Teen Wolf [PRS]

Nathan skrattar till och vrider huvudet så att han kan se Allora. Hon var vacker - det kunde han inte förneka, men aldrig att hon skulle få reda på det.
När de tillsist når omklädningsrummen är Nathan knappt andfådd - vilket förvånar honom, då en sådan sprintsträcka borde ha tyngt ner hans andning.
"Tack för en god match", säger han, sträcker ut handen mot Allora.

Allora log till emot honom samtidigt som hon tog hans hand.
"Detsamma", sade hon vänligt, kunde inte låta bli att se lite fundersamt på honom då han varit snabbare än hon trott. Om det var normalt eller inte hade hon ärligt talat ingen koll på - hon hade växt upp som varulv och hade dålig koll på vad som egentligen vad vanligt.

Nathan skakar Alloras hand och ler mot henne. Han lägger märke till att hon studerar honom, nästan lite som om hon vore fundersam, men han skakar bort den tanken. Allora har varit tillräckligt snäll så hon förtjänar inte hans misstankar. Tillslut drar Nathan bort sin hand, ler ännu en gång mot Lora.
"Tack igen", säger han. "För att du kom, där ute.."

Allora ler lite tillbaks emot honom.
"Det är lugnt", sade hon snällt, lite i egna tankar. Hon hade börjat få lite misstankar om vad det var med honom, men hon sköt undan tanken. Hon inbillade sig säkert bara, fullmånen påverkade henne säkert lite också så att hon tänkte mer så.

Nathan ler igen, och han finner sig själv göra det allt oftare i Loras närhet.
"Jag blir inte så arg av allt", lovar han snabbt. "Det bara är nåt idag och Mr Harris..."

Allora log lite emot honom, kom på sig själv med att faktiskt le lättare i hans sällskap.
"Mr. Harris kan reta upp vem som helst", sade hon sen. Men samtidigt så kunde hon inte låta bli att tänka att han sade idag, när det var fullmåne.

Nathan rycker på axlarna och skrattar enkelt.
"Ja, och det är väl en konst i sig", säger han. "det är inte många som kan det. "
Sedan skakar han på huvudet, ler lite mot Allora igen.

Timeskip
Hela kvällen har Nathan haft ont i huvudet och han har till och med övervägt att ringa Lora om att ställa in pluggandet. Det hade dock varit osmart då han verkligen behöver höja sig i kemin och att lite huvudvärk skulle stoppa honom går inte. Han klarade sig igenom Lacrosseträningen så varför inte nu?
Huset är så tyst och Nathan flyger nästan flera meter upp i luften när ringklockan skräller till. Det är säkert Allora, och han gnider sig på tinningarna innan han går för att öppna ytterdörren.

Allora hade gått dit i god tid, delvis för att hon gillade att vara i god tid och delvis för att hon inte kunde släppa de där misstankarna hon hade, även om hon försökte slå undan tanken. Det var säkert bara fullmånen som påverkade henne. Hon hade inte några direkta problem med kontrollen, utan hon hade lärt sig genom åren. Hon ringde på nu, stod utanför och väntade och hörde snart hans steg.

Nathan trycker ner handtaget för att öppna dörren. Ingen i hans familj har nånsin varit bra på att låsa den, trots att de borde. Utanför står Allora, med det bruna håret fallandes som en kaskad över ryggen. Nathan får en konstig lust att stryka handen genom det, men han skakar bort den.
"Hej", hälsar han, går åt sidan så att Allora kan gå in. "Vi är helt själva ikväll, så ingen kommer störa-"
Han stannar mitt i meningen och blodet skjuter upp son kanoner i ansiktet nör han inser hur det låter. "Jag lovar, jag menade det inte på det sätter", skyndar han sig med att förklara, fortfarande rodnandes.

Allora log genast till emot honom då han öppnade.
"Hej", hälsade hon tillbaks och klev in då han steg till sidan. Hon lyssnade sedan på honom och kunde inte låta bli att rodna lite hon med när hon märkte hur det lät.
"Lugnt, jag fattar vad du menar", sade hon sedan vänligt, log litet emot honom. Hon kunde inte låta bli att märka att han såg söt ut när han rodnade, men sköt undan tanken.