Superheroes [PRS]

Jag kan inte sluta le när jag kollar på Percy och Annabeth. Tyson och en harpya - Ella - står bredvid dem och en tjej med gyllene ögon, solbränd hy och blont hår som ser ut att blivit strösslat heltäckande med kanel. Hon är verkligen vacker, men det ser inte ut som om hon är medveten om det.
Bredvid henne står en lång kille med asiatiskt utseende. Han ser blyg och kramgo ut, men jag misstänker att det finns någon i honom.
Någon helt annan än vad hans yttre avslöjar just nu.
Paret håller hand, ser lite bortkomna ut där de står bland alla andra och jag vet inte varför min blick landar på dem.
Den bara gör det.
"Vi kan inte släppa in dem", säger någon och en lång, gänglig kille med blont, stripigt hår och vattniga, isblå ögon med en farligt galen glans tränger sig ilsket fram genom folkmassan.
"Tänk på risken, praetor."
Det sista säger han med avsmak och en skugga far över hans ansikte. Jag förstår att han tycker att titeln tillhör honom och inte Reyna.
"Octavianus", säger Reyna lugnt, och jag ser att hon kämpar med att dölja sitt misstycke. Det får mig att beundra henne ännu mer.
Jasons ansikte har en skugga av avsmak över sig när han ser Octavianus stiga in i ringen vi bildat bland alla romare, som anstränger sig för att höra och se oss.
Han ser på oss, allihopa, med avsmak.
Antingen spelar min hjärna trick på mig efter alla fantastiska verk romarna byggt (men inget slår det Annabeth fått igång på Olympen) men jag är ganska säker på att han stirrar på mig lite längre än alla andra.
Han väser något som låter som "greece" så att spottet yr om munnen och får honom att se ännu galnare ut.
Antagligen sa han nyss något som är menat som en förolämpning.

"Vad du verkar trevlig då" For jag ut mot äcklet som knöt näven runt en huvudlös teddybjörn. Han stirrade på mig, spottar ut någon svordom, vänder sig mot den högfärdigt uttråkade pratetorn. Det drog sig i mungipan, men hon höll masken.
"Grekiska avskum" Killen hytte med en kniv mo mig, och om han inte sett så fånig ut, kanske jag hade ryggat tillbaks.
Hon vände sig mot en lång, mörkhårig kille, som var klibbigt röd runt läpparna- var det läsk?- gav honom order att sätta köket i verket. Dakota-som hon kallade honom- suckade, slickade sig om läpparna, och lämnade med ett alet leende på läpparna.
Oroväckande. men killen verkade så tokig att jag int kunde låta bli att gilla honom en smula.
Octavianus står bakom Reyna, kollar runt bland oss, då och då fastnar hans blick på Hazel, något glimmar till i hans vattniga ögon, och sen återgår han till att fnysa mot oss andra. Jag spänner käken, biter ihop. Om äcklet inte slutar kolla på henne på det där sättet så svär jag på styx...
"Vi ska välkomna dem som våra gäster, Octavianus." Reyna gav honom en sträng blick, "Som augur, borde vara tacksam mot gudarna att vi fått tillbaks Jason oskadd"
Ocyavianus grymtade, och Percy flinade mot honom med en överlägsen blick. "Exakt. Så och bränn dina nallar, Octavianus"
Vi åt på forumet, med Argo II svävande ovanför oss. Leo hade sprungit tillbaks till sitt- missfoster- skepp, sagt att han inte behövde någonting. Ärligt kändes det som en lättnad när han stack, och även om jag inte pratade med någon speciell under måltiden, kändes det på ett sätt skönt att få vara bland nya människor.
Jag åt ingenting, mådde illa av tanken på mat just nu. Skratt hördes, dem var spända, som om alla ständigt var beredda på att något skulle hända.
"Blicken du gav Octavianus var mäktig" Jag hopade till, kollade mig runt för att se vem rösten tillhörde, och fick se en skymt av ett par gråblåa ögon. Han sippade på sin läsk, satte sig i en soffa framför mig.
Jag grymtade mot honom, Dakota, låtsades stoppa en köttbulle i munnen.
"Han suger, och trevlig är en stark motsats till vad han är." Han fnissade förtjust, blinkade hårt några gånger, och tapprade på läskburken med fingertopparna.
"Hur mycket har du druckigt?" Flinar jag mot honom, kan inte låta bli. Idioten ser ut att kunna svimma när som helst.
"Sjukt mycket" Svarade han stolt, pekade bort mot en hög av tomma läskburkar, och sen klappade sig på magen.
Hazel, Piper och Jason, samt det återförenade paret satt aldreles intill mig, pratade med Reyna och en annan tjej med såna där vilsna ögon, vilket jag inte kunde sluta tänka på, då dem påminde mig om någon.
Jag lyssnade halvt på deras samtal. Det var spå mycket jag inte förstod, men när Percy nämnde en profetian blev jag inte förvånad.
Tjejen-Hazel- Pratade med en behaglig, mörk röst när hon tog till orda. "Min bror, Nico, letar efter porten"
Annabeth frågade om Nico, vår Nico, och Hazel svarade med ett hmm-ande.
Klumpigt lämnade jag Dakota i soffan där, slängde en hastig blick mot den lilla gruppen, möttes av Hazel medlidsamma blick.

Tjejen med de gyllene ögonen hette Hazel, precis som jag, och när Reyna introducerade henne var det inte så svårt att komma ihåg det direkt.
Och när jag frågade henne om smeknamn gav hon mig bara en frågande blick, så det blev nog inte ett problem med namnen.
Den långa, blyga killen med asiatiska ansiktsdrag presenterade sig snabbt som "Frank Zhang, son till Mars". Hazel - den andra Hazel - viskade till mig att "Zhang" betydde "Bågskyttemästare" och jag antog att han var stolt över det med tanke på ansiktsuttrycket.
Jupiterlägret är fint byggt, det är det - men jag kan inte se det som hemtrevligt. Allt är alldeles för bra - som Jason, typ, men när jag och han har hunnit ha våra moments är han den mysigaste och roligaste brorsan man kan ha.
De flesta på lägret har en lila tröja med en gyllene lagerkrans och så står det SPQR -Senatus Populusque Romanus, det romerska imperiets motto. "Senaten och det romerska folket", ungefär.
Octavianus presenterade sig som "ättling till Apollo, Augur på Jupiterlägret [vad det nu betydde brydde jag mig inte om att fråga], med förmågan att läsa profetior [HAH! som om], ledare för Första kohorten [romarnas ordning var förvirrande]".
Vi slog oss ner vid några stora bord som var fixade - Reyna och Percy satt i kortänden, Jason bredvid Reyna och Annabeth bredvid Percy - så jag hamnade mitt emellan Octavianus [my luck] och Annabeth [det var iallafall en fördel].
Percy ler mot Annabeth, samma sarkastiska leende som förut. Han har bara blivit lite längre, mer solbränd och muskulös. Leo och Coach är i tryggt förvar på Argo II och tanken lugnar mig lite.
En vild flamma av rött hår dyker plötsligt upp bredvid Octavianus och ett hest "förlåt" kommer från dennes - Nemas - mun. Hen ser uppskakad ut och jag misstänker att hen gråtit.
Percy ger henom ett medlidsamt leende och känslor jag inte hinner uppfatta speglas i hans ögon. Sen är de borta.
Octavianus ger hela bordet en mörk blick och det ser ut som om han har en hel del att säga om oss greker, men han nöjer sig med att spotta "grekiska avskum" så lågt att bara jag och Nema hör det.
"Hörru", väser jag så tyst som möjligt. "Har du något att säga om oss kan du lika gärna säga det högt."

Octavianus fnös bara till svars, Väste mot mig när jag sparkade till honom under bordet.
I hemlighet studerade jag den romerska flickan mittemot- Hazel. Dem långa, bruna lockarna matchade precis med hennes mörka hy, och dem där vilseledna ögonen, hade en gulden ton.
Jag fångade hennes uppmärksamhet, öppnade munnen, gjorde mitt allt för att vara stadig på rösten.
"Vilken port letar Nico efter?"
Hennes ögon smalnade i ett förvånat uttryck. "Dödens Port."
Jag nickade långsamt, kom på att hon inte visste vem jag var. Det kändes inte bråttom att presentera mig själv, men nickade kort, sa "Noema".
"Han försvann" Hazel bet sig i läppen, fortsatte "Jag.. jag tror det har hänt honom någonting"
"Vi ska leta efter honom" Lovade Percy, vilket kändes som en svag lättnad för mig med. "Rom- alltså det ursprungliga Rom- ligger väl på vägen mot grekland?" HAn vände sig om mot Annabeth för att få en bekräftelse, hon nickade.
"Grejen är den, att vi måste stänga porten. Besegra jättarna så att dem förblir besegrade"
Annars skulle dem väcka jordmodern Gaia.
"Precis-" JAson nickade "Gaia blir mer medveten för varje dag, tar sig in i drömmar- tar sig in på konstiga ställen.."
"Nio halvblod ska ödet kalla" Sa Annabeth plötsligt, "En blandning från båda lägrena. Piper, Jason, leo och JAg, det är fyra."
"Jag, Hazel, och Frank, då är vi sju" Percy pekade på den 'andra' Hazel, och den stora, kramgoa killen bredvid henne. Annabeth lade till Mig och Hazz, sa att det var 'löst'.
Jag ville morra att jag inte alls var en del i den där profetian, men jag ville hitta Nico, ville veta om han var okej.
Octavianus började gnälla på henne, envisades med att vi lurade in dem i en fälla eller nått. Reyna fick tyst på honom, vilket jag var tacksam mot. Sen vände hon sig mot Annabeth, sa att hon ville prata ensam med henne.

Reyna och Annabeth reser sig upp och på vägen ut ser jag hur Percy fattar Annabeths hand. Jag 'aww'ar tyst för mig själv, men tystnar tvärt när Octavianus vassa armbåge borrar sig in i min sida.
Jag blänger på honom innan jag vänder blicken mot de andra, som sitter kvar.
"Jaha, dåså..." börjar jag, är helt vilse efter vad jag ska säga. Jag är inte alls som Jason - som alltid har rätt ord med rätt ton.
"Då går jag tillbaks till Argo II... " Jag ställer mig upp när ingen kommer med invändningar och skyndar bort till krigsskeppet, vars vita flagga stillsamt vajar i brisen.
När jag kliver upp på Argos däck några meter ovanför marken känner jag samma svidande kyla som förut - bara det att den är mycket, mycket starkare.
Kylan liksom biter tag i märg och ben, men jag börjar inte huttra. Det är inte den sortens kyla.
Jag ryser till av obehag, ropar Leos namn.
Tv:n som är på i Coachens rum knastrar till då och då och man hör hur coachen prasslar med sina konservburkar och svär åt kommentatorn.
"Leooo!" ropar jag igen och snabba fotsteg hörs till höger om mig.
Jag snor runt och står öga mot öga med Leo.
"Hazel", säger han, andas ut tungt. "Jag.. det är något i min kropp."
Och så rullar pupillerna bakåt i hans ögonvitor, han faller ihop och jag skriker.
---
Hiding behind all of the walls
Running inside, locking the door
Nothing ahead
No one to hurt
You know you can't fall off the floor

I didn't look for you
I didn't ask for this
I didn't need you to pull me apart

I've been falling out of control
I think of you wherever I go
Oh, what did you do?
Oh, what did you do to me?

{Asbra skrivet♥}

När Hazel gick satt jag kvar, snackade med Percy, pratade med Frank och 'andra' Hazel. Jag kunde inte hindra illamåendet, kände att jag bara gjorde fel, sa fel, och förstörde. Vilket självförtroende jag har, då.
Till min stora glädje drog Octavianus iväg nån annan stans när Hazel hade lämnat bordet. Han såg så tjurig ut, liknade ett bortskämt barn som för första gången inte fått som han vill.
Jag skulle precis svara på Percys fråga [hur jag hade 'kommit' tillbaka] då någon Skrek. Vinden tjöt till då den i hastighetens fart virvlade runt oss, var på nått sätt blandat med ett mänskligt skrik.
Jag kom upp på fötter, kollade direkt upp mot det svävande krigsskeppet, möttes av en panikslagen Hazel- eller vad jag antog var Hazel, det var liksom väldigt högt upp.
Hon lutade sig ut från relingen, viftade med armarna mot oss, fortsatte skrika. Bakom henne reste sig en en vinglig gestalt, Nån med en orange halvblods T-shirts. Leo.
Varningsklockorna ringde inom mig, sa att något var fel.
Plötsligt attackerad han henne, puttade henne framåt, och plötsligt hängde hon över relingen, höll sig fast i repstege som ledde ned till forumet.
Paniken växte sig så stor i bröstet att jag inte han tänka på Leo, istället sprang jag mot stegen, fast besluten att hjälpa min vän.
Så hördes en explosion, och ett rökmoln steg från lägeringången.
Någon hade avfyrad Argo II kanoner. Och jag kunde slå vad om att det var Leo Valdez.

{okej, så det blev ganska kort i några stavfel, men skrev på telefonen hehe♥}

För tillfället är jag inte rädd att jag ska ramla ner och dö.
För iprincip kan jag inte det - vinden lyssnar på mig precis som vanligt.
Det som skrämmer mig är vad som har hänt med Leo.
"...det är något i min kropp".
Själva meningen skickade rysningar i hela kroppen.
Jag sväljer skräcken när romare samlas runt skeppet, vrålar argt, viftar med sina knivar.
Octavianus står i täten, skriker åt Annabeth att allt var en fälla. Reyna följer henne, hack i häl, försöker lugna de upproriska romarna - jag fattar att det är svårt.
Leo - eller vad som finns i honom - avfyrade ballisterna mot deras läger.
Deras hem.
Jag klättrar ner för repstegen för att dra upp Annabeth, som tacksamt klättrar förbi. Inte kort efter henne kommer Percy - sen Nema, som vägrar ta min utsträckta hand. Piper springer med sin dolk som skydd, men hon rör ingen, skriker ut ord dränkta i charm som bara får romarna att dåsa till i någon sekund.
Jason är lite i efterkälken då flera försöker ta tag i min bror och ord som "förrädare!" förföljer honom när han tar sig fram till mig och repstegen. Den vinglar till och jag fattar att den håller på att hissas upp - men aldrig att jag låter oss lämna kvar honom.
Jason hoppar, tar tag i min handled och jag rycks framåt när Octavianus får tag i Jasons fotleder.
"Förrädare...Rom..." får jag fram av vad han säger, men sedan släpper han taget då vi börjar komma på en högre höjd.
Tillslut börjar vinden vina så mycket att jag inte kan hålla uppe oss båda och vi hänger fritt i luften.

Så fort jag kommer upp på däck, söker jag med blicken efter dem andra halvbloden. Percy hade attackerat Leo, slagit ner honom på marken. Jag hade inte hunnit se vad som avr fel på honom- inte för att jag skulle bry mig, han puttade ut Hazel från kanten på ett flygande skepp.
Hazel såg visserligen okej ut, sprang fram mot Percy, som fortfarande höll ner Leo på marken med två stadiga händer.
Han släppte den stilla pojken, lät Hazel ta hand om honom.
Jag vände bort huvudet, fick se Hazel [L], och den stora killen-Frank- omfattade varandra i en kram längre bort. Dem såg båda sorgsna ut, men lyckliga över att dem åtminstonde var tillsammans. Dem var ett par- det såg man på lång väg.
Under dagens resa satt jag i aktern, täljde på en träbit- jag hittat i ett skåp- med en dolk, prydd med inristade, slingrande mönster. Då och då svävade vi över en sjö, och då lämnade jag mitt hör för att hänga ut genom relingen, njuta av dem varma solen i mitt ansikte som speglades i vattnet. Ibland, då vi svävade så nära ytan att jag kunde känna dess kraft, fick jag upp en vattenbubbla, lekte me den, fick vattnet att rinna längst mina armar, för att sedan formas till olika motiv.
När solen hade sänkt sig ned för horisonten, så att himlen hade färgats röd, roppade Hazel [L] att vi skulle samlas i fören.
Jag ville inte verka omöjlig, så jag lämnade det nästan färdiga träsvärdet, jag hade tänkt ge till Willy, då jag kom hem. Han hade tjatat i månader på att jag skulle fixa ett.
Ilskan mot Leo flammade upp igen då jag satte mig på en läderklädd bänk, framför ett groft träbord, dukat med dem gyllene tallrikarna, och bägarna vi hade på halvblodslägret.
Han och Hazel hade flätat ihop händerna på bordet, satt tätt ihop och pratade med så låg stämma att jag inte kunde urskilja vad som sas.

"Exakt vad hände?" frågar jag än en gång, med så mjuk röst jag kan, stryker tummen över Leos hand.
"Jag vet inte", svarar han och det låter som om han är på vippen att börja gråta. "Det är för dimmigt."
Armborsten i aktern var högar med brasved nu, focksegler var trasor och satellitsystemet som gav dem internet och tv ombord var söndersprängt - något som gjort Hedge ursinnig.
"Menar du inte att du kommer ihåg?" avfyrar Nema vasst. "Att du omedvetet skulle skjutit på Rom?"
Det syns tydligt att Nema inte tror på vad Leo säger, men jag ger henom en vass blick och hen snörper tjurigt ihop munnen.
Leo verkar inte lägga märke till vad Nema sagt, utan fortsätter, tyst, som om han vill att de andra inte ska höra.
Jason, Percy och Piper är under däck - Jason hade slagit i huvudet ganska otäckt.
"Jag... alltså, jag kommer ihåg, men det är som om jag såg mig själv göra saker. Jag kunde inte kontrollera det."
Precis så såg det ut också.
Coach Hedge säger något om satellitkanalerna, men jag lyssnar inte särskilt noga, fast jag ser hur Annabeths mun rör sig och hör hur Hedge travar iväg.
"Jag hade liksom en kall känsla i mig", säger Leo och en skugga av rädsla far över Annabeths ansikte.
Hade de också känt samma kyla?
Den hade i alla fall påverkat oss alla på något sätt.
Det är som om det gnager i bakhuvudet, vad det beror på, men jag får inte fram det.
"Ja säkert", fnyser Nema, reser sig upp, blänger på Leo. "En kall känsla. Hade gärna kunnat bero på att du var ensam."
Hen kollar på mig, inväntar min reaktion, men jag suckar bara.
"Låt det vara, snälla Nema."

"Han knuffade dig utför relingen, sköt på några totalt fredligt sinnade Romare- tills du började avfyra dem där satans kanonerna!"
Hazel reste sig upp, viftade upprört med händerna. "Håll käft för en gångs skull!"
JAg ville att Leo skulle komma emot mig, morra någon förolämpning, attackera med sin gummiklubba. JAg ville att han skulle bli arg på mig, att et slagsmål skulle utträffa.
Men han satt bara kvar på bänken mittemot, stirrade hotfullt in i mina ögon, drog ned Hazel vid sin sida.
Jag satte mig efter en stund, då jag lagt märke till att Frank oroligt kollade på mig i ögonvrån, och vände mig sedan mot den inbakade pizzan framför mig. Bägaren hade fyllts med en genomskinlig vätska- sprite antog jag.
Vi satt tysta tills Percy och Annabeth kom upp mot oss, hand i hand. Dem hade inte lämnat varandras sida på hela dagen.
Dem satte sig vid min bänk, Percy längs till mig. En blå pizzabit dök upp på hans fat, fick mig att dras ur mitt tjuriga humör och istället för att strypa Valdez- iallafall för stunden- vilja skratta. ¨
"Vad är grejen?" Undrade jag, lade till "Med blå mat alltså" När han kollade på mig med en frågande blick.
Han sa inget, log bara och skakade på huvudet som om det inte var läge för att snacka om det nu. Sen Pekade han diskret mot bandaget på min högra hand. Jag log mot honom, svarade att han skulle fråga Leo.
när han sedan glodde bort mot Valdez, drog han upp sina- oxå- lindade händer.
JAg ville inte snacka mer, ville bara peka upp mot den vakt blåa ögat, den spruckna läppen.