[prs] yehet och lalemar

Han tar ett djupt andetag, drar handen genom håret och slänger sig på soffan.
'Sant, men jag kan basera det på din reaktion. Jag har väldigt livlig fantasi."

Edmund stirrar ner på smset han fått av den andre sjuttonåringen och himlar med ögonen. Jag är nog mycket sötare. Mycket klyschigt, ja. Men det struntar han i, han kan göra mycket dumt med pizza i magen, och skickar det.

Noah ler förvånat mot skärmen, och först vet han inte vad han ska svara. Han förväntade sig ärligt talat inte det svaret från Edmund. Men han gillar den lite mer självsäkra attityden.
"Det är du säkert. Som du själv sa så kan jag ju inte veta, jag tror dig när jag får se det !" knappar han till slut in.

I samma stund så öppnas dörren och Mateo står i öppningen. Pannan är rynkad förbryllat så att en av hans leverfläckar ser ut att drunkna i pannan på honom. "Där är du" skrattar han. "Vem skriver du med?"
Mateo ser ut som en äldre version av han själv, rätt snygg med lite alviska ansiktsdrag, fast han är lite längre, med kolsvart hår istället för mörkbrunt, några nyanser mörkare hud och hans brors ögon är inte olikfärgade som hans, utan båda är bärnstensfärgade. Och så tatueringarna förstås, Mateo hade nästan inga.
Noah suckar och lägger ner telefonen i knäet.
"Jag har fått en privatlärare som ska hjälpa mig med min franska" svarar han.

"Går det bra? Tycker han om dig?" Frågar Hazel medan hon låter benen dingla fram och tillbaka, fram och tillbaka.
"Jösses Hazel, jag gillar inte varenda person som jag skriver med, det är Elliots ex." Muttrar Edmund och slänger ifrån sig telefonen med den tanken i huvudet. Han måste påminna sig själv om att Noah än så länge bettet sig som varje sjuttonåring, vilket Edmund aldrig brukar klicka med...
"Åh... du borde skita i dem bägge två." Påpekar hon med uppmärksamheten på teven, och sjuttonåringen biter sig hårt i läppen. Dan, han borde inte behöva tänka så mycket på det där.

Han frustar till ”Det var väl på tiden.” Han drar till sig en stol och sätter sig på den bak-och-fram, så att magen är mittemot stolsryggen. ”Jag är bara förvånad att du faktiskt gick med på nåt sånt.”
Noah skrattar till och lägger fötterna på bordet.
”Haha, tro mig, jag med”
Brodern lutar sig fram lite på stolen. ”Varför sa du inte bara det vid bordet då?”
Det blir tyst en stund. Noah kliar sig fundersamt i hårbotten.
Mateo börjar inse och höjer på ena ögonbrynet medans hans ler retsamt.
”Är hon snygg? Eller är det en han?” Han lägger armarna på toppen av stolsryggen.
Den yngre skrattar till igen och reser sig från soffan.
”Det är en han. Och, är det verkligen det första du frågar?” Han slår ut med båda armarna i en överdriven gest och ändrar tonläge. ”Är det verkligen så svårt att tro att jag faktiskt lägger vikt i mina studier?” klagar han ironiskt.
Mateo lyfter händerna i en ’jag ger mig’ gest. ”Eh ja, rätt så men okej. Tänkte bara att jag känner dig och det hade varit olikt dig, men fine, om du säger det så”
Noah nickar överdrivet och fnyser. ”Mhmm, just det!”
Han styr stegen mot köket för att hämta varsin öl.
”Och jag skulle säga att han var mer åt söt-hållet än snygg.”
”HA!” ropar Mateo triumferande från det andra rummet. ”Jag visste det!”

Klockan tickar, och Edmund har fortfarande inte svarat på meddelandet... inte för att meddelandet kräver ett svar, men ändå. Sjuttonåringen ställer sig upp från soffan och börjar plocka undan, och när klockan närmer sig elva, öppnas dörren.
"Förlåt, jag fick en ny kund," viskar fadern och ställer upp sina skor, jo fadern är en hård advokat som aldrig säger nej till ett nytt fall. vilket irriterar Edmund en aning. "Jag kan ta disken.."
"Det är lugnt pappa, gå och lägg dig, du måste vara utmattad. Jag kan komma in med kvällsmat." säger Edmund med ett sanningsenligt leende, innan han bär upp Hazel som somnat i soffan. "Jag tar och bäddar ner henne först dock."

"Nämen ärligt talat..." börjar Noah mer seriöst och kommer ut från köket med en ölburk i varje hand. Han tar en klunk av den ena och räcker den andra till sin bror. "Jag är faktiskt inte så ytlig."
Det var sant. Det var väl klart sjuttonåringen hade vissa skönhetsideal, men inget hugget i sten. Annars brydde han sig faktiskt inte så mycket om utseende.
"Yes please" svarar Mateo och tar emot spriten. "Jo, jag vet."

De spenderar resten av kvällen med att bara snacka och ta ikapp, bröderna hade inte setts på rätt länge och hade mycket att prata om.

Efter att ha bäddat om sin lillasyster, och fixat lite kvällsmat år sin halvt döda far, låter Edmund tillslut sin kropp falla ner mot sängen. Han sätter på den lilla lampan, som leder till att taket försiktigt åker till sidan, och blottar ett fönster över hela taket. Edmund brukar ligga där i flera timmar ibland, och stirra på alla stjärnor, månen, hur regn ibland faller direkt mot honom, och ibland även snö. Det är något tillfredsställande med det, och lugnande. Samtidigt som han lyssnar på lätt, lugn musik i sina hörlurar. Den här kvällen tar det inte lång tid för Edmund att falla till sömns, det har varit en riktigt lång dag.

De pratar någon timma till även efter att ölen tagit slut.
Om man kan säga att ens bror är ens bästa vän så stämde det här in på Mateo och Noah. Noah hade ju andra goda vänner också som han tyckte väldigt mycket om, men Mateo hade ändå alltid legat lite högre. Visst, de bråkade då och då, men det är sånt som både syskon och bästa vänner gör. Även fast han ibland tänkte annat beroende på humör, och aldrig att han skulle kunna säga det högt, så var Mateo av de människorna han älskade mest i hela världen och han vet inte vad han skulle göra utan honom.

"Jaha, jag skittrött så jag ska sova nu." gäspar Mateo och reser sig från stolen och går iväg till sitt rum.
Noah reser på benen han med och blir smittad av gäspningen. "Ah, jag med."
Innan Mateo försvinner runt hörnet i sitt rum ropar han: "Fast du borde duscha först, du luktar svett!"
Sjuttonåringen plockar upp ölburkarna från bordet. "Aja jag ska, gå nu!"
Dörren stängs och det blir tyst i lägenheten.

Efter en välförtjänt dusch kryper Noah ner i sin skrangliga gamla säng.
Vi får se hur det går med den där lektionen med Edmund imorn... Detta blir hans sista tanke innan han sluter ögonen och somnar tungt.

Fadern har åkt för att lämna av Hazel på skolan, och Edmund kan andas lugnt. Efter en lång, välförtjänt dusch stiger han ut ur badrummet med en handduk runt de smala, markerade höfterna. Fötterna rör sig tillbaka mot sovrummet, och han sträcker på sina armar medan han stirrar på sin spegelbild. De våta, mörka lockarna ligger för engångsskull prydligt över hans ögon, kinderna är röda och ögonen stora. De nätta axlarna har gåshud, men det är Edmund van vid nu. Blicken glider över nyckelbenet i spegeln, låter sina egna fingrar röra vid tatueringen, där hans brors födelsedatum och dödsdatum står med romerska siffror. Fan vad han saknar honom. Med en djup suck drar han på sig ett par kostymbyxor som kramar om hans välformade ben, fixar till ett bälte innan han drar på sig en mönstrad skjorta. Som vana stoppar han ner tröjan under byxorna, och han drar en beanie över det okontrollerbara håret. Ett silverhalsband hänger runt hans nacke, och dagens frukost får helt enkelt bli ett äpple.