Yehet och Kkaebsong [PRS]

Även om han fått chansen att slingra armarna omkring Joshua under gårdagen, så kändes det betydligt bättre nu när han förstod - förstod allting som skett omkring den yngre och vad han tvingats genomgå.
”Nej, jag kommer aldrig kunna finna dig äcklig, dumbom”, knorrade Zihao och lät fingrarna glida genom den andres ljusa lockar. ”Helt ärligt tycker jag att du är precis lika perfekt som du alltid varit..och det kommer jag alltid att tycka”, försäkrade han därefter och lutade sig tillbaka en aning, så att han kunde se artonåringen i ögonen. Den här förbaskade längdskillnaden alltså! Ibland var det verkligen bara i vägen. Men det var ju som sagt inte nittonåringens fel att han var så lång, utan det var någonting som var föräldrarnas fel.
”Jun berättade bara för att jag pressade honom”, berättade Zihao och svepte armarna omkring den yngre igen. Det var där han hörde hemma - i Zihaos armar. ”Han sa nästan ingenting, utan sa bara vad det var som hade hänt.” Usch, han ångrade nästan att han pressat den jämnårige på den informationen, då det hela bara gjorde ont att tänka på. Väldigt ont.

Lika perfekt som han alltid varit? Det är ju en fråga om smak och tycke. Joshua har aldrig tyckt att han är perfekt, inte ens när han var som friskast, vältränad, välformad och jämn hud. Nej, han har aldrig varit perfekt, allra minst nu. Men det kan han inte säga, de har haft den diskussionen innan, många gånger. Zihao och Joshua har helt enkelt inte samma syn på vad perfektion är.
"Okej.." mumlar han med de nyplockade ögonbrynen rynkade, gömmer ansiktet mot den andres bröstkorg. Bra, där hör han hemma. Zihao och Joshua hör hemma tillsammans. Med ett djupt andetag tar han tag i den äldres betydligt större händer, flätar ihop fingrarna. "Varje gång jag sluter ögonlocken, eller känner mig kall, någon rör mig så kommer det bara tillbaka. Och så fort jag somnar får jag mardrömmar." Joshua biter sig i läppen, pillar med bandaget om sitt nyckelben innan han skakar på huvudet. "Förlåt, det är ett mellanting, antingen vill jag inte prata om det överhuvudtaget, eller så vill jag bara få ut allt." Kanske det inte är rätt att prata med Zihao om det, inte nu när de nyss blivit sams. Det är antagligen ett samtal för psykologen. "Vart är Chichi?"

”Om du vill så kan jag stanna med dig över nätterna och dagarna, om det är någonting som skulle få det att kännas bättre alltså”, föreslog Zihao och sneglade ner mot deras sammanflätade fingrar. Nu var det precis som det skulle vara - precis det som han gått och väntat på under de senaste veckorna. ”Och du, du får prata hur mycket eller lite du vill..så vill du prata finns jag här, men vill du inte nämna det så är det minst lika okej”, försäkrade han efter några sekunder. Sedan var nittonåringen tvungen att luta sig tillbaka igen, för att kunna se sig om i vardagsrummet. Vart höll Chichi hus egentligen? Det var inte helt omöjligt att Jun tagit med henne ner till träningen, men då skulle han troligen redan varit tvungen att komma tillbaka med henne. Hon var inte ett speciellt stort fan av att vara borta från Zihao.
”Jadu..hon kanske är inne på mitt rum? Hon brukar lägga sig under sängen ibland och sova bort dagarna. Hade faktiskt ingen idé om att hundar kunde vara så lata.” Den hunden var defintivt lat. Väldigt, väldigt lat. Ibland tvärt vägrade hon att gå ut och om det regnade var det inte ens någon idé att försöka. Hon gillade nämligen inte att smutsa ner tassarna eller bli blöt. Suck.

Både nätterna och dagarna? Visserligen kanske det är en ide, en tanke som de kanske kan prova. Men Joshua tror knappast att det kommer fungera, han kommer känna sig instängd. Fast, och just nu är det traumatiskt att känna det, panik, händer mot sin hud, kyla. Alla känslor liksom påminner honom om det som hänt.
"Tack." viskar artonåringen med ett litet leende, ställer sig på tå och lämnar försiktigt en liten puss på Zihaos kind. Bebissteg. En liten puss får gå bra. Ögonen glider över lägenheten innan han börjar tassa fram mot nittonåringens rum. Kanske två lurvbollar och Zihao kanske kan få honom att må lite bättre? "Hmh.. Haru är väldigt överhypad, så de är väl praktiskt taget motsatta varandra." Gud, Joshua saknar den lilla vovven, hundvalpen som växt till sig en hel del. "Men alla katter är väldigt lata, Bob, Mimmi, Musse. De är alla tre väldigt feta och härliga."

Feta katter, de var väldigt härliga och trevliga. Av någon anledning tyckte Zihao verkligen om feta djur överlag, utan att ha någon aning om varför. Tvekande, följde han efter Joshua in på sitt eget rum, där det fortfarande såg ut som ett totalt bombnedslag. Usch. Inte var det vacker inte. Kläder låga utspridda över golvet och ingen av sängarna var bäddade - för att inte tala om allt småskräp som låg utspritt på alla möjliga ytor, i from av papper, smulor och damm. Som sagt, äckligt.
”Har du en hund? Sedan när?” Undrade nittonåringen nyfiket och rörde några fingrar mot den blossande röda kinden. Åh, skulle det där verkligen aldrig försvinna? Shit. ”Chichi”, fortsatte han sedan och sjönk ner på alla fyra, så att han kunde sticka in huvudet under sängen. Mycket riktigt låg hon där och sussade, utan att röra sig ur fläcken. Typiskt. Zihao fick bokstavligen släpa ut henne, utan att få någon hjälp alls. Dumma hundskrälle.

Åh, kanske Joshua inte tagit upp den där hundvalpen i någon konversation innan, men till hans försvar har han faktiskt inte haft tid för det.
"Så länge jag känt dig, längre. Han bodde med mamma, nu har ju hon flyttat hit så." Förklarar artonåringen och sätter sig på huk, låter sina fingrar nudda vid den mjuka, varma pälsen. Hela kroppen gör ont av rörelsen, och han måste hålla sig själv från att inte klaga. Hans kropp är i det här skicket ingen vacker syn, inte det minsta. Blåmärken, röda rivmärken, djupa sår. Han hör ett litet mjauande i dörröppningen och låter ögonen glida till Bob, som slinker in mellan dem och stryker sig mot Joshuas ben. Jo, alla katterna är rätt suktandes efter uppmärksamhet, särskilt Joshuas. Han skämmer bort dem med det, gosar, kliar, masserar, leker, fixar mat. De tre katterna lever verkligen gott. "Samuel är mer hundmänniska än mig, men Haru tar högsta pris på söthet och fluff." Artonåringen bär försiktigt upp Bob med ett svagt leende, och går ut ur det stökiga rummet. "Jag antar att det inte gick bra med att hålla ditt ord, angående städande?"

”Du kanske har nämnt honom, men jag har minne som en guldfisk så”, förklarade Zihao och gjorde en liten grimas, för att sedan fiska upp Chichi från golvet. ”Dina katter beter sig ju doxk som hundar..åtmsintone den där”, fortsatte han och satte näsan i vädret samtidigt som benen förde honom ut från rummet, efter Joshua. På tal om den där städningen..vad hade hänt med den egentligen? Nittonårigen hade tyvärr glömt bort att han lovat att städa rummet - men har man minne som en guldfisk så har man! Nu när den yngre påpekat det, skulle han dock se till att städa igenom rummet ritkigt ordentligt. Däremot tänkte han inte göra detta själv, utan Jun och Lee skulle minsann hjälpa till. Annars var det ju inte rättvist.
”Angående det där rummet, ehm..jag tänkte på att jag skulle städa det, men det hände liksom aldrig. Och både Jun och Lee stökar ner nästan direkt efter att man har städat! Speciellt Lee, som typ har lika många känslor som en sten”, knorrade Zihao och sträckte ut en hand mot kissemissen i pojkvännens famn. Så mjuk. Gosigt.

"De beter sig inte som hundar, om man vinner deras förtroende kan de vara en riktig människovän." Påpekar Joshua tyst och lämnar en drös med pussar över Bobbs fluffiga huvud. Bobb har alltid varit en väldigt fin katt, fläckig med svart, orange och brunt, stora ögon och riktigt lurvig svans. Pälsen får honom att se ännu större ut än vad han egentligen är, vilket verkligen inte är nödvändigt då de alla tre ser mer än hälsosamma ut. Precis som sin syster. Små, lurviga små bollar. Blicken glider ner från Zihao till sin katt. Vad hade han egentligen förväntat sig? Klart Zihao inte skulle ha städat, varför hade han lagt så mycket tanke vid det? Att Joshua inte skulle få panik, ångest så fort han kom in i lägenheten. Det skulle han ha fått, om han inte redan var helt förstörd. "Det är lugnt Zihao. Jag tror inte de två skulle vara så värst förtjust i att städa ert rum. Jag får hålla mig till mitt och de andras!" Joshua harklar sig lite, sätter sig ner i soffan medan han gömmer ansiktet hos Bobb, som nöjt spinner i hans famn.

Så snart Joshua rörde på fötterna, gjorde Zihao detsamma. Han var väldigt efterhängsen, dagen till ära. Undra varför, jisses. Så när den yngre slog sig ner i soffan, med katten i famnen, gjorde nittonåringen precis likadant. Snart satt han alltså där, bredvid den andre. Fan, han borde gett Joshua lite luftrum, men det gick ju självfallet inte. Nej, han klarade verkligen inte av att vara mer än en decimeter från artonåringen.
”Jag skulle betydligt hellre vilja dela rum med dig än med Lee och Jun”, muttrade Zihao och såg sådär lagom dyster ut. Förstrött, lät han fingrarna glida genom Chichis päls, samtidigt som en suck rymde honom. Vilken dröm, att få dela rum med Joshua - och bara Joshua. Men det var mycket möjligt att pojkvännen inte hade någon större lust att dela rum med den långa drummeln, då denne var relativt bra på att inte hålla rum rena. Plus att både han och hunden dreglade typ överallt. Vadå? Det är väl ändå ingenting fel med att dregla! Eller? Sure, det är
Inte det mest normala, men äsch då.

Att dela rum med Zihao har både sina positiva och negativa aspekter. Joshua älskar nittonåringen, med hela sitt hjärta. Att få dela rum med honom skulle vara underbart, mysa, prata, göra allt. Saken är den att om det någonsin skulle fungera så skulle artonåringen behöva komma över sina tvångstankar, eller så skulle Zihao behöva städa en hel de, få det som vana.
"Kommer du ihåg när du absolut inte ville dela rum med mig? Och snackade om hur jag skulle få fnatt?' Frågar Joshua med ett lätt litet skratt. Han måste komma över det som hänt under natten, och att försöka umgås med Zihao utan att tänka tillbaka är nog en bra väg dit. Kanske inte komma över helt, men han måste lära sig att leva med det. Han flyttar sig närmre Zihao och lutar sin kind mot hans axel. "Jag har verkligen saknat det, hoppas du förstår det." Blicken vilar på kissemissen som klättrar upp på Chichi, som mysigt nog nafsar honom i öronen. Så jävla gulligt. "Bobb brukar oftast vara väldigt rädd för hundar."