[PRS] Back to shcool

"En idiot!?" skickar jag
"Japp" svarar Ren
"Men även idioter flörtar " skriver jag "Men det är antagligen bara jag som överdramatiserar det hela"

"Mm, antagligen" svarar jag bara.
Eller kan det vara så? Nej! Aldrig! Inte jag av alla människor. Han har säkert hittat på att han är bi för uppmärksamhetens skull. Eller? Dessutom så är han en kille. Och jag är straight...eller? Nu när jag tänker på det så har jag aldrig varit kär i någon, så jag vet faktiskt inte...
Men det spelar ingen roll för han är bara en douche och jag avskyr honom!

"RACHEL!!!!!!!!!!!!!" pappas rop överraskar mig
"Ja.......!" svarar jag
"MAT!!!"
Samtidigt som han säger det så skriver Ren på facebook.
"Mm, antagligen"
"Japp, men du måste äta nu" svarar jag
"Jaha okej bye!" står det i sms:et som han skriver till svar
"Bye!"

Vi ska nog också äta snart, tänker jag. Men jag har ingen vidare lust att gå ner, så jag tar upp mitt musikprogram igen och fortsätter.
Efter ungefär 40 min så ropar mamma.
"Ren! Mat!"
Jag stänger datorn, går upp från sängen och går ner för trappan.

När jag kommer ner så står det en rejäl portion med sallad på min plats.
Hela familjen sitter redan, så jag slår mig ner.
"Hur har din dag varit gumman?" frågar pappa efter en stunds tystnad

Jag går tyst och sätter mig vid middagsbordet. Mamma och Hikaru sitter redan och äter. Det ser ut som nån typ av asiatisk rätt med kyckling och nudlar. Grytan står på bordet med en stor trägaffel i. Jag börjar ta.
"Så, hur har du haft det idag, Ren?" frågar mamma mjukt.
"Bra", svarar jag entonigt utan att titta upp.
Bra på vissa sätt, men dåliga på andra. Bra för att jag träffade Rachel, men dålig p.g.a Jace. "Inget speciellt".
"Åh, ok", svarar hon. Hon vet om att jag inte tycker om att prata om skolan, så hon byter ämne snabbt.
"Vet du om att Hikaru var bäst i klassen på sitt matteprov?" säger hon sedan. "Bara 10 år och redan bäst i klassen! Jag är så stolt!". Hon tar Hikarus hand och kramar den.
"Äsch, mamma!" utropar hon och rodnar.
"Wow, grattis" svarar jag. Jag tittar inte upp den här gången heller, men hon vet att jag menar det.

"Alltså...... Jag ar typ fått en kanske vän" mumlar jag
"En kanske vän?" frågar mamma

"Jag..." mumlar jag. "Jag tror jag fått en ny vän".
"Jaså?", svarar mamma. "Så kul!" "Är personen snäll? Vad heter vännen?"
Ugh, måste hon? Jag fattar att hon är förvånad och så eftersom att jag typ inte haft en vän sen vi bodde i Nagoya, men ändå.
"Hon heter Rachel", svarar jag kort. "Hon är snäll, antar jag".
Jag reser mig upp och skjuter in min stol.
"Shokuhin, okasa ni kansha" säger jag. Det betyder tack för maten på japanska.
Hon svarar varsågod (på japanska obvi) och jag går tillbaka till mitt rum.

"Ja du vet en person som du tror är din vän men du vet inte riktigt!" muttrar jag
"Men det är ju fantastiskt!" ropar pappa
"Vad heter hon?" frågar Brooke (min lillasyster)
"Han heter Ren" säger jag
"Åh en pojkvän!" utropar mamma
"MAMMA HUR MÅNGA GÅNGER MÅSTE JAG SÄGA ATT JAG INTE GILLAR KILLAR!!!!!" skriker jag irriterat eftersom jag försökt förklara typ tusen gånger att jag är lesbisk
"Rachel, alla tjejer gillar killar" svarar hon "och du behöver inte skrika"
Jag får tårar i ögonen när hon säger det där första, hon vägrar acceptera att jag inte är som alla andra. Hon fortsätter förneka det!
"Det där var droppen" Fräser jag och stormar upp för trappan.

Jag bestämmer mig för att spela lite gitarr. Jag brukar filma mig själv nån gång ibland för att se hur det låter, om jag kan förbättra något o.s.v. Jag tar ner min Taylor 110 som hänger på väggen, trycker på spela in knappen och börjar spela. Idag är det en akustisk version av Bohemian Rhapsody, en av mina favoritlåtar.
På en sekund försvinner alla mina tankar. Hela min själ går in i musiken. Allt annat är oviktigt just då, allt från skolan till världspolitiken.

När jag tagit det sista ackordet och rummet tystnar, så sträcker jag lite halvdant fram handen och trycker på spara-knappen.