Descendants

"Kom, så går vi in" sa Rapunzel och vände sig mot slottets dörrar. De gick in, och under tiden de gick lade Flynn armen runt sin dotter och retades skämtsamt med henne.
"Skärp dig" skrattade Juliette och stannade till för att komma upp bredvid Evie.
"Det gick ju bra" viskade hon och gav henne en tumme upp med ett leende. Rapunzel och Flynn visade dem in i ett stort sällskapsrum. På soffbordet stod en bricka med tekoppar, tekanna och ett fat med kakor. Rapunzel satte sig ner, och Flynn bredvid.
"Dricker du te, Evie?" frågade Rapunzel och log, medan hon gestikulerade för henne att sätta sig. Juliette satte sig ner och lutade sig bakåt i soffan.

"Jag hoppas att det hela går bra." mumlar Evie till svar då de går in rummet. Rummet var stort hade en enorm eldstad som säkert var tänd om vintrarna och stora pösiga fåtöljer. Det Var uppdukat till dem och Evie satte sig försiktigt ner som de andra.
"Te? Jag vet inte, jag har aldrig smakat det förr." erkänner Evie och drar ett djupt andetag. Hemma visste hon hur hon skulle bete sig men inte här. Hemma kunde hon bete sig hursomhelst. Men inte här, här fanns det regler och lagar Evie inte hade en aning om.
"Inte?" frågar Rapunzel och såg på sin make.
"Inte så konstigt, innan jag träffade dig visste jag heller inte vad det var." sa han med ett skratt och flinade mot Evie. Hon visste att han inte legat på lagens sida som ung och det gjorde henne säkrare till mods.
"Men jag kan prova." fortsatte Evie och nickade, det där med ordet tack hade hon ännu inte lärt sig.

Rapunzel skrattade till.
"Tja, jag lär alla jag träffar att dricka te, så du ska nog också vänja dig" sa hon och hällde upp en kopp. Flynn flinade och gestikulerade skämtsamt om mängden te och pekade sedan på Rapunzel bakom hennes rygg och blinkade med ena ögat mot Evie. Juliette skakade på huvudet. Te hade hon druckit sen hon föddes, det var tradition att dricka te varje kväll med hennes föräldrar, vilket hon tyckte var mysigt.
"Så, Evie. Jag vet att du inte har varit här länge, men hur trivs du hittills? Känns det bra?" frågade Rapunzel med ett leende. Juliette tog en klunk av sitt te och Flynn lutade sig bakåt i soffan och lade händerna på magen. Sociala kungliga samtal hade aldrig varit Juliettes pappas grej, men han försökte ändå varje gång.

Även om Evie inte skrattade åt Flynn så fick han henne att slappna av så hon blev mer som när de hade varit själva i rummet. Hon gillade honom, mest för att han kanske förstod henne mer än de andra, att han varit på den laglösa sidan men valt den andra för kärleken.
"Jo." svarade Evie och tog en klunk av det varma teet vilket ledde till att hon brände sig på tungan och att hon svor till.
"Fan" svor hon hade inte räknat med att det skulle vara så varmt.
"Det är vint här, stort, rent, ljust, rikt och varmt." fortsatte hon sedan när hon lugnat sig något och tungan åter kändes normal.

Juliette försökte att inte skratta till när Evie svor. Visst, Rapunzel var en väldigt avslappnad drottning, men svordomar hade hon alltid haft svårt för. Juliette såg hur hennes mamma svalde och valde att inte kommentera det, Evie kom ju trots allt från ett annat land.
"Vi har tänkt på att eventuellt också bjuda in dina föräldrar i ett senare skede, om det är någonting de skulle finna intressant" sa Rapunzel och tog en klunk av teet. Juliette försökte se det framför sig: Kvinnan som ströp sin egen dotter för att få uppmärksamhet framför hennes mamma, som var raka motsatsen. Hon funderade också vagt på vad Snövit, som var hennes mammas vän, skulle säga när hon fick höra vem som var Evies mamma.
"Jag har aldrig varit på den andra ön, men jag har en känsla av att det inte är likadant som här" sa Rapunzel så diplomatiskt som hon kunde.

Evie stirrade förfärat på henne.
"Mina föräldrar?" sa hon och åter syntes rädslan i hennes ögon.
"Är ni från vettet? De skulle förstöra allt. Mor kan magi, den skulle hon inte tveka i att använda." for Evie ut förfärat och ställde sig upp tydligt upprörd. Då åter kände hon halsbandet dra åt om henne och hon bleknade märkbart, rädslan lyste genom hennes ögon när hon försökte dra efter luft. Det var hennes mor, hon hade känt av illojaliteten mot henne. Men Evie ville inte ha henne här och förstöra. Hon föll ner på knä och snart släppte halsbandet sitt grepp och Evie kunde dra efter andan.
"Nej, det är absolut inte likadant." svarade Evie då hon åter fått luft.

Rapunzel reagerade på Evies starka reaktion.
"Det är inget bestämt, det var ett för-". Hon avbröt sig och såg chockad ut och reste sig upp när Evie plötsligt kippade efter andan. Juliette reste sig upp och gick fram till Evie, som ni hade fallit ner till golvet. Juliette försökte slita i halsbandet, men det satt som sten.
Flynn kom också fram och försökte se vad problemet var. Plötsligt drog Evie efter andan och Juliette slappnade av. Hon kastade en blick på sina föräldrar, som såg chockade ut, båda två.
"Juliette, ta med Evie till ditt rum så hon får lugn och ro, så pratar vi mer senare" sa hennes mamma och Juliette nickade.
"Kom" sa hon och hjälpte Evie upp. Hon visade vägen till sitt sovrum, som var på högsta våningen. Rummet var stort, med vacker inredning och en balkong. Juliette gestikulerade mot en av de två fåtöljerna.
"Sätt dig" sa hon till Evie och upptäckte att det stod ett paket på hennes säng. Hon plockade upp kortet som satt på det och läste det. Det var från Blue (tänker att hon kan ju få ett namn haha), den goda fen som även var hennes gudmor. Juliette lade ner kortet på det lilla bordet mellan fåtöljerna och slog sig ner i den andra fåtöljen.
"Kan- kan hon höra vad vi säger?" sa Juliette, knappt hörbart.

Evie satte sig ner i en av fåtöljerna och pustade ut. Rummet var enormt som allt annat, det var ljust och vackert. Evie var inte ens förvånad längre även om hon kände avundsjuka på allt de här hade och det de på ön inte hade.
"Jag tror inte det. Mer av vad jag sa och mina starka känslor inför det." sa Evie och drog långsamt efter andan.
"Hon vill komma hit som alla andra, men hon vill förstöra som alla de andra vuxna vill. De är minst sagt förbannade att de är hänvisade till ön." Evies röst var raspig och hon kände hur halsen kändes svullen inuti av att inte få luft, det gjorde än ont och hon hade röda märken kvar av halsbandet.
"Jag borde inte vara illojal mot min mor och far." hennes röst tystnade och blicken far över bordet till kortet.
"Känner du goda fen?" frågar hon försiktigt. Skulle detta göra hennes mor stolt och glad? Men då skulle hela Auradon förstöras.

Juliette nickade och tittade medlidsamt på Evie. Hon hade sett hennes reaktion, och den var stark. Hon ville alltså verkligen inte ha hit sin mamma. Juliette kunde förstå det, med det lilla som hon hade fått höra. Hennes blick föll på de röda märkerna runt Evies hals, och hennes hand for automatiskt till hennes fläta. Hon ville så gärna, men hon visste inte om Evie var att lita på än. Allt tydde på att hon var att lita på, speciellt med tanke på reaktionen hon nyss hade bevittnat. Men skenet kan bedra, och det ville Juliette inte upptäcka för sent i så fall. Juliette bet sig i läppen. Om det var som Evie sa så ville de vuxna bara förstöra, så varför skulle de ens komma hit? Räckte det inte med ungdomarna. Tanken for till en annan aspekt som hon inte hade tänkt på tidigare; om de vuxna fick komma till Auradon, så ingick även Gothel där. Juliette visste, men inte hennes mamma. Juliette rycktes ur tanken när Evie frågade om den goda fen.
"Blue? Ja, hon är min gudmor" sa Juliette och log.

"Vet du?" sa Evie och såg ut genom fönstret som hon var i djupa tankar.
"De vuxna kan man inte göra något åt. De är fördärvade och har fått sin chans. Men alla andra. Händer det inte något nu så blir vi lika." hon vände sig mot Juliette.
"Jag vill göra allt som min mor vill för att hon ska bli stolt över mig, kanske älska.
"Daniel, Kroks son följer alltid med sin far ut till havs fast han avskyr vatten och lätt blir åksjuk. Han älskar att sticka och brodera. För att inte tala om Disa, lärs upp av sin far Hans till att få det bästa partiet, gifta sig rikt, vara vacker fast hon kan så mycket mer. Det kommer gå åt helvete för oss alla och vi kommer bli som dem." Evie tystnade och såg ut, hon var förtvivlad och hon hade redan sagt för mycket. Egentligen ville hon bara gråta, men det var inget hon gjort sen hon var fem år.
Hon lyssnade vad hon sa om goda fen.
"Vad fint, hon verkar trevlig." sa Evie försiktigt ovetandes hur hon skulle fortsätta det hela, om hon ville göra det. Kanske det var enda sättet att få alla hit visa Daniel och Disa allt?