PRS Emma07 och wolfy

Thomas granskade henne tyst, han hann bli något nervös av att hon först inte svarade någonting. Dock lugnade han snabbt av hennes gest och leende, log försiktigt tillbaks. Han tog sedan mjukt hennes hand och drog in henne i en stor kram, hade saknat henne så otroligt.

Hon hade inte varit förberedd på att få en bamsekram men något emot hans varma omfamning hade hon inte. Tvärtom var det något hon saknat väldigt mycket. Alysia la armarna om honom innan hon lutade sitt huvud mot hans bröstkorg för att andas in doften av honom.

Thomas lade båda armarna ordentligt om henne, njöt för fullt av att få ha henne i sin famn igen och få känna hennes härliga doft nära sig igen.

Att få sitta i hans famn igen var en otroligt härlig känsla. Trots att allt inte var toppenbra mellan dem igen, det fungerade inte bara att knäppa med fingrarna, så hade de åtminstone kommit in på rätt väg. Det var vad Alysia ville tro i alla fall.

Thomas hoppades innerligt att det här var en bra början, en bra start på att de kunde försöka återställa allt igen. För han hade saknat något enormt att få vara hennes, att få hålla om henne och ha hennes kropp mot sin.

Fåglarna kvittrade och solen sken från en molnfri himmel då droskan stannade. Kort därefter öppnades dörren och kusken erbjöd henne hjälp ner. Trots att Alysia inte hade några svårigheter med att själv ta sig ur så tog hon ändå handen i sin innan hon klev ur vagnen, såg sig med nyfikna ögon omkring. Det här var hennes första resa till Eriton. Det lilla hon hittills sett av den vackra staden var vackert, precis som hon hört folk beskriva och berätta. Alysia rättade till sin klänning innan hon vände sig om mot Thomas med ett litet ivrigt leende på läpparna. Trots att resan varit några dagar lång och tråkig så kände hon sig inte ett dugg trött. Istället ville hon enbart utforska staden.

Thomas klev ur droskan och såg sig om, han hade bara varit i Eriton en gång tidigare. Men det var många år sedan och han kom inte ihåg mycket därifrån, han hade varit där med sin far när han var runt 6-7 år gammal bara. De reste väldigt vanligt - själv var han för en gångs skull klädd i rätt vanliga kläder med en huva uppdragen över huvudet i hopp om att inte bli igenkänd. De hade några vakter med sig, men de uppträdde som vanliga reskamrater istället för vakter. Thomas ville för en gångs skull kunna resa mer normalt och utan att bli särbehandlad. Han log snällt emot Alysia och erbjöd henne sin arm, de skulle in på ett värdshus och lämna sina väskor och saker innan de skulle se sig runt i staden och dessutom in på ett möte.

Hon tog hans arm innan hon vände sig mot värdshuset. Då de stannat till vid receptionen drog kvinnan som jobbade där efter andan. Alysia motstod lusten att himla med ögonen för hon insåg där och då att kvinnan kände igen Thomas. Med andra ord gällde det att förbereda sig på ett ståhej.
"Ers majestät!" flämtade kvinnan och neg genast innan hon susade runt disken för att komma honom närmare, "vilken ära att ha Er här. Vad kan jag göra för er? Ni ska förstås få det bästa rummet jag har att erbjuda!" Hennes fnittrande och ojande lockade till sig andra nyfikna och snart hade en större grupp samlats runt Thomas, precis som om han vore ett föremål alla ville beundra.

Thomas suckade lite inombords när värden verkade känna igen honom, där var lugnet slut på värdshuset åtminstone. Han nickade smått emot henne som hälsning.
"Ett vanligt rum blir bra, tack", sade han vänligt, hade hoppats komma undan allt sånt här ståhej men det hade inte lyckats särskilt bra. Men han fick hoppas att det också var enda gången. Han log lite emot Alysia, såg sen på kvinnan igen.
"Vi ville bara lämna väskorna så återkommer vi ikväll", sade han vänligt.

"Rumsnyckeln tack." Alysia naglade fast värdinnan med blicken och gav henne ett litet leende, höll sedan ut sin handflata för att kvinnan skulle kunna ge henne nyckeln. Då det var gjort vände Alysia blicken till Thomas och klappade honom på armen som gest att de skulle gå upp till rummet för att lämna väskorna där. Det var förstås trevligt att prata lite med bybor och så vidare men hela dagen skulle inte få gå åt det, hon ville komma ut och bekanta sig med staden.