[PRS] Yehet & Allie Mazur

Daniel ruskar på huvudet åt sin kompis.
"Sätt dig ner, jag städar undan," säger han med ett svagt leende. Helvete vad hans hjärta bultar, det är som att det ska åka ut ur hans kropp och bli en med röran under hans fötter. Daniel drar ut en stol till sin kompis innan han vänder ryggen mot honom. Generad är något han aldrig brukar att bli. Han brukar alltid kunna skratta av det och göra det hela till ett skämt, men varför går det inte nu? Sextonåringen börjar plocka in ingredienserna i skåpet, då han antar att den andre inte har någon lust eller ork till att fortsätta med bakningen.

Tystnaden som sänkt sig över köket känns tung och obekväm. Noah pillar nervöst på sitt hår där han sitter på köksstolen och betraktar hur Daniel så snabbt som möjligt försöker städa undan allt.
"Är det säkert att du inte vill ha hjälp?" undrar den blonde försiktigt. "Tekniskt sätt så är det ju mitt fel att allt det här började..."

Daniel skrattar enkelt, för den andre kanske det låter roat, men han skrattar bara på grund av den stela situationen han satt sig själv i. Han skrattar för att köpa tid, för att komma på ett tillräckligt bra svar
"Det är mitt fel att du fick ont, och som du sa, du menade det ju inte ens," säger han stänger till kylskåpet efter han lagt in yoghurten och smöret. Det enda som återstår nu är den stora pölen mjöl som ligger runt hans fötter. Daniel tar en disktrasa och försöker att torka upp det så gott han kan. "Ska jag följa dig hem?" Daniel vänder sig om och möter sin barndomsväns blick. "Det börjar bli rätt sent och mörkt."

"Om du inte har något bättre för dig så kan du väl göra det." flinar Noah retsamt. "Du kan ju skydda mig mot alla hemska kidnappare som söker efter små söta tonårspojkar." tillägger han med dramatisk röst.

Daniel öppnar munnen för att sedan stänga den tvärt.
"Säger du att jag inte är en liten söt tonårspojke?" frågar han och lägger armarna i kors. "Är det för att jag är så pass lång som jag är?" han skakar på huvudet och börjar marschera ut ur köket in till hallen. "Jag är fortfarande väldigt, väldigt söt."

"Verkar som du har problem att uttala 'irriterande', du uttalar det som 'söt'." skämtar den blonde medan han följer efter den andre och ger honom en vänskaplig knuff på axeln.
"Men du måste erkänna att jag är den sötare av oss två." skämtar han med sitt bästa, mest änglalika leende.

Ännu en gång skakar Daniel frustrerat på huvudet.
"Men du älskar mig även om jag är irriterande, eller hur?" frågar han med stora ögon, medan han försöker att få på sig sina sneakers. "Okej, fine. Du är den söta, men jag är den snygga av oss två, inte sant?"

"Det är du säkert, i alla fall om man ska lita på alla tjejer som fnittrar och svassar runt när de ser dig." retas den blonde medan han också tar på skorna. "Och tjejer gillar ju snygga, starka killar som kan beskydda dem, inte sant? Jag och alla andra söta, klena små plugghästar får stå i era skuggor." Han suckar överdramatiskt.

Daniel ler stolt när han hör hur Noah förklarar flickornas reaktioner, lite synd att han inte bryr sig om dem, dock.
"Jag skulle inte säga att jag är särskilt duktig på att beskydda någon över huvud taget. Men de får tro vad de vill, jag kan vara deras knight in shining armor i deras drömmar" berättar han och drar på sig sin jacka innan han kliver ut genom dörren. Den pinsamma tystnaden är nu borta. "Jag är rätt säker på att flera tjejer i vår skola gillar små söta skolpojkar också, faktiskt."

"Mmhm, men om jag ska vara ärlig så skulle jag nog inte vilja dejta nån av dem, såvida de inte har något som kan hjälpa mig att koma in på universitetet." svarar Niah med en axelryckning.
'Och så är du en fegis som är rädd för att bli sårad.' tillägger en liten röst i hans bakhuvud. Nej, tänker han bestämt. Jag vill fokusera på mina studier och då har man inte tid med en relation.