Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Jag försökte inte skratta åt hur jag föreställde mig hur det såg ut.
"Det är faktiskt inte roligt!" Sade Zeus allvarlig.
Jag kunde inte hålla mig längre utan jag började skratta högt. Jag tror jag var den ända i Tartaros som har skrattat.
"Det är bara roligt hur det skulle sätt ut..." Stammade jag.
Jag slutade skratta när jag kände att någon var bakom mig. Jag vände mig snabbt om och såg Minotauren springa mot oss. Jag tänkte på ett spjut och såg nu ett spjut i min hand. Jag kastade den rakt mot Minotaurens bröst och det kom ut gult blod. Jag sprang mot den och hoppade upp på dens rygg och tog mina händer på hornet och KNACK och jag hade båda hornen i min hand. Minotauren försvann och jag ramlade på rumpan. Jag trodde inte att Minotauren skulle komma tillbaka, jag trodde den var död.

Jag såg mig omkring medans jag väntade på att Wilma och Kronos skulle komma tillbaka. Jag var nervös och orolig för Wilma, jag var orolig över det dör leendet i Kronos ansikte känslan av makt. Jag suckade, hur mycket det än tog att erkänna så saknade jag den dödliga världen och min pappa.
" Mjau.." Hördes plötsligt bakom mig och jag spände alla muskler och vände mig hastigt om. Men där stod bara en liten kattunge, jag visste vem det var.
" Lill-Bob, vad gör du?" frågade jag, men Lill-Bob struntade i mig och började gå. Vill han att jag ska följa efter honom? Nå ja en minut kan väl inte skada. Jag började smyga efter honom, han ledde mig till en korridor med dörrar. Jag läste på skyltarna, Fängelsehålan. Jag kände mig svag och smärtan i benet hade nästan blivit olidlig. Jag haltade iväg från fängelsehålan så fort jag kunde och struntade i Lill-Bobs jammande.

''Vad får dig att tro att jag vill samarbeta med dig?'' Morrade jag lågt, men var frestad av hans erbjudande.
Kronos hade sagt att han tänkte störta gudarna. Vilket var en bra grej tyckte jag. Han hade fått kriget som hade varat för några år sedan att verka som ett missförstånd.
Han log slugt och likgiltigt, så där som galningar i serietidningar gör. Fast den här såg inte galen ut. Han var snygg, men det skulle jag aldrig säga högt.
''Du hatar gudarna. Det är tydligt. Och tänk på allt de har gjort. Alla missta liv förgäves. De hade kunnat rädda alla de människor som gått förlorade, men deras egna liv går före oss.'' han spelade dramatisk och hade en medlidsam min.
Efter en lång stund nickade jag.
han log igen. ''Bra. ge mig ditt armband Wilma''
Jag blev förvånad och slängde en blick på det lilla armbandet av snäckor som hade varit en födelsedagspresent från Piper McLean. Som i trans knäppte jag av det och kasstade det till titanen som tog emot det och gåvan blev till aska.
''Jag vill att du för Emma till mig. Levande.'' Det var en befallning och jag ställde mig upp och nickade grovt.
''Absolut''

"Snyggt halvblod.." sade Zeus lamt.
"Nästa gång när ett monster kommer tänker jag låta dig strida." Muttrade jag.
"Förlåt där." Sade han spydigt med ingen känsla i orden.
Jag blängde på honom men fortsatte att gå. Jag såg när vi gick förbi floden styx. Det fick mig att tänka på att svära floden styx. Jag fick hålla mig ifrån att skratta.
"Hur kommer det sig att du inte är rädd här?" Frågade Zeus när han såg att jag var nära på att skratta.
"Tycker inte det är så läskigt när man tänker på något roligt." Sade jag.
"Halvblod är konstiga..." Mumlade Zeus.
"Jaså, ett halvblod och en gud det här blir nog roligt." Sade någon bakom oss.

Plötsligt öppnades porten och ut kommer Wilma. Men det är något annorlunda med henne, hennes ögon lyser och hon ser arg ut. Jag lägger märket att armbandet hon har fått av Piper inte är kvar. Vad hände där inne egentligen? Hon började närma sig, hon tog fram sitt svärd och gick till attack. Jag var inte beredd och hann nätt och jämt få upp svärdet innan hon gick till attack.
" Will, vad är det för fel på dig?" frågade jag samtidigt som jag blockerade hennes slag, jag kände hur jag blev svagare och det kändes som om tiden saktades ner, jag visste att det var Kronos.
" Inget det är gudarna som det är fel på," sa hon med en brinnande glöd i ögonen " varför är du på deras sida, de har ändå aldrig hjälpt oss. Kronos har bättre erbjudanden." Jag försökte hindra tårarna från att komma, här stod min bästa vän och försökte döda mig.
" Du vet att gudarna inte direkt får hjälpa oss," sa jag i ett desperat försök att stoppa hennes ilska.
" Jo jag vet, de använder oss halvblod när de själva kan fixa det på en sekund. Hur kul tror du att det är att bli utnyttjad av gudarna?" jag insåg att det låg lite sanning i hennes ord, men jag skulle aldrig svika gudarna.
" Will, det här är inte rätt," sa jag med mina sista krafter. Smärtan var redan olidlig och jag kände hur jag avväpnades och svärdet blev ett armband igen. Nu gick profetian i uppfyllelse, en skall svika. Det var Wilma och en skall misslyckas. Det var jag som inte kunde stoppa henne

Emma stönade av smärta i foten när jag drog med henne genom den kalla och mörka korridoren.
''Will, han utnyttjar dig minst lika mycket som gudarna och...ah!'' Flåsade hon när jag knuffade henne framåt.
Jag var förlamad av ilska. Den bara växte sig större och större och snart tog den över.
''Käften Emma'' morrade jag. En liten del- Den som fortfarande hade förstående- sa mig att inte göra min vän illa. Den andra delen- Som var skrämmande stor- var kall som is.
Jag såg att hennes ögon var våta. kanske av smärta kanske av...Sorg. Jag förde in henne i samma rum som jag själv hade blivit förd.
Kronos stod där. Hans ögon glänste av illvilja.
jag släppte inte Emma. jag visste inte varför men jag kände att det var rätt.
''Här är hon'' Mumlade jag.

Jag vände mig om och såg några Titaner.
"Seriöst, halvblodet har ett namn." Sade jag utråkat.
"Ett kaxigt halvblod, hon försämrar inte att överleva!" Skrek någon som 3 meter lång.
Jag tänkte på ett svärd och hade nu ett svärd i handen.
"Himmelfejs, om du tänker föda så kan du väl spara åtminstone två år mig." Sade jag irriterat när jag såg Zeus bli 4 meter och hade sin åskvigg i handen och ett spjut.
"Visst." Muttrade han och började slåss.
Jag tog mitt svärd och började slåss mot en som var ar 6 meter- vilket var dumt.
Jag sprang runt så att Titaner blev yr och ramlade och jag tog mitt svärd och högg huvudet. Nu blev de andra Titaner som lite rädda för mig men slogs iallafall. Jag gjorde samma sak och Zeus hade slagits mot 5 medan jag 4.
"Inte illa ha... Black." Sade Zeus.

" Oh Emma," sa Kronos och jag spände kroppen trots att jag var utmattad.
" Du har ingen rätt att kalla mig Emma," sa jag och argt och försökte bita i Wilmas arm men hon hade kopplat ett järngrepp på mig.
" Hmm, Wilma fick ett erbjudande," sa han och kom närmare mig. Han lyfte min haka och stirrade in i min ögon, jag vände bestämt bort blicken. " Jag får en känsla av att du inte skulle acceptera det, du älskar gudarna."
" Stick ut från mitt huvud, Herr Fisförna som tror att han är bäst," sa jag
" Men Emma," jag hatade hur han kallade mig Emma, han hade ingen rätt att göra det. " Är inte det samma sak som du gör?" Jag visste att det var sant, men jag visste att han bara försökte locka fram min ilska.
" Om du tror att du kan få över mig på din sida, så ge upp. Jag är inte lika dum som Wave," jag använde Wilmas efternamn, jag visste att det var elakt gjort, men jag var så besviken på henne. Hon hade försökt hålla ihop gruppen och hade sedan gått över till fienden.
" Du hade varit bra att ha på sin sida, men jag märker att du inte kommer ändra dig," sa han, han hade rätt. Jag skulle aldrig svika gudarna.

Jag stod tyst och betraktade samtalet- även fastän jag velat avbryta flera gånger. Inte lika dum som Wave. Det surrade runt i huvudet. Hon brukade aldrig kalla mig för det. Ilskan väckte ännu mer.
''Ah,'' Sa kronos med spelad sorg på rösten ''Emma du är alltför envis du. Och det passar inte mig...''
''Jag anpassar mig inte till någon!'' Snäste Emma ''Varför inte döda mig på en gång?!''
Kronos lyffte på ena ögonbrynet och tittade ogillande på Athenas dotter.
''Nej!'' Nästan skrek jag. vad höll jag på med? ''Eh, hon kan vara lockbete''
''Hm... Ja. Ally Black, kommer leta efter er så fort hon får chansen.'' Mumlade han för sig själv. ''Ta henne till fängelsehålorna!''
Jag nickade igen och Emma gav mig en mördande blick.

"Inte illa, inte illa det är det ända du kan säga va?" Frågade jag honom roat. "Du är en gud och var 4 meter och klarade fem och jag 1,80 klarade fyra och hade en åskvigg i handen."
Han rodnade med den syndens inte.
"Du älskar att göra så va?" Frågade han.
"Jäpp, älskar det." Sade jag och hade ett av mina berömda ondskefulla flin.
"Ni Hades barn är galna." Muttrade han och vi började gå.

(Ledsen för den korta)