Glöm inte att leva

Jag VET. Det här kapitlet blev kort och skitdåligt, men jag känner att den här börjar sjunka neråt, och jag försöker fiska upp den igen. Förlåt för dåligt kapitel :c

Kapitel 10

Du vandrar genom en skog, en skog som är så stor att det känns som om träden och mörkret slukar dig hel. Du ser inget, men vet ändå vart du ska gå. Du hör inget, men vet ändå att det inte finns något att höra. Du känner inget, utom den starka längtan efter mamma och pappa som du försöker trycka undan med den lilla gnutta mod du har kvar.

Du har börjat vänja dig vid det kompakta mörkret nu, och ser konturerna av de höga träden som kantar stigen du går på med bestämda steg. Få allt tillbaka, du kan få det tillbaka. Allt som var. Du kan göra det till är. Du måste besegra honom, han som du inte vet vem det är. Men du vet tillräckligt. Han dödade din mamma och pappa, och det räcker för att du vill förgöra honom. Du vill döda honom, förinta honom, och ditt liv ska bli som förut igen, precis som den lilla flickan sa. Du kommer att glömma allt det hemska, allt det tunga, allt det svåra. Du kommer att vara fri igen. Med den känslan i hela kroppen vandrar du vidare i det ändlösa mörkret, som du vet kommer att upphöra när tiden är inne.

Love it ♥

Bra!!

Du beskriver allt så bra, så lagom mycket att man förälskar sig i texten och verkligen bara MÅSTE läsa klart. Det är som att varje gång man fäster blicken på dina texter så fastnar ögonen.
MYCKET bra jobbat, måste jag säga. Jag älskar alltihopa! Mer snart hoppas jag^^

Åh vad bra!!!!!! ♥
*bevakar*

Såååå braa!!
Här kommer nästa världsförfattare...

Detta är en av de bästa noveller jag har läst, jag bevakar stenhårt