~Livet och mörkret, sedan döden~

Asså tack, tack TACK.
Ni gör mig så himla glad, blir tårögt här ju c":
Tack åter igen och förlåt för att jag inte skrivit mycket. Har haft annat för mig.
Hoppas ni hänger kvar, ska skriva mer i helgen.
Tack♥

Längtar redan, du skriver helt underbart, så det går inte att beskriva. ♥ ♥ ♥

NU KOMMER ETT TILL KAPITEL C:

Söndagen kommer och går.
Försvinner iväg, som om den aldrig hade funnits till.
Det känns allvarligt inte som det varit någon söndag, där jag står i den mögliga korridoren och väntar på att Tor-Björn ska släppa in oss i det där äckliga lilla rummet.
Kanske kan det bero på att jag enbart låg i min säng hela dagen, med två pauser att gå på toa och hämta lite mat från kylskåpet, som faktisk pappa hade lyckas fylla på.
Tor-Björn kommer gående med ett nöjt flin och sin fula, blå kavaj.
”Nej, men hej, Natascha! Roligt att se dig här, i tid!”
Han har fortfarande inte släppt det där.
Tyvärr så är alla i klassen för långt bort- ingen vill stå nära den där konstiga Natascha. OBS: jag duschar faktiskt varje dag- för att kunna höra, så jag slipper de irriterande flinen i alla fall.
Han tar upp den silvriga nyckeln, sätter den i låset och öppnar dörren.
”Damerna först.”
Han säger det ironiskt, inte alls vänligt.
Vad har han emot mig?
Jag stiger i alla fall in i klassrummet, ingen kan ha varit här inne på hela helgen, då skulle hen ha öppnat fönstret. För här inne går det inte att andas.
Men Tor-Björn verkar tycka att det är behagligt, och jag orkar inte göra något åt det.
Istället slår jag mig ner längst bak i klassrummet och försöker få in syre i mina otroligt små näsborrar.
En, efter en klampar de in i klassrummet.
Först kommer Lucas, alltid samma stolta hållning, alltid samma irriterande kommentarer. Han hatar mig. Tror att jag bara har hittat på allt det här med död mamma, för att alla ska tycka synd om mig. Tackar, bugning och applåd till honom.
Nej, jag sitter på min klass och vill kasta en tårta i hans face, då kanske hans äckliga flin skulle avta. Kanske.
Tätt efter honom, kommer hans trogna förföljare, Tobbe, Anton, Johan- å, en historia om honom också. Johan, Johan, Johan. Frågade chans på mig i trean. (Kan du ta det igen?). Jo, det är faktiskt sant. En liten, korthårig fotbollsälskande liten gosse smög in en liten lapp i min jackficka och allt som där stod var:

FÅR JA KANS PÅ DEJ?
/ Joan

Jag tänkte:
En söt lite kille som inte kan stava sitt egna namn. Gulligt, eller? Tycker jag om honom?
Nej, bestämde jag mig för. Nej, det gör jag inte.
Så jag sa nej, och han skulle inte vara svag, men han låste in sig på toaletten och man hörde hans snyftningar ändå ut i korridoren.
Så nu vet ni det, jag har fått en kille att gråta.
Nu är han i alla fall med Lucas och de andra gangsterbarnen. Ingenting av den förra blyga killen fanns kvar.
Och mig sörjde han inte något mer, nej nu hade han Susan. Brunhåriga, barbie tjejen som nu kliver in i rummet med sina svarta, flashiga klackiskor som hon lyckas dölja att hon snubblar i.
In genom dörren kommer Susans ”best freind”, Josephine, eller Jossan som alla kallar henne. Hennes hår är långt och blont i en frisyr som måste tagit år att sätta upp.
Sedan ramlar de in, en efter en. Tris, Maja, Erica, vad-är-det-nu-hon-heter, Antons flickvän Rebecca, Isabelle- eller var det Isabella?
Alla är de sminkade över allt i hela ansiktet och ja. Vad ska man säga? Fjortisar kallar många dem. Jag vet inte jag. Och bryr mig ännu mindre.
Sedan kommer han i alla fall. Eric. Med de vackra blå ögonen. Men hans leende är inte som förr. Nej, jag har faktiskt aldrig sett han le sedan, sedan det var vi. Men jag vill inte tänka på det nu, okej? Nej. För bara känslan att han är så vacker får mig att nästan vilja gråta. Han är vacker, och det är det inte bara jag som tycker. Till och med flickorna som redan har sina pojkvänner suckar lyckligt och blinkar med ögonen.
Men han vill inte ha någon annan. Än mig.
Han sätter sig bara ner, vid bänkraden två steg framför mig och drar handen genom det mörkbruna håret.
Jag är så insatt i att titta på honom, att jag inte märker att någon slår sig ner bredvid mig. Och när jag tänker tanken:
Vad håller jag på med? Tittar på honom? Glöm allt som varit, tänk på framtiden.
Så vänder jag bort blicken och ser hennes kortklippta, mörkblonda hår. Emmy.
Vi är femton i klassen, med mig in räknad. Femton elever som måste stå ut med varandra, vare säg man vill, eller inte.

ÅH GOOOOSH JULIA! YOU FREAKING DID IT AGAIN!
*Breath, breath, breath, breath*

Ok. Det här var jätteazum igen. JAG FATTAR INTE HUR DU BÄR DIG ÅT KVINNA
Älskar hur du beskrev alla i klassen. Det känns annars som de kan vara huuur många som helst. Men du fick det att kännas som om man redan känner alla. Och så gjorde du det så himla simpelt också. It's crazy, my friend.
Allvarligt talat så gjorde det typ hela min dag. JAG ÄLSKAR ATT LÄSA SAKER SOM DU SKRIVIT!

DU ÄGER? OK OK OK?

Det är allt jag har att säga ♥

SÅ AWESOME ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

'' Kära dagbok.

Idag så läste jag en av Julias kapitel ifrån hennes underbara berättelse, men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för henne hur bra hon skriver. Hittar inte rätt ord, men hennes berättelse är helt fantastisk och fler borde läsa den. Jag är en väldigt stolt läsare, och hoppas att hon snart skriver ett nytt kapitel. ''

UNDERBART. ♥

Jag tycker att du är helt jävla awesome. Du fattar inte hur otroligt bra du skriver! Jag vill bara ha MER! Den här berättelsen borde seriöst ALLA på mugglis läsa så jävla bra är den! Kan inte uttrycka mina känslor i ord... ASSÅ GUD DU ÄR SÅ BRA :O

(Förlåt för svärorden )

AWESOME!!!!!

Helt.Sjukt.Awesome!! *bevakar*

Du gör mig så himla glad, tack♥ Aha, ok. Fast du är bättre X)


Tackar, tackar



Gah, vad glad jag blir♥ Skrev du det verkligen? Så himla snällt, tack♥


Tack, snälla fina människa♥


Åh, tack. Är du ny läsare? Blir så himla glad över att fler och fler vill läsa det jag skrivit c:


TACK♥ Också ny, tror jag c;

TACK IGEN FÖR ALLT FINT NI GER MIG♥
Och som tack, får ni detta:

Jag sitter ute på en iskall bänk med det äckligt färgglada schemat i mina händer.
Matte, svenska, kemi och syslöjd. Det var det vi har kvar i dag. Vilken super dag.
Matte= läskig lärare som tror att alla i vår klass älskar matte och säger alltid att vi är super begåvade i det ämnet. Jag? Begåvad i matte? Kanske. Jag hänger i alla fall med och hon har faktiskt sagt till mig att jag skulle kunna få en svårare bok. Men nej, någon gång vill man ju glänsa. Fast räcker upp handen, det gör jag aldrig. Jag sitter där vid min bänk, vet svaret i huvudet men håller min mun stängd medan jag vill slå till alla andra som inte vet ett skit.
De andra ämnena vill jag inte ens tala om. Usch. Fy. Blä.
Orkar inte med det här.
Jag reser mig upp och börjar gå omkring för att hålla värmen.
På gården finns inte mycket att göra.
En bit bort sitter några ettor i en gammal klätterställning och jag hör de skratta ändå bort hit. Förra året var jag som dem. Gick i ettan på den här tragiska lilla gymnasium skolan. Vi satt också där. Jag och alla andra i klassen. Det var vårat place, där ingen annan fick sätta sin fot. Vi satt där, skrattade och prata om allt.
Nu är de andra är inne i skolbyggnaden, hänger vid cafét och pratar högljutt. Men jag orkar inte med den äckliga, kvava luften så jag håller mig ute. Även om det är mitten av november, 16 faktisk, och svin kallt. Snart kommer väll snön antar jag. Usch.
Jag känner mig ovanligt bitter idag. Eller ovanligt, och ovanligt. Vanligt kanske man ska säga.
Jag känner mig vanligt bitter idag.
Glasdörren öppnas bakom mig och jag vänder på huvudet.
Eric.
Nej, nej, nej.
Jag skyndar på stegen.
Bort, bort, bort.
Bakom några buskar sitter jag hopkuren och blinkar bort mot dörren där han står.
Han drar en hand genom håret, tittar sig omkring, tar några djupa andetag. Och går in igen.
Inte en blick bort mot buskarna. Inte en blick.
Han lämnar mig kvar här bland buskarna, hukande av gråt.

Ganska kort kapitel, och blev inte jättenöjd men hoppas ni gillar det c: