvungen. ”Tack. Jag älskar dig.”

Sophia log stort och granskade honom lite snabbt innan hon gick ut, han visste redan att hans känslor var besvarade så hon svarade inte. Hon gick till köket, bad några tjänare göra rent vasen och skicka en ny till hennes rum. Hon tog två flaskor med vatten och gick tillbaka till sin kammare. Hon rynkade på pannan då hon hörde några tjänare prata om att Englands drottning var på väg. Hon suckade tyst och skyndade sig in till Henri.
”Hon är snart här.” Sade hon tyst och kollade på honom med stora ögon. Hon gick fram till sängen och la flaskorna på nattduksbordet.

När Sophia lämnat kammaren slöt han ögonen. Började ännu en gång massera tinningarna, vilket han gjorde enda fram tills Sophia kommit tillbaka. Han slog upp ögonen och log mot en mindre glad Sophia. Han rynkade lite på pannan och hade, tack vare den dunkande huvudvärken, lite svårt att pussla ihop ett och två.
”Vem?” frågade han och drack ur ena flaskan. Öknen i munnen försvann och dunkandet i huvudet lugnade sig en aning.