~Norden~ [Privat Fantasy Roll]

Sigurd glor på Astrid ett par sekunder i tystnad innan han bryter ut i ett skrockande, djupt och mullrigt skratt.
"Det hade varit något det du!" garvar han ut och slår med handflatan på sitt knä i roat nöje. Han pustar ut lite och skrockar en sista gång.
"Men vi får se vad världen erbjuder. ett par pojkar och någon liten flicka vore ju inte dumt. Sådär en fem sex stycken." Sigurd var inte den som talade om det men han tyckte verkligen om barn. Verkligen, verkligen. De var roliga, stojiga, fyllda av liv och oskyldighet. Och i ärlighetens namn, vad kan liknas vid ett själaglatt barnskratt en varm sommardag? Men det blir nog inte av, även om Astrid säger att det blir av, så blir det nog inte det...
"Du då Astrid, du lär ju ha en fyra fem karlar bara för att kunna hålla dig sysselsatt!" skrockar Sigurd fram och klappar till Astrid, kanske lite för hårt, på axeln.

Heid satt på sin säng. En liten tår befann sig på hennes kind, reflekterade ljuset. Hon satt där stilla, fanns ingenting att göra. Hon hade packat i en halvtimme, så aktivt som möjligt för att glömma allt. Men tillslut kom ensamheten och tankarna tillbaka. Det fanns ingenting att göra.
Solen höll på att gå ned, och solens strålar kom in genom det enda fönstret i Heids rum.
Två dagar av väntan kvar.
Plötsligt bröt hon ihop.
Tårarna som forsade ur henne tömde hela henne, alla sorger hon haft grät hon ut nu. Förutom stillsamma tårar då och då hade hon aldrig gråtit, och det tog hon ut nu. Efteråt var hon aldeles tömd.
Fem dagar. Som mest.

Astrid fnös lätt då Sigurd talade om hur många barn han ville ha i framtiden.
"Stackars vilken kvinna som än gifter sig med dig." mumlade hon och skrattade lätt.

"Du då Astrid, du lär ju ha en fyra fem karlar bara för att kunna hålla dig sysselsatt!"
Astrid bröt ut i ett högt skratt efter Sigurds ord.
"Om det nu räcker..." skrattade hon, "nej, det var det värsta jag hört."
Hon skakade på huvudet och lutade sig tillbaka en bit där hon satt, fortfarande med ett roat leende på läpparna.
"Nej du, vi får se hur det blir med allt det där."
Nånting dök upp i hennes huvud och fick leendet på hennes läppar att slockna och ögonbrynen att höjas samtidigt som hon lutade sig fram mot Sigurd igen.
"Har du föresten hört att en del tror att vi kommer att gifta oss!?"

Sigurd ser chockat på Astrid,
"Vad säger du?!" spottar han ut alldeles förfärad över orden som hade lämnat Astrids mun. Gifta sig med Astrid?! Aldrig i livet, kom inte på fråga enligt Sigurd. Han stirrade på henne ett par sekunder för att samla tankarna lite och sedan började han skratta. Han skrattade så mycket att han hamnade på knä på golvet under honom.
"DET VAR DET DUMMASTE JAG HÖRT!" skrattar han fram mellan andetagen och lägger de stora nävarna över magen då den börjar värka.
"Astrid, nog för att du är go och rolig och allt." säger han när han lyckats samla sig lite åtminstone, "Men aldrig i livet att jag skulle vilja ha dig som min hustru. Kan du tänka dig det? Nej alltså det går bara inte, inte ens tänka tanken går ju!" skrattar han fram medan han kisar med ögonen så tårar rinner längs med kinderna från att ha skrattat så ljudligt. Han drar med sin ena stora tumme över kinderna och skakar huvudet för att få tankarna att klarna lite.

Känslan av trygghet omfamnade Tova när hon steg in genom dörren till hennes stuga. De lyktor som hade varit tända när hon lämnade huset hade slocknat och mörkret låg som ett täcke över allt som fanns i stugan. Även fast det var vår var kvällarna fortfarande mörka, och Tova längtade verkligen tills midnattssolen skulle anlända. Hon suckade åt sig själv när kvällens händelser ännu en gång spelades upp i hennes huvud. Hur hade hon hamnat i en sådan här röra?

Så här mycket hade Tova aldrig varit med om på länge, hennes dagar såg alltid väldigt lika ut. Stillsamma och behagliga. Vissa kanske skulle finna oro i ett sådant liv, men Tova trivdes så. Hon hade aldrig funkat särskilt bra med människor, och nu var hon tvungen att umgås med dem varje dag i ett långt tag framåt. Och ännu värre var att det var sådana där uppblåsta hövdingar och deras anhängare. Tanken på dem gav Tova kväljningar och hon motade genast bort allt som hade med hövdingar bröllop att göra genom att istället fokusera tankarna på sin häst. Hon kände sig genast lugnare inombords och det var först då hon insåg hur utmattad hon var. Ögonlocken kändes tunga att hålla upp och hon kvävde ännu en gäspning. Hennes sovplats hade aldrig känts mer lockande.

Astrid satt tyst och rörde inte en min undertiden Sigurd föll ihop av skratt på golvet.
"...Nej alltså det går bara inte, inte ens tänka tanken går ju!"
Hon fingrade på sin bägare ett litet tag medan hon väntade på att hennes vän skulle samla sig. Inte förens han torkat sina tårar och tagit sig upp från golvet tog hon till orda igen.
"Jag tycker inte ens att det är kul." sade hon, "jag menar, folk tror detta på allvar enligt min syster."
Hon skakade på huvudet och lutade sig tillbaka lite igen.
"Det är helt absurt." fortsatte hon och skakade på huvudet, "känns konstigt bara att tänka på det."

Astrid gäspade trött. Solen hade gått ner utanför Sigurds stuga och det hade varit en lång dag. Huvudet kändes trött och kroppen lika så. Helst av allt ville hon gå och lägga sig ganska snart kom hon fram till.

Sigurd skrockade lite för sig själv, han fann det väldigt lustigt enbart för att det var så himla absurt. Att folk kunde vara så dumma.
"Jadu, det är nog bara att inte bry sig, låt folk tycka och tro - inte gör det någon skillnad." sade han och märkte att Astrid gäspade, även han själv hade hamnat i en lullig trötthet. Sigurd reser sig från bänken och sträcker ut ordentligt med en grymtning.
"Nähä,det är en dag imorgon med, jag måste upp i gryningen." säger han utan något mer. Han var trots allt ganska fåordig. Han tog sin egna och Astrids bägare, lade dem i diskbaljan vid fönstret och lade på lite mer ved på brasan så att hemmet skulle hålla sig varmt under natten.
"Fällarna ligger i soffan som vanligt." sade han med en liten handviftning mot en gammal sliten träsoffa med lock. Inuti fanns fällar, kuddar och stickade filtar. Han nickad emot Astrid och lunkade iväg till den lilla sovalkoven längst in i huset. Sigurd drog för det grå skynket och drog av sig de få klädesplaggen han hade haft på sig innan han kröp ner i sängen, drog filten över sig och började slumra nästan direkt.

"Jadu, det är nog bara att inte bry sig, låt folk tycka och tro - inte gör det någon skillnad.”
Astrid ryckte på axlarna och svarade Sigurd utan att titta på honom.
”Jag antar det.” suckade hon trött och gav ut en till gäspning innan hon reste på sig. När hon ställt sig upp sträckte hon på sig och knäckte nacken åt båda hållen innan hon halvtrött travade bort till soffan Sigurd anvisat henne till. Han hade egentligen inte behövt säga något, filtar, kuddar och fällar låg alltid på samma ställe i den gamla soffan som var Astrids vanliga sovplats var gång hon sov över hos sin vän. Vilket var väldigt ofta, fler gånger än han sov hos henne.

Då hon gjort i ordning för sig på soffan och låg under filtarna, redo för sömnen och omedvetenheten att svepa över henne kunde hon höra Sigurds bekväma snarkningar från andra sidan stugan. Astrid gav ut en lätt fnysning och funderade kort på att slänga en kudde eller något på honom för att han skulle sluta. Men efter en kort fundering bestämde hon sig för att låta honom vara. Han skulle upp tidigt dagen efter och behövde sömn, mer än hon. Hon rullade över på sidan, bort vänd från sovalkoven och trycket en kudde mot sidan av huvudet för att dämpa ljudet från snarkningarna. Efter en stund mjuknade hennes hand som pressade kunden mot örat och hennes andetag slappnade av samtidigt som medvetandet försvann till en värld av drömmar.

Heid stod vid relingen och tittade ut över havet. I horisonten bakom henne nalkades ett flertal moln, som dessutom var anledningen till att de hade gett sig av redan nästa morgon. Såhär års kunde en storm hålla på i evigheter, och Trym var angelägen om att få bröllopet överstökat och alliansen bindande. Därför hade de gett sig av så fort som möjligt, vilket skulle ha varit dårskap för vanliga sjömän, men helt möjligt för en skock magiker. Alla med tillräckligt stark magi som gjorde någon nytta hjälpte till med att föra båtarna framåt, ett flertal hade endast blivit inbjudna på grund av att resan skulle underlättas.
Heid hade knappast sett Tova sedan de steg ombord, eftersom Tova hade sin magi hade hon lyckats smita undan med ursäkten att hjälpa till på båten. Dock så betvivlade Heid att hon var särskilt kraftfull, då hade hon inte slösat bort sitt liv genom att bo i en stuga för sig själv.
Solen började gå ned i väst, och Heid suckade. Om de höll farten de hade nu skulle de vara framme imorgon vid solnedgången.
Ett dygn. Ett dygn kvar i frihet.

Bröllopsförberedelserna på Färö var i full gång. De senaste dagarna hade varit ett ända kaos av beredskapsstress och ivriga förväntningar bland färierna. Order om att bokstavligen hela ön skulle skina inför hövdingabröllopet hade sänts ut tillsammans med efterlysningar om frivilliga volontärer att hjälpa till inför själva festen.

Solveig hade knackat på Sigurds stuga första dagen av hennes och hennes systers tjänstgöring och släpat med sig en mycket ilsken Astrid därifrån. Astrids syster hade inte ens brytt sig om att knacka på Astrids egen stuga då hon redan gissat att den rödhåriga rebellen skulle försöka gömma sig. Astrid hade varit på mycket dåligt humör hela den —enligt henne— långa vägen till samlingsplatsen för volontärer. Väl där hade hon dock snabbt muntrats upp när hon fick reda på att hon kunde hjälpa till med att jaga för att få ihop mat till festen istället för att laga till den, pynta och städa som hon trott skulle vara hennes uppgifter. Tre dagar av jakt, visserligen obetald, var bättre än tre dagar av obetald skurning, matlagning och pyntande.

Tiden gick förvånansvärt fort, eftersom Astrid tyckte om att jaga hade de långa arbetsdagarna inte stört henne särskilt mycket. Hon och hennes nya, tillfälliga jaktlag fungerade mycket bra ihop. De var sammanlagt fem jägare som skrivit upp sig att sköta jakten inför bröllopet. Förutom Astrid var de två yngre män i hennes egen ålder hon lärde känna som Frey och Folke, en äldre man hon varit i jaktlag med tidigare, vid namn Hjalmar och en medelålders mycket skicklig kvinna vid namn Signe. Astrid var utan tvekan den bästa prickskytten, men hennes lagmedlemmar hade andra förmågor som lyfte gruppen och ökade deras antal fällda byten. Signe var en mästare i att spåra, det var nästan kusligt, tyckte Astrid, hur exakt hon visste var närmaste djur befann sig och var bästa platsen att lura på den skulle vara. Hjalmar, med sina många års erfarenhet, kände till platser det alltid fanns färska spår efter olika typer av djur på och som på omöjligt långt avstånd kunde avgöra om ett djur var värt att skjuta eller borde lämnas ifred. Frey och Folke hade jagat ihop i många år och deras samarbete var felfritt. De båda visste hur man lockade eller skrämde fram djur på olika sätt. De två gick alltid en bit längre fram än de andra tre för att se till att djuret de spårade höll sig på rätt kurs. När det blev dags styrde de in den framför de andra jägarna så att den fångades i en dödlig fälla som Astrid lätt kunde fälla den i. Sammanlagt på de tre dagarna innan bröllopet lyckades jägarlaget fälla upp till åtta djur, sex rådjur och två älgar. Av dem sköt Astrid ner sju stycken.

På vägen hem den sista kvällen innan bröllopet gick de fem jägarna och samtalade lågmält med varandra. Mörkret hade redan fallit över Färö och man kunde riktigt känna spänningen inför mötet med Silvanerna dagen därpå.
”När förväntas Silvanerna anlända imorgon?” frågade Astrid till ingen särskild i sällskapet.
”Imorgon vid solnedgången om jag inte minns fel.” Frey gick vid Astrids högra sida och bar ett rådjur över axlarna, hans ljusblå ögon vändes mot henne medan han talade, ”jävlar vilket ståhej det kommer att bli framåt veckan, har aldrig ställts till med någon större fest vad jag vet.”
Astrid fnös något roat samtidigt som Hjalmar, vid sidan av Signe, till vänster om Astrid, tog till orda.
”Hövding Vigor och hövdinga fru Sylvia hade en väldig bröllopsfest, men det var långt innan någon av er ungdomar ens var påtänkta.”
Astrid fnös igen, men nu åt den äldre mannens ord. Så jättelångt innan hon fötts hade inte det senaste hövdingabröllopet varit. Folke, som var ett antal år äldre än henne och Frey kunde säkerligen ha flera minnen från den stora festen som ägt rum.

De hade kommit fram till Färös centrum. Hjalmar, som inte burit något annat än sin egen utrustning hade dragit sig tillbaka hem så snart de kommit ut ur skogen med ursäkten att hans fru antagligen hade maten färdig på bordet. Åt det hade Signe snörpt på munnen och mumlat något om bortskämda män med allt för snälla hemmafruar. Astrid hade knappt kunnat hålla sig för skratt. Hon undrade kort om Signes make var den som lagade maten i deras hushåll. Om nu Signe var gift, för det var Astrid lite osäker på.

”Då så,” sade Astrid samtidigt som Folke drog ner jaktlagets sista rådjur från sina axlar och lämnade den till en kvinna som tog hand om dagens fångst vid samlingsplatsen för volontärer, ”jag antar att vi alla ses imorgon kväll, när det jävla ståhejet börjar.”
Frey drog lite på munnen och sade:
”Ja, det gör vi. Får se hur allt blir någon fest utav det hela.” hans blick föll på Astrid igen samtidigt som han frågade, ”Du brukar inte dansa eller Astrid?”
Folke vid hans sida gav upp ett kort skratt och dunkade lätt sin vän i ryggen.
”Om du ska försöka bjuda ut en kvinna Frey, föreslår jag att du inte börjar med att dansa med henne, du kan ju inte ens gå snyggt.”
Astrid skrattade och Signe himlade med ögonen och skrockade.
”Nähej,” sade den andra kvinnan, ”jag tänker dra mig tillbaka nu, ni får ha det så kul med ert dansande imorgon.”
Astrids leende försvann.
”Du kommer inte?” frågade hon.
Signe skakade på huvudet.
”Näe, fester och dans har aldrig varit något för mig.”
Astrid ryckte på axlarna.
”Jaha, vi ses när vi sås då.”
Signe hade redan börjat gå och lyfte bara sin hand i en vinkning som svar och hejdå till Astrid.

När hon sagt adjö och godnatt även till Frey och Folke återvände Astrid hem till sin lilla stuga för att få lite sömn innan morgondagen skulle komma. Undertiden hon gick slog det henne att hon knappt sett till Sigurd under de tre dagarna hon arbetet med bröllopsförberedelserna. Hon hade varit ute hela dagarna med jaktlaget och fällt fyrbenta djur och inte sett till honom alls sedan Solveig drog med henne till samlingsplatsen. Hon undrade kort vad han hade för sig utan henne, hade han några andra vänner han umgicks med?

När hon kommit innanför dörren och dragit av sig sina jaktstövlar och vapen brydde hon sig inte om att så mycket som byta kläder innan hon damp ner i sin säng. Tankarna på något annat än sömn var som bortblåsta. Hon var alldeles för trött för något annat än att sova. Äta och byta kläder fick vänta tills dagen därpå. Det tog inte lång tid innan medvetandet försvann och hon sjönk in i en efterlängtad och djup sömn efter en lång dag av arbete hon verkligen älskade.