Dafina och jag

Kapitel 16

Josefine stirrade på sin mamma. Var det ett skämt? Josefine så otåligt:
- Mamma, Dafina, du vet!
- Vem? frågade hennes mamma återigen.
- Okej, skitkul, sen när blev du skådis?
- Jag vet faktiskt inte vem du menar.
Josefine tog sin mammas mobil och bläddrade fram till bilden där hon och Dafina log mot kameran. Bilden som hade tagits under halloween... Josefine visade bilden och sa:
- Mm, precis, den Dafina!
Hennes mamma skrattade och frågade stillsamt:
- Ser du inte att det inte finns någon... Öh, Dafina där?
- Mamma, sluta!
Josefine slängde mobilen i väggen, och hennes mamma vrålade:
- VAD I HELVETE GÖR DU!?
Josefine sprang därifrån. Hon ville inte att hennes mamma drev med henne sådär.

Den riktiga chocken kom nog när hon insåg att Dafina var borta. Huset var tomt, och hon sprang runt överallt och frågade folk ifrån skolan om Dafina. Var det bestämt att alla skulle driva med Josefine? Snart kom Josefine själv fram till att det inte kunde vara så. Sakta inombords blev hennes själ uppäten, men hon grät inte. Hennes sorg och längtan för hennes vän var för djup för tårar. Dafina hade varit mer än en vän - hon hade varit Josefines bästa vän.

Ett år senare

Löven dansade en virvlande dans på varenda gata. Alla var ute och hoppade i lövhögar och njöt av höstlovet. Inte Josefine. Hon satt inne, framför datorn. Ingenting särskilt hände, utom att Michelle hade uppdaterat sin status på Facebook. Hon stängde ner datorn och funderade ut vad hon skulle göra. Att rensa ur garderoben skulle vara bra - motvilligt öppnade hon garderobsdörren, men innan hon hann göra någon ramlade någonting ut. Det var ett paket, en smula dammigt. Innan hon visste ordet av kom hon ihåg vad det var. Paketet hade legat längst in i garderoben, under alla kläder. Josefine visste inte hur paketet hade kunnat ramla ut sådär, men hon tog i alla fall upp det. Hon satte sig på sin säng, och öppnade paketet försiktigt. Det kom en smygande känsla av obehag i magen - Josefine var lite rädd för vad som fanns i. Sen såg hon att det var mer än en sak. Den första saken var ett fotografi, ett gammalt foto, som hade tagits ett år tidigare. Josefine kände igen sig, men tjejen bredvid... Hon fanns inte längre kvar, hon hade försvunnit ifrån jordens yta. Dafina hade inte ens varit levande - eller? Josefine visste inte något alls. Det enda hon visste var att Dafina hade försvunnit, spårlöst, och bara Josefine saknade henne. Det låg också ett brev där. Josefine tog upp det och läste. För varje rad så log hon mer och mer, hon kände sympati. Den sista raden löd:

[i]Och det är alltså anledningen till att det blev såhär, men du får aldrig glömma bort att jag alltid kommer minnas dig.
/ Dafina/i]

Josefine viskade för sig själv:
- Så du visste... Och nu vet jag också vad som hände...

Resten av kvällen kunde hon inte tänka på något annat än Dafina, den som hade ändrat Josefine för all framtid.






( YAY! Ännu en berättelse som är slut. Jag tycker att den blev ganska bra, men på vissa ställen blev den lite konstig, och vissa saker försvann i lite överdriven hast. Annars var den väl helt okej. Slutet var lite '' hemlighetsfullt '' så man får använda sig egna fantasi för att komam fram till vad som egentligen hände. Var Dafina mänsklig? Hur hade hon bara försvunnit? Varför kom ingen ihåg henne? Ja, det får man räkna ut själv, om man ens vill det. Men om ni har någon teori, skriv gärna ner den i kommentarsfältet. Tack till alla som har läst, det har fått mig väldigt peppad, och det kommer säkert nya berättelser. Jag håller på med två andra just nu, jag kan länka dem nedan för. Så, tack så mycket alla underbara läsare ♥ ♥ ♥ ).

OMG. JÄTTEBRA ♥3
Älskade den här novell, synd att den är slut
Kommer fortsätta läsa dina noveller helt klart

Kul att du tyckte om den!
Så gullig du är ♥