Det sagolika uppdraget

Evie vände sig om för att hosta upp en massa vatten. Hon stod på alla fyra och snart kunde hon åter andas normalt.
"Det är okej." mumlar hon fram utan att se på Juliette. Hon visste inte hur hon skulle reagera, men Evie själv skämdes att detta ens hade skett. Det där med att komma tillbaka lät bra, men Evie visste inte. Det skulle ju bara bevisa att hon verkligen inte kunde något själv. Tillslut kunde Evie ställa sig upp och ändra sina anletsdrag så gott hon kunde. Hon fick inte låta känslorna skina igenom som de nyss gjort. Hon kommer på fötter i förd med att se stora gröna eldar flamma upp om skrinet och Juliette som ser på den.
"Jo, kanske." svarar Evie, glad att faktiskt vara till hjälp. Evie gick fram till elden och mumlade några ord samtidigt som hon höll fram handen. Elden försvann där hon stod och hon kunde kliva in, försiktigt sträcker hon fram händerna mot skrinet beredd att något skulle hända. Men inget händer och händerna sluter om den kalla metallen. Evie drar en suck av lättnad och går ut ur elden med skrinet och fram till Juliette.

Juliette tittade på när Evie gick och hämtade skrinet. Hon undrade lite varför hon själv inte kunde hämta det, varför hade de gröna flammorna dykt upp? Hon hade ju klarat sig genom vattnet, men var ändå inte kapabel till att utföra uppgiften. Hon skakade på huvudet och tittade på Evie som nu hade kommit fram med skrinet i handen. Försiktigt, försiktigt förde Juliette fram händerna mot det. Tänk om det brände henne? Hon satte ena handen vid locket och stelnade till. Det brände henne inte. Hon fortsatte och öppnade locket och tittade besviket i skrinet, det låg ingen blå diamant där. Istället fanns där lite blåa smulor, som om diamanten en gång faktiskt hade legat i skrinet. Bland smulorna låg två berlocker; en lila stjärna och ett rött hjärta. Det stod någonting skrivet på dem, men det var ett språk Juliette inte kände igen; det var inte samma språk som i grottan. Hon nickade mot innehållet.
"Förstår du?" frågade hon och tittade på Evie.