rollspelare & tippest prs

"Om det hjälper, hälsa att jag träffade henne kort och skulle uppskatta om hon var kvar på hovet." log Sophia och granskade prinsen, hon hade verkligen inget emot att han hade sina stunder med flickan då han absolut inte skulle få något av henne. "Säg hur jag ska gå, du hinner troligen inte följa mig hela vägen om det är långt dit." lade hon sedan till och fick nästan småspringa för att ha samma takt som honom.

Han stannade till då hon sa att han inte behövde följa med hela vägen.
”Rakt fram och sedan till höger där framme”, sa han och pekade tydligt. ”Ha en trevlig ridtur”, la han till innan han vände på klacken och skyndade sig upp för trapporna, i riktning mot Juliettes kammare.
Han tog dubbla trappsteg åt gången och rusade fram genom korridorerna för att nå fram till hennes kammare. Det var bråttom; hans mor tog alltid snabba beslut och genomförde de minst lika snabbt. Han nådde snabbt fram till kammaren och utan ens en knackning drog han upp dörrarna, till en vakts stora förtret. (Det var en del av deras jobb att öppna dörrar. Henri fann det väldigt fånigt.) Han förväntade sig att se henne liggandes i sängen med en bok i händerna - men det gjorde hon inte. Han steg in och granskade hela rummet. Det var tomt. Alla Juliettes saker var borta. Han kom försent.

"Lycka till Henri!" sade hon efter honom och bad en tyst bön om att han faktiskt skulle hinna. Hon började sedan att gå efter hans vägbeskrivning och sken upp när hon hittade fram. Hon gick fram till en häst och granskade den en stund innan hon bestämde sig för att hon ville ha den. Hon bad en tjänare att sadla den och göra den redo för en ridtur innan hon satte sig på sadeln och lät hästen ta sig fram i sin egen takt, visst var det långsamt men hon hade inget emot det.

Hennes säng - där han hade spenderat mycket tid - var nätt bäddad. Med uppgivna, och otroligt tunga steg, gick han mot den och la sig ner. Sängkläderna luktade fortfarande som henne. Som rosor blandat med en svag doft av vanilj. Doften, som han så ofta funnit tröst i - gjorde honom bara sorgsen. Hur skulle han klara av ett giftermål utan Juliette vid sin sida? Hur skulle han klara av ett liv utan henne? Det var då han kom på det. Han älskade henne. Det gjorde han verkligen. Men det spelade inte längre någon roll.

Sophia höll sig ifrån slottet så länge hon kunde men råkade hamna vilse någon gång under dagen. Det tog otroligt lång tid för henne att hitta tillbaka, inte för att hon klagade särskilt mycket då hon mer eller mindre såg slottet som ett fängelse än ett hem. Hon gick in till stallet igen med hästen långt efter skymningen och log ursäktande mot tjänarna som verkade stressade ända tills de såg henne. Hon förstod ganska direkt att hennes frånvaro under så lång tid hade varit oroväckande men hon kunde inte riktigt förmå sig att bry sig om det. Hon lämnade hästen i deras ansvar innan hon gick in till slottet, bad en tyst bön på vägen att ingen av de kungliga lagt märke till hennes frånvaro.

Henri hade beordrat en tjänare att ta upp vin till Juliettes kammare. När vinet väl kommit upp så drack han - alldeles för mycket. Vetskapen om att han förmodligen aldrig skulle få träffa Juliette igen var för jobbig för honom att hantera. Så småningom blev alkoholhalten i hans blod blivit på tok för hög och berusningen ledde till att tårarna som han kämpat för att hålla inne rann ner för hans kinder. Några tankar på Sophia existerade inte överhuvudtaget i hand huvud.

Sophia gick raka vägen till sin kammare och log svagt mot hennes damer, valde att inte svara på några frågor om vart hon hade varit då hon själv inte riktigt visste. Hon lät dem däremot hjälpa henne att komma ur sina kläder och in i sitt nattlinne. Hon kröp ner i den stora sängen och drog upp täcket till hakan. Hon önskade damerna en god natt och väntade tills alla hade gått innan hon tände några ljus, gillade inte mörker särskilt mycket.

Han struntade i middagen. Hans föräldrar skulle ändå bara bli upprörda över att se honom i det berusade skicket han var i. Han låg kvar i sängen hela eftermiddagen, grät då och då, filosoferade om livet ibland. Mer och mer vin svaldes innan han, då kvällen var kommen, reste sig upp och med vingliga steg lämnade Juliettes kammare. Han torkade sina ögon från tårar men deras rödhet skvallrade om flera timmar av gråt. Han begav sig, långsamt och vingligt, mot sin egen kammare. Då han gick förbi Sophias kammare stannade han till. Han var berusad och letade efter tröst. Han kände knappt Sophia men han hade inte heller någon annan att prata med, så han knackade på dörren till hennes kammare.

Sophia var på gränsen till att somna men slog upp ögonen av knackningen, hon stönade till men reste sig upp ändå. Hon tog på sig en rock över nattlinnet och gick till dörren innan hon öppnade. Efter att ha granskat prinsen så kom hon fram till att flickan var borta och att han inte alls mådde bra. Hon tvekade inte utan flyttade på sig så att han kunde komma in.
"Hur mår du?" frågade hon och gick till sin säng, han fick stänga dörren efter sig. Hon satte sig försiktigt på sängkanten och granskade honom noggrant, hon ville så gärna hjälpa honom att må bättre men visste inte riktigt vad hon kunde göra för att muntra upp honom.

Han klev in och stängde dörren bakom sig innan han lutade sig mot den. Han kunde inte stå upp utan stöd - men han ville inte visa det för Sophia. Han skämdes. Vilket bra första intryck han gjorde. Verkligen. Bra jobbat, Henri!
”Hon är borta”, sluddrade han och ignorerade hennes fråga. Hans känslor var förvirrande och han visste inte riktigt hur han mådde. Han var ett jävla kaos.