[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Svaret som Natsume lyckades pressa fram var mest en blandning mellan en grymtning och ett morrande. Det var ju nämligen ansträngande att prata, och hjärnan behövde överanstränga sig för att lyckas få fram orden. Nåväl, det hade ju gått hyfsat bra med talet under kvällen. Helt klart bättre än han förväntat sig.
Försiktigt, lätt darrande av utmattning, gled nittonåringen ner ovanpå en av madrasserna. Sedan bäddade han ner sig själv bland alla kuddar och filtar med flera gäspningar.
”Du”, knorrade Natsume och sträckte ut en hand mot Hideo, återigen med anklagande ögon och underläppen utstucken. ”Kom”, envisades han bestämt och gäspade ännu en gång. Madrasserna var ju så långt borta från varandra. Sarkasm.

Det är väldigt självklart att Natsume är oerhört trött, grymtandet gäspningarna tyder allt på det, och helt ärligt är Hideo det också. Kluvet tar han tag i den utsträckta handen och lägger sig ner bredvid, väldigt noga med att inte ligga för nära. Det skulle kännas fel för hans moral. Dock känns det bra, att ha sin hand i den andres.
"Godnatt," viskar han och sluter sina ögonlock, drar täcket över sin kropp. Även han har bytt kläder, inte så fräscht att sova i de kläder han sprungit i. Nej, så även han har dragit på sig en långärmad tröja och ett par rutiga pyjamasbyxor. Väldigt mysigt. Ena ögonlocket slår öppet och granskar personen bredvid. "Sov så gott."

”Mhm, du med”, viskade Natsume sluddrigt, alldeles oförmögen att fortsätta lägga någon större vikt vid språket. Hjärnan hade sakta men säkert stängt av sig under kvällens gång, och nu var han nästan tillbaka där han började. Nittonåringen makade sig även närmare den andre, centimeter för centimeter. Det kändes ensamt och kallt att ligga så långt ifrån Hideo, så han gjorde liksom någonting åt det. Förvisso undermedvetet, då han praktiskt taget somnat vid det laget, men men. Alla rädslor var borta, alla rädslor inför det nya okända, inför personen som låg bredvid honom..nåväl, alla rädslor förutom den hade hade när det kom till Kotaro. Den människan var bara vidrig och allmänt läskig.

Det går förvånansvärt fort för Hideo att somna, kanske han behövt ha sällskap länge nu. Ensamheten är rätt krävande, och efter förhållandet med tjugotreåringen fallit så har det varit rätt sällsynt. Visserligen har han myst med sina bröder, sina vänner. Men av någon anledning är det här mycket bättre, lättare. Dock varar det inte så länge. När klockan når två slaget öppnas dörren till huset. Korato lägger inte någon hänsyn på att vara tyst, nej i hans ögon är det inte något han ska behöva bekymra över sig. En hand griper tag om nacken på tjugoåringens tröja, drar upp honom precis som han gjort innan. Kastar ut honom mot hallen.
"Vad fan var det jag nyss såg?" han talar högt, skarpt och rösten är fylld med hat. Om Hideo varit otrogen kanske det hade varit en rimlig reaktion, men det har han aldrig varit. Han försöker få tyst på sambon, vill inte att Natsume ska vakna av den andres skrik. Han försöker att förklara, men på något sätt hade Hideo krupit upp till en liten boll tätt intill Natsume, vilket kanske gett en annan bild för Kotaro. Han förstår inte varför han känner sig skamsen, eller har skuldkänslor.. han borde inte göra det, han har ingenting att ha skuld över. Det är Kotaro som förstört deras förhållande, han och alla personer han haft på sidan om. Och efter en stunds tystnad berättar han det för honom, ber honom sticka och att det är över. Att han int har någon rätt att få honom att må så dåligt, att Hideo egentligen inte behöver förklara sig själv. Dock har de sina konsekvenser, och just dessa ord gick verkligen Kotaro på nerverna. Ett hårt slag mot ansiktet, mitt mot ögat. Det får honom att ramla in i väggen. Och precis som tidigare under kvällen sticker sambon, nu med en packad väska.

Hur Natsume lyckades sova igenom de första skarpa orden, dörren som öppnades och så vidare, hade han ingen aning om. Öronen var känsliga och vanligen brukade minsta lilla knaster kunna väcka nittonåringen. Men nu, nu vaknade han först efter att bråket pågått ett tag - vaknade till slag och sedan en smällande dörr. Ljuden fick den nyvakne ungdomen att känna sig mer än illa till mods och först låg han prick stilla med händerna för öronen. Tiden fick långsamt ticka förbi, flera sekunder fick passera, innan han kände sig modig nog att sänka dem och sätta sig upp. Försiktigt, även om stegen var vingliga, tassade han ut i hallen, där han sedan var tvungen att ta stöd mot väggen. Ögonen var vilt uppspärrade och munnen lätt öppen så att raderna med vassa tänder syntes.
”H-hideo?” Stammade Natsume prövande och gled ner på golvet, bredvid den andre. Fingrarna strök försiktigt över de slanka axlarna och vidare upp mot de mörka lockarna. ”Förlåt..d-det är mitt fel..” viskade han med gråten i halsen och vände blicken mot dörren. ”Jag är dålig..problem..borde ha gått innan..” fortsatte nittonåringen tyst och återgick till att glo mot Hideo istället.

Aj, aj, aj. Ögonlocket svullnar upp snabbt, likt förbannat. Med svullnaden stryker sig en lila och röd färg över ögat, en enorm jävla blåtira. Hideo gömmer ansiktet i händerna, känner hur tårarna skjuts ner över kinderna, vilket svider som satan. Han blickar upp mot den andre med ena ögat, det ena alldeles för svullet för att kunna öppnas.
"Nej nej, ingenting är ditt fel." försäkrar tjugoåringen med ett leende, tvingar bort tårarna innan han trött lutar huvudet mot hans axel. "Det skulle faktiskt hända förr eller senare, var bara inte riktigt redo än." Hideo sluter ögonlocken, rynkar ögonbrynen och försöker ignorera smärtan som dunkar över hela högra halvan av ansiktet. "Hur är din arm, är den lite bättre?"

”Skit i den”, utbrast Natsume och tog Hideos ansikte i sina händer, trots att han inte visste vad han höll på med. Varsamt började han stryka bort tårarna med tummarna, noga med att vara ytterst försiktig och lätt på fingrarna. Det kändes så ovant, så sjukt jävla ovant. Han hade ju redan rört vid den andres ansikte, men inte på der här sättet. Nej, det här var ju mycket mer sensuellt och inte av nyfikenhet. Känslorna hade lyckats ta över.
”Hideo”, mumlade nittonåringen och spände blicken i det vackra ansiktet. För det var ju fortfarande vackert, trots att en blåtira redan börjat uppenbara sig runt ena ögat. ”D-du kan inte b-bara l-l-låta honom göra s-så..” Kotaro hade kanske redan gått, men så lätt skulle han inte få komma undan. Fan heller.

Skita i armen? Kanske den omplåstrad, men den behöver fortfarande mer vård än blåtiran på Hideos ansikte. Den kommer läka så småningom, av sig själv. Så egentligen är det inget bekymmer om man ser det på det sättet. Det friska ögat fastnar på Natsume. Lockarna ser mer vårdade ut, lenare och mjukare. Men han är fortfarande blek.
"Det gör jag inte.. Han har inte gjort det förut." Förklarar tjugoåringen tyst och låter sina fingrar röra vid det svullna ögonlocket, känner hur värmen stiger av den andres beröring. Tårarna har lagt av, han tvingar ner dem. Det är så fånigt, han är så fånig ibland. "Men det är slut, så det är okej."

Okej? Okej? Det var väl för fan inte okej! Och idioten skulle väl säkert komma tillbaka förr eller senare, ingen bara lämnar på det där sättet utan att komma tillbaka för stt ta reda på alla sina saker. Förutom Natsume då, men han hade ju gjort det av helt andra anledningar. Deras situationer gick nog inte ens att jämföra.
”Inte okej”, sade han bittert och ruskade på huvudet, utan att låta händerna lämna sin plats, där de fortfarande låg kupade omkring den andres kinder. ”Sluta, Hideo. Inte okej, inte alls”, fortsatte han med en darrning på rösten. Att Hideo ens sagt de orden gjorde nittonåringen lätt förbannad. Väldigt förbannad, snarare.

Det är rätt, hur Natsume så självklart fått nya åsikter om tjugoåringen. Innan hade Hideo varit hyfsat säker på att den andre velat slita nacken av honom, när han var i sin andra, lurviga form. Och tjugoåringen själv har fått nya, starka känslor för den andre också. Bland annat av att vilja ta hand om den sårade, men även av någon annan anledning.. någon okänd anledning.
"Kanske inte hans agerande varit okej.. Men jag är okej." Lovar han och tar Natsumes händer i sina, ställer sig upp från sin plats på golvet. "Kom, vi tar och lägger oss igen. Du kan nog behöva en del mer sömn, mer vila."