Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

Allison kollade medlidande mot Tasha. Om hon hade haft problem med hennes lungor hade hon hoppat framför ett tåg eller blivit falanglös frivilligt. Hon kunde inte tänka sig att leva i en annan falang än De Tappra. Tashas vita tröja lyste nästan i det mörka landskapet, vitt passade henne insåg Allison.
"Så.. Ärlig istället alltså?", konstaterade hon. "Vad fick du på ditt test? Om du vill berätta alltså", undrade hon sedan. Hon visste inte varför, men det var något med Tasha som gjorde henne intresserad. Om det var för att hon var från en annan falang eller inte visste hon inte, men tanken slog henne att Tasha lika väl kunde ha gått bredvid henne i helsvarta kläder om det inte hade varit för hennes lungor.

Azalenas röst hördes lite längre bort, och trots avståndet uppfattade Allison vad hon sa.
"Tja, jag är ju inte bli av med dig iallafall, bara om du inte klarar initieringen", ropade Allison som svar. Det var inget ja till att alla inklusive Azalena skulle träffas igen, men samtidigt inget nej och om Azalena ändrade attityd kanske hon skulle stå ut med henne för att kunna umgås med Tasha och Christopher. Hon hade trots allt kommit bra överens med dem, bättre än vad hon hade kommit överens med någon i hennes falang. Där var det bara konkurrens mellan de snart fullvärdiga medlemmarna. Men först behövde hon klara sig igenom initieringen och trots att de troligtvis skulle bryta mot deras falangers regler var spänningen att kunna ta sig iväg och träffa de andra någon gång igen lockande.

Tasha log snett och rykte på axlarna. Som för att visa att det var okej fast det inte alls var det.
"Det var det näst bästa alternativet. Jag kommer från de osjälviska och där passade jag och Tor inte in. Sen är jag varken fridfull eller smart. Så de ärliga, tja man kan göra folk upprörda vid att vara ärlig och det är alltid roande." skrattar hon till men blev sedan allvarlig.
"Fick de tappra på testet." svarade hon och stängde igen jackan för att dölja det vita, bara vara svart som för att dölja det som var henne nu.
"Fast jag saknar min bror. Det är Tor, om du inte redan listat ut det." log hon lätt. De var trots allt tvillingar och nästan en kopia av varandra både till sätt och utseende. Hon såg på Allison och kände det där förtroliga, hon kunde inte sätta fingret på det, men hon gillade kvinnan.
De kom fram till perrongen och Tasha tog tag i kanten, drog sig upp och snart var hon på fast mark för att ta tåget hem.
Tasha valde att inte säga något till Azalena, hon visste inte om hon ville se henne igen. Hon ville i alla fall inte råka i trubbel för henne eller för någon annan. Men hon skulle i alla fall hit igen för att träffa sin bror och om hon fick träffa fler hade hon inget emot.

Azalena visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon bestämde sig för att följa efter de andra när de gick.
"Men vad... vad heter ni då?" Frågade hon och rodnade för att hon ställde en så barnslig fråga till några som uppenbarligen hatade henne. "Jag heter Azalena."

Ok

Miranda Black Okej! || Har btw ändrat lite i min karaktärs bakgrund så ni vet.

~~~

"Jag tror att jag har sett honom, Tor alltså", svarade Allison och letade febrilt i hennes minne efter minnen av honom. "Jag brukar inte prata med folk så mycket direkt, men det går bra för honom tror jag. Brukar se honom tillsammans med några av infödingarna. Men jag vet hur det känns att sakna någon. Jag hade en bror en gång också", la hon till. Hon såg hur Tasha stängde igen jackan för att dölja färgen och fäste sedan blicken in mot Tasha.
"Gör inte så, skäms inte över den du är. Vitt klär dig och jag slår vad om att Tor tänker på dig. Det är inte ditt fel att dina lungor är opålitliga", försäkrade Allison medan Tasha hävde sig upp över kanten. I ögonvrån skymtade hon Azalena och suckade när hon öppnade munnen och började prata.
"Jag tror att du har sett mitt namn på rankningen, högst upp om du inte minns det", svarade Allison kort och kollade in i Azalenas ögon för att se hennes reaktion.

"Du kanske kan hälsa honom eller så? Eller se att han kommer hit. Eller bara se hur han klarar sig." hon log svagt mot Allison.
"Men gör det inte så du råkar illa ut, inte för att han skulle skvallra, men någon annan kanske hör." sa hon men rykte sedan på axlarna åt Allisons ord.
"Jag skäms inte, men de ärliga är inte min falang, inte i grund och botten." hon vände bort blicken från Allison, då detta var en känslig fråga.
"Jag kunde varit lycklig nu med min bror." nästan viskade hon fram i mörkret innan hennes röst dog bort. Det verkade nästan som om hon skulle börja gråta, men det gjorde hon inte Tasha grät inte. Hon var ett hårt skal som en flicka vid namn Allison börjat röra upp.
"Men tack ändå, det var snällt sagt." sa hon ärligt och log svagt mot henne innan hon såg mot Aazalena.
"Tasha" svarar hon och suckar lätt.
"Hade också vilja varit med där. På rankningen, tävla mot andra, vinna." hon log mjukt och nickade mot det gamla pariserhjulet som syntes i mörkret.
"Någon dag tänker jag klättra i den där." log hon och hennes leende blev mer äkta och det som lös i hennes ögon. Den utmaningen var något hennes lungor skulle klara av.

"Självklart, jag ska se till att göra det", log Allison. "Livet är inte rättvist, du om någon förtjänar att vara lycklig", sa hon ärligt och suckade. Av det intryck hon hade fått av Tasha så verkade hon vara en genuint trevlig människa och hon skulle mer än gärna haft henne i De Tappra. Att ett par lungor kunde förstöra ens framtid, det var hemskt.
"Ja, älskar tävlingsmomentet i initieringen. Särskilt då jag vinner trots att jag inte är infödd. Det känns som att jag bevisar att jag är lika bra som dem trots att jag inte har tränat hela livet", menade hon och kollade bort mot parisehjulet. "Om vi ses igen gör vi det, jag lovar", lovade hon och kollade drömmandes bort mot det stora hjulet.

Tasha tackade, det kändes bra som om hon ändå skulle få kontakt med brodern även om hon inte fick träffa honom.
"Vet inte ens om de går att fixa, lungorna alltså. Jag har ju tillhört de osjälviska, det är själviskt att tänka på sig själv du vet." hon log snett. Egentligen hade det kanske gått. Men hennes far brydde sig inte och ansåg att det var hennes straff för att modern dog.
"Måste vara härligt, att visa dem att du kan, att slå dem alla." Tasha log och åter kom den där glansen i hennes ögon, längtan av att också vara där.
"Då hoppas jag att vi ses, för jag ska dit." log Tasha, för något drastiskt ville hon göra. Dessa små utflykter om natten var inte nog för henne, hon ville ha mer farliga äventyr.

Azalena lyssnade lite och betraktade de två tjejerna. Tasha... vackert namn. Hennes hår glödde nästan i mörkret, rött som eld. Vackert...
Azalena frös och hoppade lite upp och ner. Visst hade hon sett den andra tjejens namn på rankingen - Allison, om hon inte mides fel. Själv låg hon fyra. Hon skulle allt ha klått upp Allison innan den här tiden var slut. Hon skulle bli etta.

Christopher gick åt motsatt håll från tjejerna. Kanske skulle han återvända. Men det var dels inte säkert när och om de skulle vara där, och dels kände han hur han svek sin falang.
Hans falang som aldrig svek honom, aldrig svek någon. Men, tänkte han, hade han inte varit där kanske Azalena hade blivit dödad av hunden. Han tyckte lite synd om henne som verkade fått en dålig start bland framför allt de andra tjejerna som hade klickat perfekt, men även krockat lite med han själv. Han hoppades ändå att hon skulle vara med om de skulle ses igen.
Gatorna var kalla och falanglösa rörde sig i hörnen. När han kom in i De osjälviskas kvarter sänkte han farten ytterligare och tog sig fram så ljudlöst som möjligt. Måtte ingen upptäcka honom.