Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Åh juveler, mynt, ringar." Hon såg på John och lade huvudet på sned.
"Jag kommer ta två av ringarna. Tekniskt sätt så är hela skatten min för det är från min far." Hon log.
"Men jag nöjer mig med två ringar och lite smycken kanske." Hon drog handen genom håret.

De andra ur besättningen ansträngde sig för att gräva upp skatten med spadarna. Sanden skvätte om de samtidigt som de grävde djupare i jorden.
Sedan plötsligt slog de i något, något som hårt. Det verkade som att de hade hittat sin skatt. John såg åt deras håll. "Nå? Vad väntar ni på? Gräv!".
Besättningen gjorde som de blev tillsagda och fortsatte att gräva tills de såg locket av kistan för att gräva upp den kort därpå.
De lyfte kistan ut ur jorden för att förflytta den närmare John och Kiliah.
"Två av ringarna, är det möjligt att de är till för något?", sa kapten John och flinade åt Kiliah håll.
"Sådär, kapten. Varsågod, Kiliah, eller kapten, varsågod att öppna kistan.", pustade Ethan.

Hon såg mot männen och såg sedan på John, boxade honom på armen.
"Oh sluta. " Hon rodnade och rese sig.
"Får jag?" Hon såg mot John och log. Hon öppade och kistan var fylld av smycke, juveler och guld.
Tårar började fylla hennes ögon.
"Åg jag minns."

John höll tillbaka ett skrattanfall och nickade. "Javisst, förlåt. Det var inte min mening att såra dig.", sa han och iakttog då de andra som grävde upp kistan.
När Kiliah sedan öppnade kistan drog han efter andan och flämtade. Det var en otrolig syn..!
Ethan såg sin chans, och utan att de andra lade märke till, plockade han åt sig de två ringarna som Kiliah nämnt tidigare.
"Vad är det du minns?", frågade John och iakttog skatten i förtjusning blandat med förtrollning.

"Ingen fara." Kiliah torkade bort tårarna och satte sig ner och tog ett halsband.
"Det här var min mammas." Hon pekade på en ring.
"Det här var min." Hon log och såg på dem.
"Det här är minnen för mig. Jag vill helst ha några saker själv. Är det okej Kapten?"

John nickade och verkade med ens fortfarande vara förtrollad över skatten. Han iakttog mynten, guldet. De var fantastiskt. "Ja, ta det som är ditt. Låt oss fira vinsten är vi kommit tillbaka...", sa John flämtande och iakttog guldet. Det var mer än han sett samtidigt, så mycket värde, så mycket guld!
Ethan hade hört hennes ord och nickade. Han såg åt hennes håll och gick närmare för att ta hennes hand i sin. "Jag är ledsen för din förlust, kanske du kan hitta en ny framtid? Jag hjälper gärna..".

Hon stängde kistan och reste sig upp och log.
"Vi firar ska jag säga!" Hon vände sig och log.
"Ethan jag har en ny framtid. Här, med er. Jag är inte prinsessan Kiliah längre och du vet om det. Jag är pirat som du." Hon log och höjde sin arm.
"För oss!"

Alla jublade åt hennes ord. "Det låter fantastiskt, Kiliah!", sa John och nickade åt de andra att bära med den tunga kistan mot stranden och hamnen igen, där de lagt i hamn.
Piraterna plockade upp kistan och fortsatte åt de håll de kom ifrån och gick mot stranden. Alla ville de vila. "Kiliah, det här var fantastiskt..!", sa John då han stod tillräckligt nära för henne att höra orden. "Du har räddat oss.", sa John och log mot henne. Staden och dess takhus tornade upp för de när de närmade sig staden.

on såg mot den och gic efter.
"Hur har jag räddat er? Är det för att jag lagar mat eller något sådant?" Hon log och sträckte på sig.
"Jag älskar att vara på sjön men ibland vill jag ha ett litet hus och en trädgård. Jag skulle vilja laga mat åt en famlj, min. Jag är kvinna trots allt."

"Du vet att vi har svårt att planera vår framtid, men med en sådan förmögenhet har vi en framtid, Kiliah..!", sa kapten John och log åt hennes håll.
Han fortsatte att gå åt de håll de kom ifrån. "Låt oss fira denna vinst med en fest, jag bjuder, inne i värdshuset?", sa kapten John och sneglade åt Kiliahs håll. Han njöt av vinsten, vädret och sällskapet. Kapten John var precis där han ville vara.