Den vita frun

Jag tycker att du, vita frun ska sluta mörda. Just nu beter ju dig som frickin the grudge typ.. SÅ SLUTA DU DÖDADE MARIETTA! HUR FAN KUNDE DU? MARIETTA VAR JU DEN DÄR HALVELAKA TJEJEN SOM SKA DÖ I SLUTET!! OCH DET ÄR OSKRIVEN LAG PÅ ATT DE SKA DÖ I SLUTET! Gud, vita frun trotsar verkligen alla oskrivna lagar..

Awsume!!! Mermermermermermermemrmer!!!
Men allvarligt talat. Jag är kattälskare, men en katt seom spelar piano är liite creepy...

Varför har jag inte hittat den här förrän nu???

Skitbra!!!!!

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Isabelle Granger: JAG ÄR OCKSÅ FÖRBANNAD PÅ HENNE, MARIETTA BORDE DÖTT I SLUTET. ( För jag har ju inte påverkat Mariettas död på något sätt.. )
Melissa Malfoy: Tack så mycket! Kan inte annat än att hålla med dig, Roger är lite konstig/obehaglig.
Genny1: Vad kul att du läser! ♥


Kapitel 13
Läckan


Jag hade nog aldrig längtat hem så mycket som den där natten. Jag ville somna i min mammas famn, jag önskade att hon vaggade mig till sömns. Men istället var jag nere på nedervåningen i hopp om att kunna leta upp rätt nyckelhål...
- Åååååhhh! utbrast jag och rös.
- Vad är det? frågade Johannes förvånat.
- Vatten!
Jag pekade upp mot taket, och mycket riktigt rann det ner vatten. Jag skuttade bort ifrån platsen där vattnet rann ner och sa med darrande röst på grund av kölden:
- Det var kallt!
- Ja... Men du? sa Johannes och vände sig till mig.
- Ja?
- Hur kan det regna in där? Det finns ju ett rum ovanför.
Jag stelnade till - han hade rätt. Hur i helsike kunde det regna in då? Katrin gnällde:
- Ni får inte gå och se efter!
Johannes bet sig i läppen och sa:
- Men vi kan väl bara kolla...
- Nej! tjöt Katrin.
Jag gick fram till henne, klappade henne lite tafatt på axeln och sa:
- Men du, vi kan ju bara se efter...
- Nej! Den vita frun kanske väntar där med en yxa och hugger skallen av er!
- Äsch, var inte fånig nu.
Katrin såg ändå livrädd ut, och jag suckade och sa:
- Okej, men då får du väl följa med då.
- Snälla, kan vi inte stanna..., jämrade sig Katrin men jag skakade på huvudet.
Johannes log stelt och mumlade:
- Here we go... Om vi har tur så kanske Den vita frun bjuder på fika innan vi dör?
- Det är inte roligt! skrek Katrin.

Trappan upp till den andra våningen var knarrig och lite trasig. Till min irritation så hade Roger följt efter oss upp. Jag mumlade bittert åt honom:
- Stick i väg!
Roger jamade elakt till svar.
Johannes kollade sig nyfiket omkring, men han konstaterade ganska snart att det inte rann ner vatten ifrån det största rummet. Johannes föreslog:
- Kanske sovrummet bredvid?
Jag följde snabbt efter honom, och vi kikade in i det lilla sovrummet bredvid. Men där hittade vi inget heller, och Katrin berättade att det inte rann ner vatten ifrån vårat sovrum. Hon tillade även:
- Jag tänker inte gå in i ett rum själv hädanefter, för jag såg en skugga!
Jag himlade med ögonen.
Men till slut hittade vi rätt rum. Jag ville egentligen inte gå in där, men jag tvingade mig själv. Mariettas döda kropp låg i badrummet, och Johannes sa stillsamt:
- Hon är helt stilla.
Jag tittade på Mariettas lealösa kropp, som fridfullt flöt omkring i badkaret. Katrin vägrade titta, men höll ständigt i min axel för att inte tappa bort oss. Jag och Johannes böjde oss över badkaret ( och jag försökte att inte lukta på doften av blod ) för att se om läckan fanns under badkaret. Men nej, där fanns inget. Till våran förvåning var det bredvid handfatet som läckan fanns. Johannes mumlade undrande:
- Hur kan vatten komma dit?
Vattnet kunde knappast ha förflyttat sig ifrån badkaret av sig självt, så det måste betyda...
- Mamma, viskade Katrin plötsligt.
Jag och Johannes tittade snabbt upp, och på väggen ovanför badkaret stod det med snirkliga och röda bokstäver:

En kniv i halsen gör lika ont som en kniv i ryggen.

Till våran förskräckelse började någon av oss skrika av smärta.




( Måste bara tillägga att det känns som om Roger ska käka upp mina tår... )

AAAAAAH!!!! SKRIVSKRIVSKRIVSKRIV!!!!

Hjälp. Jag är helt övertygad om att en av mina tre katter sitter vid pianot just nu...

Nu måste du skriva mer. Annars kanske det är jag som dör av vita frun!

Melissa Malfoy: aw, du kan ju fråga någon av katterna om de sett Roger på sistone
Genny1: Då skriver jag innan du dör! ♥

OBS! En karaktär kommer bli allvarligt skadad i det här kapitlet, så du läser på egen risk.

Kapitel 14
Nyckeln återigen


Jag kände en ilning genom ryggraden, och vände mig chockat mot Katrin. Hennes skrik skar sig plötsligt, och det såg ut som om hon skulle spy. Och mycket riktigt började hon snart hosta upp blod, och jag skrek i en desperat förtvivlan:
- KATRIN!
Johannes såg ut att vara i chock, han stirrade bakom Katrin. Jag skrek:
- HJÄLP HENNE DÅ!
Johannes fortsatte stirra, och snart såg jag det han såg. En kvinna i sidenklänning stod och log, vackert, men på något sätt elakt med en blodig klänning och en kniv i handen som hon sedan släppte och strax därefter försvann hon.

Lakanet var rött av Katrins blod. Johannes hade snabbt tagit henne till sovrummet, och vi hade förtvivlat försökt stoppa hennes blödning på ryggen. Det luktade blod, en lika söt lukt som när Marietta dött, men Katrins blod luktade mer färskt. Katrin stönade av smärta, och jag viskade med grötig röst:
- Det kommer bli bra.
Katrin stönade.
Johannes hade knutit ett lakan runt Katrin, men det blev nästan ingen skillnad. Katrins smärta började dock försvinna mer och mer, vilket märktes tydligt; hon skrek i vilket fall inte längre.
Jag stirrade på mordvapnet och viskade med darrande röst:
- Hur?
Johannes ansikte för uttryckslöst och han viskade tillbaka:
- Jag vet inte... Jag vet faktiskt inte...
Katrin stönade återigen, och hon sa någonting, men hon var alldeles för otydlig. Jag viskade:
- Va?
- Keln..., stönade hon.
- Katrin... S-säg det t-tydligare...
Katrin viskade:
- Nyyyyc...
Johannes sa:
- Hon försöker säga nyckeln!
Katrin nickade långsamt, och jag mumlade:
- Den är kvar där nere...
Katrin viskade plötsligt tydligt:
- Hämta den.

Hjälp mig!! Jag frågade katterna, och de satt där och såg så "oskyldiga" ut. De är helt klart Rogers kumpaner.

Btw: Skriv ett nytt kapitel så fort du kan, annars kommer Vita Frun att hemsöka dig!!

Hm, jag visste att dina katter var inblandade på något sätt..

Kapitel 15
Jakten på nyckeln


- ... Eller så tar vi med oss Katrin...
- Åh, Johannes, håll käften, muttrade jag irriterat.
Johannes slutade grubbla och sa:
- Vi kan inte lämna Katrin.
- Jo, sa jag bestämt.
Katrin hade svimmat, och Johannes ville inte lämna henne. Jag försökte övertala honom igen:
- Vi är ju bara borta en liten stund, och hon lever ju...
- Du, kom igen! Vi kan inte lämna henne, utbrast Johannes.
- Hon ville att vi skulle leta efter nyckeln.
Johannes tittade oroligt på mig och sedan på Katrin. Jag sa vädjande:
- Snälla du, hon ville att vi skulle hitta den...
Johannes suckade lätt, och nickade kort. Jag log stelt och sa:
- Vi borde ta med oss ett ljus.
- Jo, tjena, varifrån ska vi få ett ljus? mumlade Johannes.
Jag bet mig i läppen och öppnade försiktigt Mariettas väska. Jag skrattade och sa:
- Hon tänker alltid på...
Jag harklade mig och mumlade:
- Hon tänkte alltid på allt.
Johannes nickade instämmande, och frågade:
- Finns det tändstickor?
- Ja, här, sa jag och kastade tändsticksasken till honom. Han fångade den med nöd och näppe.
Jag letade upp ett ljus, och Johannes tände det. Rummet blev upplyst i mitten, men i hörnen fortsatte det att vara mörkt. Tillsammans lämnade vi Katrin och gick.

Det var obehagligt att gå omkring i ett hus där man visste att en mördare fanns. Och det som fick mig att bli mer illa till mods var att Roger följde med; han svassade efter och jamade. Jag viskade ilsket:
- Tyst med dig, kattskrälle.
Roger fräste, men fortsatte ändå att gå med oss. Johannes tog mig i handen och sa lite generat:
- Alltså... Så att vi håller ihop.
Jag nickade.
Med nervositeten i hela kroppen gick vi nerför trappan, och jag önskade innerligt att nyckeln skulle ligga på något av trappstegen, men sån tur hade jag inte. Johannes ledde mig enda ner till sista trappsteget, och där stannade han. Han mumlade:
- Var tror du att nyckeln är?
- Jag vet inte... Men... Vi stod ju utanför balsalen ungefär..., viskade jag till svar.
Johannes nickade, och tog ett hårdare grepp om min hand. Tillsammans tassade vi bort till balsalen, men nyckeln fanns inte där. Jag vände mig om och upptäckte att Roger hade försvunnit. Jag log glatt, och Johannes frågade buttert:
- Vad är det?
- Inget, viskade jag muntert.
Johannes gjorde tecken till att vi skulle gå in i balsalen, och det gjorde vi.
Tallrikarna var lika dammiga som förut, och de sex ljuskronorna var helt stilla. Johannes väste:
- Vi kollar runt här.
- Okej, sa jag och släppte hans hand.
Jag började leta bland alla tallrikar, medans Johannes undersökte golvet. Motvilligt drog jag bort spindelnät, men det var förgäves. Nyckeln fanns inte där.
Johannes suckade och sa tungt:
- Vi får gå och leta i ett annat rum.
- Vad är klockan? frågade jag.
- Tre. Vilket rum ska vi titta i härnäst?
- Jo, vi kanske kan...
Jag avbröt mig. Min röst tvärdog. Johannes sa lätt irriterat:
- Kom igen nu...
- Tyst! utropade jag.
- Va? Åh...
Han upptäckte snart samma sak som jag. Nyckeln slog emot en ljuskrona; den hade blivit satt på en av de mycket gamla och trasiga ljusen.

Ja, eller hur!!

Men snälla!! Skrivskrivskriv!!!!!!!!!!!!!!!!!!