Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip såg på henne, att stå och prata med henne igen kändes overkligt nästan. Det var något han räknat med att aldrig få göra igen. Han log och nickade.
"Veckoslutet blir jättebra. Om du får mitt nummer så kan vi väl bestämma tid?", frågade han.

Ilsera log mot honom, tog emot glaset och höjde det tillbaks mot honom. Hon gjorde som honom och drack allt i ett svep, grimaserade lite då det var lite starkare än vad hon var van vid och ställde ner glaset igen.
"Vad var det för nåt?", frågade hon nyfiket.

Aubrey kunde knappt slita blicken från honom. Samma ögonblick som hon lagt blicken på honom, hade hon varit säker på att hon kände honom. Nu önskade hon bara att hon kunde klura ut varför hon kände en så stark känsla av att de hörde ihop tillsammans. Hon skakade lätt på huvudet för att vakna upp ur sina egna tankar, räckte fram sin mobil åt honom för att han skulle kunna skriva in sitt nummer.


Nyfiket studerade han hennes ansiktsuttryck då hon svepte i sig drinken, kunde inte låta bli att skratta smått åt den gulliga grimasen. Det hade nog varit lite starkare än vad hon var van vid.
"Jag avslöjar inte några hemligheter," sa han med ett lurigt flin innan han följde hennes exempel och hällde i sig drycken i en enda stor klunk.

Philip såg på henne, hade fortfarande svårt att fatta det här. Han tog emot mobilen och skrev tyst in sitt nummer innan han räckte tillbaks telefonen till henne igen.
"Vad gör du på lördag?", frågade han, han hade inget för sig då så hade kunnat förklara allting då. Eller åtminstone börja.


Ilsera kunde inte låta bli att skratta till lätt hon med, hon hade nog sett rätt rolig ut när hon grimaserade sådär. Hon log mot honom och lutade sig emot bardisken.
"Tråkmåns", retades hon och lade huvudet lite på sned.
"Berätta något om dig då", bad hon retsamt.

Hon la huvudet på sned och tittade upp mot den molnfria himlen medan hon tänkte efter. Hon hade inget viktigt planerat på lördagen. Inget som hon inte skulle kunna smita från i alla fall.
"Texta adress och tid." Aubrey bet sig lätt i läppen innan hon vände sig om för att gå därifrån. Hon stannade halvvägs upp för att kasta en blick på honom över axeln, fyrade av ett leende innan hon fortsatte framåt.


"Vad ska jag berätta?" Det fanns ingenting han kände var intressant nog att dela med sig av. Sedan hade han ju också trott att Ilsera vid det här laget kände honom. Kanske inte så bra som han ville tro dock, med tanke på att hon ställt frågan. Hur som helst ville han inte börja tänka på tråkiga saker som skulle dra ner både hans humör och hela stämningen, vilket var lätt hänt med tanke på att det mesta med honom och hans liv saknade glada färger.

Då det var måndag eftermiddag gick Philip nervöst emot det lilla fiket som han och Aubrey hade bestämt träff på. Han hoppades verkligen att hon skulle dyka upp, för kanske hade han skrämt iväg henne efter att ha berättat sist om allting med att hon varit skuggjägare? Och då hade han ju inte ens berättat något om deras historia. Eller ja, han hade sagt att han hade tränat henne när hon kom dit, men sagt att han skulle berätta mer denna gången. Vilket han också tänkt. Så nu satt han vid ett bord där, hoppades nervöst att hon skulle dyka upp.

Ilsera kände sig som om hon höll på att bli tokig av att gå och bära alla dem här känslorna för Jonathan inom sig, hon ville bara få berätta för honom och få veta ifall han kände likadant. Ändå var hon rädd för svaret, rädd för att han inte skulle gilla henne lika mycket. Men till sist hade det ändå slutat med att hon hamnaat vid Jonathans rum och knackade på.

Aubrey öppnade dörren till det lilla kaféet och såg sig omkring. Det verkade som om hon var på plats före Philip, så hon gick och satte sig vid ett ledigt bord i ett hörn. Hon lutade armbågarna mot bordet och lutade i sin tur hakan mot handflatorna, vände blicken mot de stora fönsterrutorna. Hon studerade den svaga reflektionen av henne: det bruna håret som var uppsatt i en knut på huvudet och den vita, mysiga tröjan som var så varm.


Jonathan sneglade mot dörren då det knackade på, lät handduken han haft virad om sin underkropp falla till golvet. Därefter drog han på sig ett par boxers, mörkblå jeans och en svart tröja, rufsade lätt till håret innan han öppnade dörren.
"Hej." Hans ansiktsuttryck mjuknade märkbart då hans blick landade på Ilsera. Hennes besök piggade alltid upp honom oavsett vilket humör han var på.

Philip såg sig omkring på det lilla fiket, fick snart syn på Aubrey och log då han styrde stegen emot bordet där hon satt. Han slog sig ner mittemot henne, var vardagligt klädd i jeans och t-shirt. Hon fick som alltid hans hjärta att bulta hårdare, även om han visste att han nog inte borde hoppas för mycket på att få vara med henne igen.
"Hej", sade han mjukt, lutade sig bak lite.
"Jag lovade ju att jag skulle berätta mer om oss den här gången", sade han.

Ilsera log genast då han öppnade, sken upp lite så snart hon fick syn på honom. Samtidigt som nervositeten skenade rejält.
"Hej. Kan jag komma in? Jag vill prata", sade hon mjukt.

Då dörrklockan pinglade vände hon blicken mot personen som kom in, drog på mungiporna då det visade sig vara Philip. Hon hade inte behövt vänta på honom i många minuter.
"Hej," hälsade hon med samma mjuka tonfall som han använt sig av, vände därefter blicken mot den unga servitören som kom för att höra sig för vad de ville ha. "En kopp honungste och en bit blåbärspaj." Aubrey riktade uppmärksamheten mot Philip igen då servitören kilat iväg med deras beställning, väntade på att han skulle sätta igång.


Av någon anledning förväntade sig Jonathan omedelbart det värsta möjliga då Ilsera förklarade att hon ville prata. Hade hon fått nog av honom och hans sällskap? Vem skulle inte få det efter ett tag? Han nickade lite innan han öppnade dörren ordentligt så att hon skulle kunna komma in.

Philip log mot henne, beställde också han kaffe utav servitören innan han såg på Aubrey igen och tänkte efter hur i hela friden han skulle börja. Hur berättade man ens allt det här på ett bra sätt?
"Jag berättade ju sist gång att man kunde ha en parabatai. Du var min parabatai", förklarade han, suckade lite lätt.
"Men vi var mer än det. Vi var förlovade", sade han, hade kommit fram till att det inte fanns nåt riktigt bra sätt att säga det här på. Samtidigt som han pratade tog han upp den lilla ringen han haft i sin ficka och lade på bordet, skjöt bort mot henne. Kanske kunde det få henne att minnas något mer. Samtidigt började han förklara vidare allting om deras bakgrund.

Ilsera log lite nervöst mot honom, gick in genom dörren. Hon såg snabbt runt, såg sedan nervöst på honom. Hon tvekade lite lätt, visste inte hur hon ens skulle börja förklara det här.
"Jag... Jag stod inte ut med att inte veta mer längre. Jag gillar dig så otroligt mycket Jonathan, mycket mer än bara som vän", sade hon tyst, kunde inte låta bli att lägga händerna om hans kinder även om hon var rädd för vad han skulle svara.

Aubrey lyssnade på honom med lätt särade läppar. Allt som han berättade var saker hon redan visste. De hade legat gömda i hennes undermedvetna en lång tid, men på något sätt hade hon alltid varit medveten om dem trots att hon inte haft en förklaring till vad hennes minnen betydde. Men nu kom allt tillbaka. Allt som hon och Philip gått igenom tillsammans, deras lyckligaste stunder och deras värsta uppförsbackar. Allt ont hon gjort som demon och priset hon fått betala för det genom att bli av med sina runor. Sakta men säkert fylldes ögonen av tårar. Hon studerade ringen framför sig en lång stund innan hon slöt fingrarna om den, som för att krama om den innan hon räckte honom asken med ett litet leende. Aubrey var inte ledsen bara för att hon grät. Hon var glad över att hon kom ihåg.


Han grimaserade lätt då hon rörde vid hans kinder, han hade fortfarande svårt att begripa att hon gjorde det av omtänksamhet och godhet. Hon gjorde det inte för att bränna honom som Lilith gjort. Jonathan slöt ögonen innan han öppnade dem igen för att se på henne, kunde knappt tro sina öron. Menade hon verkligen det? Det kunde väl inte bara vara ett grymt skämt? Nej, det kunde han inte tro. Ilsera skulle inte leka med andras känslor på det sättet.
"Jag gillar dig också," viskade han tillslut. Hon skulle vara veta.