Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace tittade på honom och tvekade i en sekund. Hon nickade.
”Visst” sa hon och reste sig upp. Hon bet sig i läppen. Lita på honom.
”Jag litar på dig” mumlade hon och satte på sina skor.
”Kan vi försöka gå ut utan Herr Butter? Jag tror det är okej så länge vi håller oss på slottsgården” sa hon och gick ut. Beskyddarna var inne på sitt rum, hon skulle egentligen säga till dem om hon ville gå någonstans. Hon gick ner för korridoren och ut på slottsgården. Hon sparkade av sig skorna och lät de bara fötterna känna på gräset. Hon hade varit på slottet många gånger, med sina föräldrar. Hon och hennes mamma hade alltid stått vid sjön och låtit vattnet träffa fötterna. Hon joggade ner till vattnet och ställde sig i det, och riktade ansiktet upp mot himlen. Hon slöt ögonen och tog djupa andetag, och det kändes nästan som förr. Hon vickade på tårna och njöt av det kyliga vattnet.

Calvin log smått och gick efter henne utan att säga något. Att säga något till beskyddarna var inget han hade planerat på att göra. Han skrattade lågt och plockade upp hennes skor, han jobbade ändå trots allt. Han la armarna i kors och granskade henne leendes. Han gillade att se henne så lugn och fridfull. Han visste inte vad hon tänkte på men hon såg iallafall lugn ut.

Grace vände sig om och sparkade upp vatten mot Calvin och skrattade.
”Den som jobbar för mig efter skolan lär inte få det lätt” sa hon och flinade. Hon skakade på huvudet och stelnade till när hon hörde ett skrik. Det var ingen människa som skrek, det lät som ett djur. Hon vände sig om och gick mot ljudet. Vid ett träd låg en kanin och andades tungt. Den hade ett stort sår i nacken, och livet rann ur den. Grace kved till och såg hur den tog sitt sista andetag. Hon skakade på huvudet och tittade på Calvin.
”Jag vill begrava den” sa hon och lade sina händer runt den lilla kaninen. I samma sekund som hon rörde vid den kände hon samma värme stråla ut från fingrarna som tidigare, och den lilla kaninen började sprattla. Grace släppte den i förvåning, och såret på kaninens nacke försvann och den skuttade in i skogen som om ingenting hade hänt. Grace tittade på Calvin.
”Det verkar som om det inte bara fungerar på orkidéer” sa hon tyst och reste sig långsamt upp.

Calvin reagerade på skriket och skyndade sig efter Leah. Han såg sig omkring och bet sig hårt på läppen. Han smekte hennes rygg och rynkade på pannan då hon sträckte sig för att ta djuret.
"Men det kan vara sju-" började han men tystnade då kaninen helt plötsligt mådde bra och skuttade iväg. Han rynkade lite på pannan och granskade henne. "Wow..." fick han ur sig. Han visste inte ens vad han skulle säga då han var helt i chock. Hon var officiellt den coolaste moroi han träffat.

Grace skakade på huvudet och tittade på sina händer.
”Det är helt sjukt” sa hon och ryckte med huvudet. Rösterna hade återkommit. Hon kliade sig i huvudet i ett försök att diskret få dem att försvinna. Hon kände sig lite konstig, men försökte att inte känna efter så mycket. Hon fick en idé. Hon puttade på Calvin.
”Sisten i är en mes” sa hon och sprang så fort hon kunde tillbaka till sjön. Hon sprang ner i vattnet och kastade sig under ytan. Hon bröt ytan och skrattade. Hon tittade mot Calvin.
”Verkar som det blev du!” ropade hon och skvätte vatten mot honom.

Calvin skrattade till och skyndade sig efter henne. Han stannade lite innan vattnet och granskade henne bara.
"Kom nu." log han och satte sig lätt på huk för att skvätta vatten på henne.

”Mes!” tjöt hon och skrattade. Hon gick upp från det kalla vattnet och spärrade upp ögonen och tittade på Calvin. Den kvinnliga beskyddaren, vars namn Grace just kom på som Jane, stod någon meter bort och skakade på huvudet. Grace frustade till och gick upp ur vattnet. Jane öppnade munnen, men stängde den igen. Hon ville säkert säga något om kungligt beteende, men som beskyddare var det inte så smart att förolämpa en Moroi, speciellt inte en kunglig sådan, även om det var en elev. Däremot tittade hon väldigt argt mot Calvin.
”Jag trodde du hade lärt dig bättre i skolan” sa hon och började eskortera Grace till rummet.

"Jag är med henne, inte sant? Jag fattar er grej om att beskydda men hon behöver inte dö för att hon är uttråkad. Det finns gränser här, Jane." sade Calvin uppkäftigt och gick efter dom. Han var så otroligt trött på att alla sa till honom vad han skulle göra. Det var ju inte så att han ville riskera hennes liv, han skulle ju inte göra något som skulle vara en fara för henne.

Väl inne i rummet tog Grace en dusch och fönade håret torrt. Hon satte upp håret i en vacker frisyr, som hennes mamma alltid hade haft på baler. Grace var otroligt lik sin mamma, nästan en kopia. Hon gick till sovrummet och drog på sig den ljusblå klänningen. Hon öppnade smyckeskrinet och tog ut broschen med familjen Pendragons sigill på. Hon fäste den på axelbandet och gick ut till det stora rummet. Hon ställde sig framför helkroppspegeln vid ytterdörren och granskade sig själv. Hon hade en svart ring med familjesigillet på höger ringfinger, vilket var vanligt för Moroi att bära vid sorg.

Calvin hade skippat att ta en dusch utan tog på sig en kostym istället, ännu en dyr som han fått av sin mor. Han suckade lågt och gick till Graces rum. Han tappade orden när han såg henne, hon såg otroligt vacker ut. Han log smått och fuktade sina läppar.
"Asso wow." log han och la armarna i kors över bröstkorgen.