PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

Charlotte funderade lite. Hon var inte allt för bekant med trekampen, men hon visste en del. ”Min mamma berätta att när hon var ung så fanns det den här killen, Gerald tror jag det var, som skulle fånga en cockatrice, stackarn blev attackerad och förlorade livet...” sade hon och kastade en snabb blick på Severus. Hon ville inte skrämma upp de alltförmycket, bara nog för att Severus skulle ändra sig.

Vanessa kände hur hon blev alldeles vit i ansiktet. "Hur kan skolan tillåta sådant här" undrade hon för sig själv. Det verkade ju superhemskt. Alla andra verkade dock mest tycka att det hela var spännande och kände inte samma obehag som hon gjorde.

Severus nickade allvarligt. Han förstod Charlottes poäng, det var inte bara något man deltog i för att man ville visa sig lite stöddig eller på grund av att man betedde sig som en barnunge och ville bevisa något.

”Och inte för att bli alldeles för emotionell så tror jag nog varken jag eller Vanessa, eller dina föräldrar för den delen, skulle kunna klara av det ifall du gick bort”. Hon placerade en smal hand på Severus breda axel och gav honom ett leende, innan hon vände sig mot Vanessa för en instämmande nickning.

Hon visste att Severus relation med sina föräldrar inte var den bästa, men hon visste ändå hur hans mamma faktiskt älskade honom. Varenda mor älskade sina barn, oönskade eller inte, vissa mer än andra, men ingen kunde inte älska sitt barn.

Vanessa nickade instämmande och sa "Charlotte har rätt och det vet du om".

Severus kände sig alldeles överväldigad och smickrad av en sådan hyllning från Charlotte. Att han betydde något för henne, spelade på något konstigt sätt stor roll för honom. "Jag tänker inte gå och dö" lovade han.

Vanessa skakade på huvudet. Hon hoppades verkligen att Charlotte hade fått Severus att förstå allvaret i det hela och att han skulle överge sin plan om att eventuellt ställa upp.

De tre föll in i en stunds tystnad, inte för att det var något negativt. Det fanns en särskild trygghet i att vara tyst, med det svaga bakgrundsljudet av skratt och intensiva konversationer som blockerades av de stora tjocka portarna mellan de och resten av skolan. Charlotte satt fortfarande på bänken, hennes händer vilade i knät. Kylan hade börjat träda fram och det syntes väl hur det kalla gjorde hennes vanligtvis bleka kinder, rosiga.

Det var i stunder som dessa tiden verkade stå still. Det verkade som om hela världen väntade in de, tills de var redo att fortsätta sina liv. Men Charlotte visste att klockan fortfarande tickade, och snart hade det gått ännu en minut, en minut som hon kunde använt till något viktigt, hon bara valde att inte göra det.

Vanessa hoppades bara att Severus förstod att tystnaden var ett tecken på att de hade menat allvar. Sedan betraktade hon Charlotte. En person som hon aldrig självmant gått fram till och börjat prata med, inte för att hon gjorde det särskilt ofta men ändå, och nu var hon en av hennes bästa vänner. Vanessa såg hur hennes kinder började anta en annan färg och hur det såg ut som att hon frös.
Till slut, efter en evighet, bröt Vanessa tystnaden. "Fryser du Charlotte? Det kanske är dags att gå in. De nya eleverna borde komma snart." Vanessa kastade en blick genom fönstret som vette mot gången mot huvudentrén. "Träffas vi snart igen?" frågade hon därefter hoppfullt.

Ett svagt leende kröp fram på Charlottes läppar. Något med Vanessa fick henne att kännas som en lillasyster i sättet hon beteende sig, hur hon alltid såg till att alla mådde bra. Det kanske var fel att säga, men Charlotte hade verkligen inget emot det. Hon hade alltid tagit mammarollen, eller storasysterrollen, beroende på vem det var. Att Charlotte var en aning längre än Vanessa hjälpte även med hela fantasin. ”Närsom” sade hon. ”Fråga bara Severus om du vill ses, han borde veta vart jag går att hitta”

Vanessa log mot de båda. "Det ska jag" sa hon bekräftande. Därefter smet hon in i stora salen och tog sin plats. Precis som Charlotte hade sagt, så verkade ingen ha märkt att tre elever hade varit borta.

Kvar i korridoren stod Severus och Charlotte. "Jaa, det är väl dags att gå in" sa Severus även om han ville dra ut på det så länge som möjligt.

Vanessa var borta lika snabbt som hon hade dykt upp, till Charlottes besvikelse. Men hon hade delvis rätt, snart skulle de nya eleverna komma och om de skulle bli sedda här kunde de förmodligen förvänta sig en eller annan kvarsittning. Men Charlotte lyckades bli mer besviken när hon hörde Severus säga att det var bäst att gå in. Någonting inom henne skrek åt henne att berätta för honom. Berätta för honom! NU! Och det spelade ingen roll hur mycket hon pushade sig själv, hon skulle aldrig klara av det. ”Hm? Om det är vad du vill” svarade Charlotte så det Severus hade sagt.

Severus tittade på Charlotte. Han ville gärna stanna här med henne och hade ingen lust att tillbringa mer tid än nödvändigt med slytherinarna. "Jag stannar gärna här ute ett tag till med dig, det vill säga om du vill det" sa han och log mot henne. Charlotte var verkligen en av hans bästa vänner. Hon var vacker helt enkelt, både på insidan och på utsidan. Hon var smart och skämdes inte över det, som allt för många tyvärr gjorde. Dessutom var hon rolig, snäll och modig. En alldeles för bra vän för honom.