ÖPPET fantasy-roll

Endromeda såg på den lilla, men brubusta räven som gick runt Zias ben. Hon hade inte lagt märke till den innan. Den tittade på Endromeda med nyfikna ögon. Lite som en hundvalp tänkte Endromeda. Räven hade grönaktiga ögon som skiftade i bärnstens gult likt sin ägare. Endromeda satte sig ner på knä och höll fram handen mot räven så att den kunde ta in hennes dofter. Räven tvekade lite, men började sedan smyga fram mot henne. Den luktade på hennes hand fundersamt. Efter ett tag tittade de gröna ögon upp på henne med en menande blick. Den visste vad hon egentligen var, men verkade inte bry sig speciellt mycket efter som den tassade fram helt obesvärat mot henne så att hon kunde klappa den. "Hej där!" Sa Endromeda. Hon klappade räv. Den var slank och muskulös. Denns päls kändes len som siden och kroppen var varm och utstötte levande energi. Det var skönt att känna något levande i all den döda tystnaden.

Arezran slog ut med händerna.
"Det verkar som om vi alla har något att dölja, och jag gissar att du också har det eftersom du anslutit dig till oss?" sade han med en tydlig frågande ton. Han var försiktig utav sig, och ville inte avslöja sig före han visste mer om de andra, och om det var säkert.

Endromeda klappade Räv omsorgsfullt. Den lilla räven hade lagt sig i hennes knä. Hon hörde hur Arez sa något om att alla hade något att dölja. Hon fnös till svar. Hon blev väldigt provocerad av den typen av människor. Vad hade han för rätt att fråga ut henne? De hade precis träffats och han skulle gå in på djupet direkt. Dessutom hade han inte berättat om sig själv än. Han var också ett vidunder precis som henne. Det kände hon på hans lukt. "Du har inget att göra med mina hemligheter!" Nästan skrek hon. Räv blev rädd och hoppade iväg från hennes knä. Endromeda reste sig upp och tittade argt på Arez. Hon kännde sig hård och kall.

Ett litet leende spelade på läpparna.
"Lugn, jag menade Zia." Däremot hade hon just iallafall avslöjat att hon hade hemligheter, som hon var rädd att någon skulle avslöja. Han skulle iallafall inte avslöja henne - så länge han inte var inkluderad, så fick de andra ha så många hemligheter de ville. Han hade också hemligheter. Men han ville veta vilka han hade att göra med, och eftersom de alla verkade vara onaturliga så ansåg han ändå att det var något som de kunde dela med sig av. Visst, det var inget tvång, men han kände sig ändå något osäker på de andra. Han visste att han skulle bli jagad för vad han var, om människor fick reda på det. Jagad för att sedan visas upp, antingen i bur eller uppstoppad, och han kunde inte säga vilket som egentligen var värst.

Zia log och nickade Arezran.
"Jo, det är sant, vi har alla något att dölja så och även jag. Alla har vi hemligheter så som alla andra individer på denna jord." sa hon och såg på Endromeda och Räv. Hon gillade inte att han var med henne, men han var en fri varelse som valde själv. Bara för att hon var otrevlig mot Zia betydde inte att hon var det mot Räv.
Dock fick hon mer bekräftat då hon började skrika och Räv blev skrämd och sprang bort till Zia. Hon satte sig på huk och klappade lugnande honom över pälsen. Räv klättrade upp i hennes famn, hon reste sig och bar honom som en liten kattunge.
"Du behöver inte skrika så, det hjälper oftast inte och skapar fler fiender än allierade." sa Zia kyligt till henne, droppen var när hon skrämt Räv. Att kvinnan var otrevlig mot henne kunde hon tåla, men inte att hon skrämde Räv.
Istället vände hon sig mot mannen i rullstol.
"Sannerligen döljer vi alla något, så och även du. Jag tror ingen av oss är precis bereda att avslöja oss ännu." hennes gröna ögon glimmade till då hon mötte mannens blick.

Han log emot henne.
"Jag håller med. Man ska vara försiktig med vilka man anförtror sig åt." Speciellt då man inte litade på de man anförtrodde sig åt. Han kunde inte hjälpa det, men han litade inte på kvinnan som skrikit åt honom, inte tillräckligt åtminstone. Hsn var dock något nyfiken på vem Zia var. Det var inte många som hade en räv som husdjur. Inte nyfiken på vad hon var, utan vem hon var.

Hon blängde på Zia. Hon förstod inte. Hon visste inte hur det var att bli lämnad av sina egna föräldrar. Hon visste inte hur det var att bli utfryst. Hon visste inte hur det var att bli placerad i ett hem där man inte får välja vem man vill bli och behöva stötta något man inte står för. Hon visste inte hur det var att behöva hålla sin identitet hemlig för alla för att inte bli dödad och behöva genomgå en plågsam förvandling varje månad där det ingick att behöva skickas långt bort från sitt hus och vara helt ensam med bara sig själv att utsöndra allt våld på. Endromeda drog upp den svarta tröjärmen och drog med fingrarna över ett långt ärr. Sedan tittade hon hotfullt på Zia. "Du har ingen rätt att tilltala mig vad jag ska och inte ska göra! Du vet för helvete inte vad jag gått igenom!" Hon vände sig om och sprang. Hon ville bort från allt. Tystnaden, dessa människor och till och med Räv. Hon utnyttjade sin snabbhet och sprang så långt hon orkade. Hon visste inte vart hon var påväg. Hon kännde en tår rinna ner längs kinden. Hon stannade. Det var inte likt henne att gråta. Hon satte sig ner och torkade kinden. Hon hoppades att ingen skulle behöva se henne såhär.

Zia såg på henne och hennes ärr och åter glimmade det till i hennes ögon lika hotfullt som Endromeda.
"Inte heller du vet om vad jag har varit med om. Men ett hövligt sätt, hjälper ofta länge än att skrika." sa hon lugnt och såg efter Endromeda då hon sprang. Det var inte Zia som börjat vara otrevlig, det var Endromeda. Zia kunde förlåta, men inte någon som gav sig på Räv som nu var uppkrupen i hennes famn. Zia var sällan vred, inte nu heller. Men hon ägde en förbaskad stolthet vilket hindrade henne att springa efter flickan.
Åter vände hon sig mot mannen i rullstol och log.
"Du har så rätt, jag gissar att alla här liksom jag själv har blivit sviken alltför många gånger och vill inte uppleva det igen. Att ett svek kan kosta en döden eller värre." sa hon konstaterade medans hon sakta tröstade den uppskrämde rävungen.

Han nickade och log emot henne. Han höll med henne också i det hon sade till till Endromeda. Även om hon varit med om mycket var det ingen ursäkt för att vara otrevlig, och dessutom hade hon inte en aning om vad de andra varit med om.
"Du har helt rätt", sade han till henne. Han tittade ned på rävungen i hennes famn.
"Han är söt. Hur fick du honom?" frågade han nyfiket.

Zia log då han nämnde Räv och rävungen tittade nyfiket på honom.
"Vill du hälsa?" frågar hon ömt den lilla rävungen som sedan vigt hoppar över till Arezrans knä. Zia var nöjd, hon gillade mannen och hade inget emot Rävs val.
"Jag hittade honom fast i en av de där fällorna människorna sätter ut i skogen. Han hade skadat sin tass och jag hjälpte honom. Sedans dess har vi hängt samman." berättade hon och såg frågande på mannen.
"Har du något djur?" frågar hon, det var en bra inkörsport till ett samtal.