PRS Aphrodite & wolfy

Trots att hon förväntat sig att han slutligen skulle nappa på hennes erbjudande, så hade hon inte varit förberedd på att han skulle göra det utan så gott som en liten förvarning. Då tänderna sjönk genom huden särade hon en aning på läpparna, gav ifrån sig ett lågt ljud av den plötsliga smärtan och lutade huvudet bakåt. Så småningom avtog smärtan en aning och hon kände en viss njutning. Hon visste inte hur länge de stått där, om det bara gått några sekunder eller om det redan handlade om minuter, hon började tappa verklighetsuppfattningen.
"Mm," fick hon ur sig och höll sin hand mot hans bröstkorg, rev lätt med naglarna mot tyget. "Du måste sluta." Meilas ord var ganska osammanhängande och benen darrade under henne, hotade att ge vika vilken sekund som helst. Hon hade tillräckligt med ork och förstånd att slingra sin lediga hand kring hans midja för att hållas upp och stå.

Känslan var underbar, han hade lyckats glömma hur fantastiskt det var att dricka från en jägare. Han hade ju inte gjort det på sju år, trots allt. Han andades djupt, och långt borta, någonstans, hörde han en röst. Han kände igen den, men kunde inte placera den. Rösten blev tydligare, och det slog honom att det var Meila som talade. Eller knappast talade, snarare stötte fram orden så gott hon kunde med den blodförlust hon långsamt gick igenom. Angel i honom ville definitivt stanna i positionen, men den mer resonabla sidan av honom lyckades ta över, och Killian drog undan från henne. Han backade undan, och tittade på henne.
”Jag sa ju att jag inte skulle göra det, du kunde ha dött” sa han och stod stilla. Han ville egentligen gå fram, men då fanns risken att han skulle bita henne igen. Han hade fått en känsla för jägarblod igen.

Det började mörkna för ögonen och hennes redan nu svaga grepp om Killian blev svagare, hon skulle inte hållas på benen mycket längre till. En del av henne grabbades av panik. Varför slutade han inte? Hade han inte hört henne? Hon hade inga krafter att dra sig undan med så hon jämrade sig bara tyst i hopp om att det snart skulle vara över. Lika oväntat som han satt tänderna i hennes hals drog han sig undan igen. Meila föll omkull ner på marken men lyckades kravla sig upp i sittande ställning, lutad mot den stora eken bakom sig. Det snurrade i huvudet och hon hade svårt att fästa blicken på en viss punkt. Tack vare blodförlusten tog det en lång stund innan hon lyckades processa hans ord.
”Men det gjorde jag ju inte.” Än var hon vid liv i alla fall.

Killian betraktade henne när hon föll ihop vid en stor ek. Han kunde höra hennes puls, och hur svag den var. Han visste att hennes fysik var bra, men inte ens en vältränad person kunde hålla ut länge med en sådan blodsförlust. Han gick fram till henne, och satte sig på huk. Han drog med fingrarna över hennes sår, och det var plötsligt borta. Han tittade på henne.
”Du behöver en blodstransfusion” sa han och tittade sig omkring. Han undrade om det skulle gå att springa med sin supersnabbhet till sjukhuset, men det fanns också en stor risk i det, eftersom folk kunde se honom när han stannade. Människorna behövde inte skrämmas mer av att veta att vissa vampyrer kunde vara i solen. Han tittade på Meila, och morrade irriterat. Han kunde inte ge henne av hans eget blod som hade en helande effekt, eftersom han hade bitit henne. Det skulle få henne att förvandlas till en vampyr. Han tittade på henne.
”Hur känns det?” frågade han, mest för att veta hur han skulle göra nu.

Killian hade rätt. En blodtransfusion skulle vara på sin plats men frågan var vad de skulle ta sig till. Sjukhuset var ett alternativ men hur skulle hon då förklara hur hon blivit av med så mycket blod? Som jägare borde hon vara mer än kapabel till att försvara sig, även vid en oväntad attack, speciellt då hon blivit tränad till att försvara sig själv och andra sedan barnsben. Meila skakade på huvudet och tryckte två fingrar mot sin högra tinning, hon fick huvudvärk av att inte komma fram till någon bra lösning.
”Jag tror jag kommer må bättre efter att ha fått i mig något att äta och dricka.” Vilade hon till på köpet skulle hon, förhoppningsvis, klara sig bra utan den där blodtransfusionen. Åtminstone tills hon kunde tänka klart igen.

Killian skakade på huvudet.
”Det är för mycket blod” sa han och drog med handen över ansiktet. Helvete. Tanken slog honom att lämna henne och dra, han hade ju faktiskt inget samvete ändå. Dock så gnagde känslan i honom att han var skyldig henne, eftersom hon hade räddat honom och Tyler. Han lyfte upp henne.
”Tara kan hjälpa dig” sa han. Tanken hade plötsligt slagit honom, såklart att Tara kunde hjälpa honom; hon var ju inte vampyren som bet Meila, så hennes blod skulle göra Meila bättre. Han tog två steg framåt, och sekunder senare stod han framför sitt hus. Han gick in genom dörren, och mötte Tara som satt i soffan. Hon tittade på honom och sedan på Meilas svaga kropp i hans armar.
”Vad har du gjort?” sa hon och ställde sig upp. Killian lade ner Meila i soffan.
”Hjälp henne” sa han och tittade på Tara, som nickade. Tara satte sig på knä vid Meila och tittade på henne.
”Jag kommer ge dig av mitt blod, det kommer göra dig bättre inom några minuter” sa hon innan hon bet sig själv i handleden. Hon förde den mot Meilas läppar, och tryckte den mot dem.

Trots att hon till viss del befann sig i en helt annan värld, snappade hon ändå upp hans ord om att hon förlorat för mycket blod för att klara sig på bara vätska och mat. Det nickade hon instämmande åt: han hade rätt. Fortfarande var hon inte säker på hur länge han haft tänderna i henne och sörplat i sig hennes blod, men oavsett så hade det varit en ny situation för henne och han hade säkert druckit mer än nödvändigt. Innan hon visste ordet av hade han lyft upp henne i sin famn. Den här gången kände hon sig inte riktigt lika pigg efter den snabba förflyttningen från ett ställe till ett annat, det snurrade bara mer i huvudet och till på köpet kände hon sig en aning illamående. Snart hade Killian lagt ner henne i en bekväm soffa och hon lutade nöjt huvudet mot armstödet. Ögonlocken kändes tunga men hon tvingade sig att stanna vaken då Tara satte sig ner på knä vid henne och förklarade vad nästa steg var. Bara några ögonblick senare kände hon en sval handled mot sina läppar och hur blodsmaken sakta rann in i munnen. Meila visste att hon skulle känna sig bättre inom kort och tvingade sig därför att hålla läpparna lätt särade för att kunna få i sig Taras blod så länge det var nödvändigt.

Tara tog bort handleden och tittade frågande upp på Killian.
”Hon erbjöd sig, jag drack. Vampyren i mig tog över” sa han och satte sig ner i soffan. Tara nickade och bet sig i läppen. Hon reste sig och satte sig på soffbordet. Hon strök med handen över sin egen handled för att hela såret och Killian lutade sig tillbaka i soffan.
”Hur var det?” frågade hon och tittade på sin bror. Killian suckade.
”Du vet hur det är, det är jägarblod. Korkat av mig att ens försöka dricka utan att tappa kontrollen” sa han och gestikulerade irriterat mot sig själv. Tara log medlidsamt mot honom innan hon vände sig mot Meila.
”Hur mår du?” frågade hon och Killian lutade sig framåt igen, och tittade på Meila. Undrar vad som skulle hända nu, skulle hon berätta för sina föräldrar? Döda honom och Tara? Han hade ju trots allt försökt döda henne precis.

Efter en stund drog Tara åt sig sin hand igen. Meila mådde mycket bättre jämfört med tidigare, givetvis för att hon fått tillbaka samma blodmängd som hon förlorat, men något gnagde i henne och sa att det också berodde på att en vampyr druckit från henne. Vad hon hört och läst i böcker så fanns det drogliknande endorfiner i en vampyrs saliv, så det var inte konstigt om människan kände välbehag över att bli biten. Hon la armarna om sig då båda vampyrerna riktade sina blickar mot henne, ryckte lätt på axlarna som för att skaka av sig eventuell oro.
"Bara bra, tack för hjälpen." Hon log vänligt mot Tara innan hon riktade blicken mot Killian. Trots att hans syster räddat situationen genom att ge Meila sitt blod, så skulle hon ändå behöva få i sig vanlig mat. Om han fortfarande ville göra henne sällskap var en annan femma.

Killian tittade på Meila och försvann lite i sina egna tankar. Han undrade vad som hade hänt om han inte hade stoppat sig själv. Han undrade också varför han hade stoppat sig själv; han var ju ett samvetslöst monster, trots allt. Han hade ju aldrig tvekat på att dricka en jägare torr innan. Han skakade av sig tankarna och riktade uppmärksamheten mot Meila igen. Hon verkade inte undvika honom, i alla fall.
”Du kan komma att känna abstinens de kommande dagarna, endorfinerna du har fått i dig är ganska beroendeframkallande, så det beror på helt vilken typ av människa du är” sa han och nickade. Vampyrer hade ofta haft såkallade blodhoror, det vill säga människor som medvetet gick till vampyrer för att bli bitna på grund av beroendet, med risk för deras liv. Många vampyrtäta områden hade ofta en hel del blodhoror, och det hade till och med försökts förbjudas i människornas lagar, men det pågick ändå.

Tara reste sig upp och tittade på Meila.
”Vill du ha något? Vi har dricka, men inte så mycket människomat” sa hon och log.