Jakten på Percy Jackson (öppet)

Amanda, försöker du ta livet av Lance?? xD (It chill alltså men holy fuck)
--------------------
Gideons skratt lämnade Lance långt efter han faktiskt slutat skratta. Det fantastiskt ljud som var hans skratt var något som Lance kunde lyssna på hela dagen lång. Han älskade att få Gid att skratta. Det fick honom att känna sig helt varm på något sätt inombords.
Lance tittade upp mot honom, trots Gids lättsamma attityd kunde han se att det gjorde honom mer orolig än vad han ville erkänna. Lance kände igen sig i de tankarna. Om Percy kunde bara försvinna från sin säng, vad skydda de andra? Percy var en av de lägermedlemmarna som faktiskt kunde stå upp för sig själv. Kunde han bli bortförd, hur säkert var lägret då? En säkerhet de blivit lovad när de anlett skulle då rinna ut i sanden och sprida mer eller mindre panik bland särskilt de yngre lägermedlemmarna.
"Han måste dyka upp" muttrade Lance tyst till sig själv. Det var inte menat att det skulle uttreyckas högt, han ville inte oroa Nina. Lilla oskyldiga Nina förtjänade att lämnas utanför detta.
Han tittade upp och mötte Gideons flin, omedelbart blev han på bättre humör. Någonting Gideon alltid lyckades med var att muntra upp honom, det behövde inte ens vara något stort. Lance fäste blicken på honom och märkte då inte var han gick. En trädrot som stack lite upp ur marken fällde honom så han trillade raklång ner på marken. Generad över händelsen reste an sig upp igen med blick fortfarande fäst på marken. Han kände en hetta sprida sig över hans kinder och han snabbt borstade av sina knän som hade tagit emot största delen av fallet.

I don't know what you mean? (det här är bara början, hehe)

Och nu skyndar jag på det hela lite så vi kan komma igång med uppdraget, hoppas det är lugnt för alla!

------

Det var ovanligt mycket liv och rörelse i skogen med grupper av lägermedlemmar som sökte efter Percy. De vandrade runt ett tag utan att hitta varken Percy eller några monster. Gideon kände hur hans humör hade sjunkit när de vände tillbaka mot själva lägret igen efter en timme. Både på grund av att Percy fortfarande verkade vara borta - det gjorde honom såklart orolig - men även för att de nu slösat bort en hel timme med att vandra runt i skogen. Inte ens det faktum att Lance gjorde en riktig faceplant muntrade upp honom.
Alla lägermedlemmar var på väg till amfiteatern där Keiron stod med Annabeth vid sin sida.
"Verkar inte som om någon haft någon direkt lycka med att hitta honom", konstaterar Gideon när de kommer närmare. Axlarna slokar på flera personer, och det ligger en orolig stämning över hela lägret. Trots att i princip alla är ute och rör på sig så är det onaturligt tyst.
Vid amfiteatern har lägermedlemmarna börjat sätta sig med sina stugor, och Gideon stannade till med Lance.
"Tack för sällskapet", sa han och log ett snett leende. "Hoppas du inte slog dig allt för hårt där ute i skogen". Det ryckte till i hans mungipor. Det hade ändå sett ganska kul ut.
"Men Percy kommer fram ska du se", sa han avslutande och la en hand på den kortare killens axel. Men om han försökte trösta Lance eller sig själv kunde han inte göra. Han lät handen falla igen.
Han gav Lance en sista nickning innan han gick bort med till sina syskon tillsammans med Nina.
"Hejdå, Lance", vinkade Nina efter dem.

------

Ergo, återsamling i amfiteatern alla, vi ska få ett uppdrag!

Signe styrde stegen mot amfiteatern som de andra. Inte hade någon funnit Percy, det märktes. Det mumlades lågmält mellan medlemmarna och en orolig stämning låg över lägret.
Det enda som var positivt var att hon hade fått gett sig på ett par monster. Hon hade haft en härlig tid i skogen, ensam och med monster att döda. Att känna blodet pulsera och hjärtat dunka, ja det var då hon kände sig som mest levande. Det var då hon blev av med det där mörka inom henne, det hon inte visste var det var. Det som alltid fanns där som en växande klump. Den var alltid där, men nu hade den lättat. Oron som lägret kände kunde inte riktigt nå henne. Visst var det oroande det som hänt Percy, men han kunde gett sig av frivilligt dessutom hade han visat ett antal gånger att han klarat sig själv.
Hon ställde sig ensam bort från de olika grupperingar som fanns, med slutet ansikte, armarna i kors och de blåa ögonen fäst på Annabeth och Keiron väntade hon på vad som skulle ske. Som vanligt stod hon ensam, inte med sina syskon, inte med någon.

Jag är Kaninis nya användare sorry att jag inte har varit inne men har haft mycket med skolan så har glömt att meddela sorry

(Har varit på konfaläger utan Internet )

Varken Katja eller Scott (eller någon annan från vad hon kunde se) hade någon lycka med att finna Percy. Med det goda humöret helt bortblåst återvände de till lägret efter någon timme - och fann att alla andra också samlats där. Det låg en tryckande förvirring över folksamlingen, och Katja fick en konstig känsla att vilja gråta. Förutom att det var helt olikt henne att känna någonting sånt så var det också konstigt eftersom hon i princip aldrig pratat med Percy - ännu mindre kände honom bra. Det var bara det att han kändes så osårbar. Vad skulle kunna hända när han var borta?
Katja vinkade hejdå till Scott och gick för att ställa sig med sina syskon. För en gångs skull var hon ganska tystlåten - helt inne i sina egna bekymrade tankar. Hon vände uppmärksamheten mot Keiron som såg ut att vara på väg att säga någonting.

Lance blick sjönk tillsammans med Gideons hand. Först skämmer han ut sig själv inför Gideon av alla människor och för det andra hade ingen hittat Percy. En oroväckande känsla av nedstämdhet slog rot i hans bröst och hans andetag blev djupare, som om han hade fått svårare att andras. De förväntades ställa sig vid sina syskon så tyst smög han bort till stuga 7s bord och slog sig ner. Blickarna som mötte honom var allt annat än välkomnande och en lätt suck lämnade hans mun. Han hade inte tid att vara stuga 7's besvikelse, inte nu.Keiron stod i mitten så alla kunde se och höra honom. Han anlände på några Ares ungar då de inte verkade förstå konceptet att vara tyst.
"Som ni kanske märke har Percy ännu inte blivit återfunnen" började han när tystnaden äntligen lagt sig i amfiteatern. "Detta innebär för några av er att ni kommer skickas ut på räddningsuppdrag" Svaga mummel bröt ut i amfiteatern. De vanliga frågorna om vem som skulle bli utvalda började surra. Lance stirrade ner i sina händer. Han visste redan att han inte skulle bli iväg skickad. De tog de skickligaste från stugorna och ofta blev det en populäritet tävling när det gällde så här pass viktiga uppdrag.
"Annabeth tillsammans med 3 andra som hon själv väljer bildar ett team. De är de som känt Percy längst och vet var han kan tänkas vara. Sedan kommer det även skickas ut andra team som är förutbestämda som komplement som skannar utvalda områden." Keiron fortsatte, dock hade han höjt rösten för att överrösta mumlet.
"Så Annabeth, börja du välja vilka du vill ha med i ditt team så löser vi resterande team utifrån det"

(Som en liten studentpresent till fina Stranger tänker jag nog försöka få igång det här rollspelet igen! Har äntligen tid och ork till att rollspela igen, så hoppas ni fortfarande är på att fortsätta ^^)

Gideon lyssnade som vanligt med bara ett halvt öra på det Keiron sa. Han visste att han borde lyssna, och det var ju inte direkt ointressant. Tvärtom faktiskt. Men hans tankar vandrade iväg som vanligt. Han kunde inte ens återberätta vad han tänkte på, utan han bara insåg när Keiron tystnat att han nog egentligen inte hört vad kentauren sagt.
Nina satt bredvid honom och lutade sig mot hans axel. Han rufsade till henne i håret och gav henne ett tillgivet leende. Han såg upp när Annabeth började prata. Hon verkade ropa upp vissa lägermedlemmar som om det lilla han hört vad Keiron sagt skulle följa med henne på jakt efter Percy.
Han blev inte direkt förvånad av hennes val, men när Keiron harklade sig och började räkna upp fler namn blev han något förvånad. Mest förvånad blev han när kentauren sa:
"Grupp 7 - Lance Evergreen, Katja Alcock, Gideon Stephenson, Emery Cavan och Signe Greengrass"
Gideon stirrade misstroget på deras mentor. Skulle Keiron skicka ut honom för att försöka hitta Percy? Seriöst? Och med det gänget?
Han var glad för Lance, då visste han att han åtminstone hade en schysst person med sig. Han såg över till Apollons bord och gav den blonda killen ett leende och en nick. Sedan såg han lite mer tveksamt över mot Hefaistos bord till Katja, och vidare ännu mer skeptiskt mot Emery. Signe som stod en bit bort från alla andra vågade han knappt titta mot. Hennes blick och hållning var allt annat än öppen och välkomnande. Det skulle ha så kul tillsammans, Gideon kände det på sig.
"Ni kan samlas i era grupper nu. Imorgon avgår uppdragen. Verkställ". Keiron stampade med sin ena bakhov hårt, och det var som om en förtrollning bröts och alla började röra på sig igen och prata.
"Det här kommer bli spännande", sa han till sina syskon innan han reste sig upp. De flinade skadeglatt åt honom. Typiskt Hermesungar, han skulle inte få någon sympati där.

(Hej, nu tänkte jag försöka få detta rolla att rulla igen )

Annabeths val varken förvånade eller intresserade Signe. Annbeth skulle aldrig välja henne och hon skulle aldrig bli vald av någon heller. Det var ingen som gillade henne och hon gillade ingen heller. Ingen var frivilligt med henne och nej, Signe föredrog det med. Hon höll sig undan från folk eller höll folk undan från sig.
Varför hon var så visste väl hon knappt själv, som allt annat visste hon inget om sig själv. Namn visste hon och gudaförälder, men mer än så? Nej, hon visste inget om sin härkomst, mindes inget alls och kanske var det bäst så?
Hon väcktes från sina tankar då hon hörde sitt namn räknas upp med ett par andra. Va? Skulle hon på uppdrag? Uppdrag med andra? Signes min förändrades inte en tum, men hon ville verkligen inte det. Ett uppdrag betydde att hon måste umgås och vara med andra, jobba samman. Hon fungerade inte så, hon fungerade ensam, varför gjorde Keiron det mot henne?
Då alla började röra på sig mötte hon för en sekund Keirons blick, men den sa henne inget. Men hon visste väl att han ville något med detta, valt henne och gruppen av någon anledning för alla deltagande parter.
Men ett uppdrag var ett uppdrag och hon måste delta. De skulle samlas i grupperna nu och sedan skulle de ut nästa dag. Ja, hon skulle i alla fall få döda en massa monster och hon skulle få slippa alla andra lägermedlemmar. Signe gick sedan till platsen de skulle ses och väntade på de andra. Hon avskydde detta, fruktade och det gjorde henne än mer bortstötande och oåtkomlig.

Väldigt fin student present ♥33
---
Lance blick lyfte från bordet när han hörde sitt namn. Grupp 7, han var en del av grupp 7. Hur? Resten av hans stuga verkade lika förvånade som honom. Att deras stugledare hade blivit tilldelad en grupp var ingen förvåning, men att Lance var den enda andra från Apollos stuga som blev tilldelad en grupp förvånade dem alla. Blickar av förvirring likväl missnöje skickades hans håll. Rädd för att möta deras blickar valde han istället att titta bort mot Hermes stuga. Där mötte han Gids blick. Han verkade iaf glad över att ha honom i samma grupp. Lance oroliga min ändrades snabbt till ett litet leende och en lätt rodnad som spreds över hans kinder när Gid log mot honom.
När Keiron avslutade sitt tal reste sig alla kring honom för att gå till sina grupper alternativt gå tillbaka till stugan. Det tog honom längre än alla andra vid hans bord att komma på benen och stapplande gick han bort mot där grupp 7 skulle mötas. Livrädd för Signe försökte Lance hålla sig en bit från henne. Istället mötte han upp med Gideon på vägen.
"Det här lär bli en intressant grupp" småskrattade han och tittade upp på Gid.

Katja sträckte på sig. Wow. Hon hade faktiskt inte räknat med att bli utvald till någon grupp. I vilket fall inte en grupp som innehöll så ... intressanta personer. En Iriskille, två homosexuella killar (om hon fick döma av de blickar hon sett dem ge varandra i "smyg" ), och en tjej som såg ut att kunna mörda en om man bara kastade en blick på henne. Ingen Scott. Hon kastade ett sorgset flin - om nu flin kan vara sorgsna - mot honom och började gå mot sin grupp. Det här skulle bli roligt!
Ändå så kunde hon inte låta bli att undra hur Keiron hade tänkt. Hon såg ut att vara minst två år yngre än alla i gruppen, och hon hade knappt pratat med någon av dem. Hon ställde sig lite tvekande brevid de andra och utmanade sitt liv genom att le mot mördartjejen. Nu när hon var nära så såg hon inte lika läskig ut längre. Eller jo, Katja var fortfarande livrädd för henne, men hon såg någonting mer. Tjejen såg ut att vara ... sorgsen, fastän hon försökte dölja det.
Katja undrade hur i hela världen det här skulle gå.