[PRS] Theida & Countess

Ethan gick raka vägen till platsen där han misstänkte att Allison befann sig. Och mycket riktigt. Där borta satt hon, tillsammans med sina vänner, och skrattade åt någonting som en av dem visade upp på mobilen.
När Allison fick syn på Ethan så reste hon sig snabbt, gick fram, och knöt händerna runt hans nacke. "Varför svarade du inte?.. Jag har väntat".
Ethan log ursäktande och la ena armen runt hennes midja. "Sorry, hade en del saker att ta itu med inför mötet..", förklarade han eftersom Allison var en av få som visste om mötet med hans far.
Hon nickade förstående och ville att han skulle sätta sig i soffan bredvid hennes vänner. Men Ethan var redan på väg att bli sen till nästa lektion. Istället knöt han loss Allisons händer från nacken, ursäktade sig ännu en gång och gick sedan bort till skåpet för att hämta sina saker.
På väg mot klassrummet insåg Ethan att han just ljugit för sin egen flickvän. Hur kom det sig att han aldrig nämnde Korey? Och varför kändes det så rätt att hålla allt hemligt?

Korey kom fram till klassrummet. Dörren var redan stängd vilket betydde att lektionen redan hade börjat och han var sen.
Han suckade djupt och öppnade dörren. Han kunde känna hur allas blickar förföljde honom när han gick igenom klassrummet för att komma längst bak.
Han satte sig ned och försökte lyssna på läraren, Men precis som vanligt var det nästintill omöjligt att lyckas fokusera och fatta vad läraren pladdrade om.
Han gav snabbt upp och svävade iväg i sina egna tankar. Festen ikväll. Visst skulle det bli kul men Ethan verkade van och visste exakt hur fester var, medans Korey själv inte hade varit på någon fest. Dessutom skulle Allison vara där. Han hoppades verkligen att festen skulle gå bra, och att Allison inte skulle störa dem allt för mycket på festen.

Väl inne på lektionen var det omöjligt för Ethan att koncentrera sig på vad läraren sa. Istället stirrade han ner på mobilen som låg på bordet framför. Borde ha skriva till Korey? Eller var det för tidigt att höra av sig?.. Nej, han bestämde sig för att skriva.
Med fumliga fingrar lyfte han upp telefonen och började på ett sms, men istället för att skicka så stannade han upp, rynkade pannan, och raderade sen alltihop. Det kanske var för tidigt trots allt. Han tittade på klockan. Kanske vore det bäst att vänta tills efter mötet i eftermiddag?
Tankarna flög omkring som fåglar i hans huvud och det slutade med att han la ifrån sig telefonen igen och begravde ansiktet i händerna.

Korey fortsatte tänka på festen. Vänta, vart skulle den vara egentligen? Ethan hade väl sagt att han skulle hämta upp honom, eller? Vart skulle han hämta upp honom? Han hade redan kommit på så många frågor men eftersom han inte hade Ethans nummer kunde man inte messa och fråga heller. Och han kunde ju bara inte gå fram till honom igen. Han visste inte varför men det kändes bara otroligt töntigt om han skulle prata med honom två gånger på en dag. Han suckade och hoppades helt enkelt på att han skulle få tag på Ethan på något annat sätt, eller i alla fall få svar på sina frågor.

Ethan kunde plötsligt känna hur någon armbågade honom i sidan. Han ryckte till och tittade sig omkring. Till sin förvåning hade hela föreläsningen stannat upp och samtliga i salen stirrade på honom. "Nå? Ethan?", kunde han höra en sträng röst säga. Deras lärarinna stod framme vid katedern, men med blicken fäst mot honom.
"Uhm.. Jag vet inte..", sa Ethan kort med hopp om att det räckte som svar på hennes fråga. Men bakom sig kunde han höra två tjejer fnissa till.
Lärarinnan suckade till och skakade lätt på huvudet. "Fokus!".

Lektionen tog slut strax efter 15.00, och det var det sista som klassen hade på sitt schema. Ethan lämnade klassrummet tillsammans med sina kamrater och efter att ha lämnat böckerna så begav han sig mot parkeringen där det stod en svart Mercedes och väntade.

Väl i förarsätet kunde han inte vänta längre och tog återigen fram telefonen.
Kul att träffas. Var ska jag hämta dig ikväll? // Ethan
Sms:et skickades iväg samtidigt som han startade bilen.

Korey hörde hur någon ropade på honom "Ey, Korey, lektionen är slut, kommer du?". Det var hans kompis som stod i dörröppningen påväg ut och försökte få Korey att vakna till och fatta att lektionen var slut. Han pockade ihop sina grejer och reste sig upp.

Lektionen var över och Korey begav sig tillbaka till sitt skåp för att lämna sina grejer. Han tog sin väska över ena axeln, stängde skåpet och började sedan gå hemåt.
Väl hemma kände han hur mobilen vibrerade till. Det var ett okänt nummer och Korey fattade direkt att det måste vara Ethan. Han öppnade messet och mycket riktigt, det var Ethan. Han undrade vart han skulle hämta upp Korey senare ikväll, när de skulle till festen. Han skrev snabbt ett svar.
Du vet vid den gamla grusplanen? Kan du hämta mig där? //Korey
Han skickade iväg messet.
Grusplanen låg nära Koreys hus och det verkade som ett bra ställe att mötas upp på, för att slippa ge ut sin hemadress.

Utan att släppa blicken från vägen sträckte sig Ethan efter telefonen som låg bredvid honom. Snabbt såg han ner mot skärmen för att läsa vad Korey skrivit och svarade direkt.
Hämtar dig 17.45. Ses där. .
I nästa ögonblick hörde han det ihållande ljudet från någon som lagt handen på tutan. Han tvingades tvärstanna och en arg bilist korsade hans väg. "Shit, vilken idiot", mumlade Ethan tyst, men visste att det var han själv som inte varit uppmärksam. Han tog ett djupt andetag innan han körde vidare.

Innanför dörrarna på anstalten fick Ethan först genomgå en kontroll. De kollade legitimation och likt på en flygplats genomsöktes han med metalldetektor.
"Den här vägen Mr. Ross.." Ethan eskorterades genom en korridor, och när de kom fram, och mannen som visat honom vägen låste upp dörren, kunde han se faderns bekanta ansikte framför sig. Han var klädd i en orange overall och runt handlederna satt ett par handklovar, som i sin tur satt fast i bordet framför honom. Utan att säga någonting satte sig Ethan på stolen som stod på andra sidan bordet. Fadern såg mot sin son med ett svagt leende. "Du ser tunn ut..Äter du inte tillräckligt, pojk?", sade han för att försöka bryta tystnaden. Men Ethan satt bara tyst. Han hade inte kommit dit för att småprata.

Mötet varade länge, och Ethan sa inte mer än han behövde. Fadern försökte däremot gång på gång fråga honom om saker. Han frågade om vardagslivet, hur det gick för Ethan i skolan och om han hade några vänner.

Korey plockade återigen upp sin mobil när den vibrerade och läste sms:et. 17.45. Han kollade mot klockan och konstaterade att det var ett tag kvar tills dess.
Han var fortfarande nervös över festen. Han hade ju aldrig varit på en riktigt fest och hade ingen koll alls på hur det gick till. Var det en sån fest där man skulle ha med sig alkohol eller så? och skulle man typ fixa sig och vara finklädd?
Korey gick mot garderoben och kollade lite i den. Ganska snabbt konstaterade han att han inte hade så mycket finare kläder, och det han hade på sig fick duga. korey hade ändå aldrig varit den personen som klädde upp sig.

När Ethan kom ut från anstalten verkade han nedstämd. Nu i efterhand förstod han inte ens varför han hade gått med på mötet. Med huvud lågt klev han in i bilen och körde iväg från byggnaden. Egentligen kände han för att vara ifred resten av kvällen, men hur skulle de andra reagera om han inte dök upp på festen? Och samtidigt hade han lovat att hämta upp Korey.
Nätt och jämt hann han hem för att byta om och fräscha till sig innan det var dags att hämta Korey vid den gamla grusplanen.

Korey kollade återigen mot klockan och insåg att han borde börja bege sig mot den gamla grusplanen om han skulle hinna bli upphämtad av Ethan. Och det skulle nog vara en fördel att bli upphämtad då han inte hade en blekaste aning om vart festen skulle vara. Han kollade sig i spegeln en gång så att han såg okej ut, innan han gick till hallen, satte på sig sina vanliga gamla converse, och började gå mot grusplanen.
Det var kallare än vad han hade trott ute, men det fanns inte så mycket att göra åt det nu. Om han skulle vända tillbaka för att hämta en tjockare hoodie skulle han aldrig hinna tillbaka i tid. Han fick helt enkelt stå ut.
När Korey väl kommit fram till grusplanen var det fortfarande några minuter kvar tills klockan var 17.45. Han satte sig ned på en stor sten och väntade.