AnMel's skrivtävling

Jag väntar fortfarande på svar från en domare, men jag ska påminna henne och tjata på henne tills hon gör sitt jobb. ^^

Heller hur!

Härligt!!!

Nu har resultaten äntligen kommit in!
Tack ni som har skickat in era bidrag. Ni har alla varit väldigt duktiga och det blev väldigt jämt mellan er. Ni som inte skickade in något denna omgången; Lycka till i nästa!

Jag kommer att lägga upp resultaten på första sidan under Omgång 1, så att man slipper bläddra tillbaka till denna sidan för att titta. Er totala poäng kommer att visas vid deltagarlistan.
En sammanfattning av kommentarerna och kritiken från domarna skickas ut i mejl så snart jag kan.
Den novell med högst poäng läggs upp här.

Nästa omgång kommer inom kort.

RESULTAT

MissBellatrix: 0
Måntass: 9
Adrasthea: 0
Twiie: 0
sanna1324567: 8
LunaLovegood1: 0
Jinora: 0
Clove: 0
Hazel Nimbus: 0
PotterLover: 12
Inez*Malfoy: 10

Den som fick högst poäng denna omgång var PotterLover med hela 12 av 15 poäng.
Motivation: Skrivspråket som användes var välutförligt och bra. Det fanns gott om beskrivningar och detaljer som gav historian liv. Den var fylld med känslor, vilket drog in läsaren i texten. Titeln "förhäxad" passade väldigt bra in till historian. Ett bra slut gör novellen komplett.

PotterLover's bidrag

Jag gick i snabb takt genom skogen, tårar ramlade nedför mina kinder just precis som de hade gjort de senaste timmarna. Det var sen eftermiddag och solens ljus hade börjat blekna; det sipprade dock in svaga strålar genom trädkronorna så även de mörkaste gläntorna fick sitt ljus. Dagen i sig var en mycket vacker dag, en sån dag när solen sken, fåglarna kvittrade och insekterna surrade. Om det ändå kunde ha förblivit så; jag fick en chock tidagare denna dag och fler och fler minnesluckor uppenbarade sig. Men jag minns att jag kom hem från skolan och jag var på strålade humör - det var händelsen efter det som fick den här ljuvliga dagen att bli en mardröm som aldrig tidigare hade skådats.

Jag skuttade uppför grusgången, det knastrade vilt av gruset under mina fötter - ett av mina favoritljud. När jag var framme vid dörren lyssnade jag - som alltid - efter ljudet av radion. Ja, den var igång. Sakta öppnade jag och slogs emot av en lukt som inte kan beskrivas med ord, den var unken, fruktansvärd och fick mig att falla ner på knä. Det såg ut som vanligt när jag höjde upp huvudet för att se mig omkring, på klädkrokarna hängde mina föräldrars jackor och nedanför stod deras skor på en prydlig rad. Jag höll tröjärmen mot munnen och reste mig upp, sakta öppnade jag dörren på vänster sida - dörren till köket. Sedan fick jag chocken, jag tappade min skolväska och snubblade in några steg i köket. Det såg nästan ut som vanligt, om man bortser från rött stänk på väggar och golv, och att den rutiga bordsduken låg snett över bordet. Den hängde ner mot golvet och skymde min sikt under bordet - men det hindrade mig inte från att se en arm, en hand och ett guldarmband. Det ryckte lite i fingrarna och jag gick sakta fram mot bordet. Känslor överväldigade mig från topp till tå, allt från skräck till panik. Helst av allt ville jag springa ut därifrån och aldrig komma tillbaka, men armbandet fick mig att ändra mig; det var min mors armband. Hon hade fått det av mig och min far i födelsedagspresent. I mitt huvud kunde jag fortfarande se hennes ljuva leende när hon fick syn på den glittrande kedjan, det var ren lycka.
När jag var framme vid bordet böjde jag mig ner och utstötte ett högt, isande skrik.
"Mamma!"
Som på beställning öppnade hon sina ögon och visade för mig sina ljusa blick, den gnistrade i ljuset som föll in under bordet och jag darrade av synen.
"Mamma", sade jag lite lugnare och hon såg med ögonen fulla av kärlek på mig. Hon lyfte armen med armbandet på och tog tag i min hand; leende. Det var blodstänk på hennes kinder och panna, hon var skadad; ett stort sår löpte över hennes lår och det blödde ymnigt. Jag försökte svälja men en stor klump i halsen hindrade mig.
"Abigail", sade hon med mjuk röst och log. "Han är...", hon fick en hostattack och det kom blod ur munnen på henne. Då verkade hon kraftlös och hennes huvud föll ner på mattan. Det ryckte i hennes hand och hon höll inte längre om mina fingrar; min mor var döende. Men trots det höll hon upp sin hand och med en enorm kraftansträngning smekte hon min kind och log.
"Förhäxad, Abigail. Han är förhäxad. Spring."
Sedan föll hennes hand ned i mitt knä med en duns och ljuset försvann ur hennes en gång så livfulla blick. Tårar brände i mina ögon och jag lät dem komma, min mor var död. Såret i hennes lår, det blödde så mycket; blodförlust?
Länge satt jag under bordet och höll i min mammas hand, som om det skulle få henne till liv igen. Meningslöst. Vad menade hon? Vem är förhäxad? Varför ska jag springa?
Svaret kom snabbare än jag hann tänka och plötsligt stod jag upp och framför mig stod min far med galen, ganska tom - men kontrollerad - blick och vissa sekunder kunde jag se sorg i hans ögon men det försvann snabbt som jag hann märka att det fanns där. Det droppade blod från hans kniv och jag kopplade snabbt ihop det med min mammas död, då slog det mig; han, var förhäxad. Min far var förhäxad. Snabbt vände jag mig om - radion, som redan var på, lät ännu högre och det gick snabbare och snabbare - jag sprang ut genom dörren och bort från vår trädgård. Allt flög förbi mig och det dunkade i mitt huvud, paniken var inte långt borta. Jag såg mig över axeln och såg min far efter mig. Tårar ramlade nedför mina kinder och jag försökte höja farten. Samma låt som var på inne i huset spelades upp i mitt huvud - det var en intrumental låt med olika melodier och instrument som spelades ihop, fast det mesta var datagjort och jag försökte dra mig till minnes vad det kallades; house, hardstyle?
Jag hade aldrig varit på platsen där jag befann mig nu och när jag såg mig över axeln var min far inte längre där, ett flyktigt leende spred sig över mina läppar och jag torkade bort mina tårar med tröjärmen. Mina ben styrdes mot en skog där jag aldrig hade varit förut. Marken var lerig och det syntes stora fotspår i leran, min fars steg. Jag kände igen dem på direkten och gick in i skogen, trots att det stod en gammal, murken skylt vid sidan av stigen som ledde in i skogen - det stod något med snirkliga bokstäver under mossan men jag hade inte tid att ta reda på vad det var. Snabbt gick jag in i skogen och det var där jag var nu.

Det var en besynnerlig skog; trädens stammar var tjocka och mossiga, det hängde ner mossbeklädda lianer från träden och när jag försökte dra ner en lossnade de och jag blev smutsig om händerna - men det var något fel; smutsen från lianerna, mossan, den försvann inte från mina händer. Ju mer jag försökte gnugga bort det på mina jeans spred det sig, ganska snabbt var hela mina händer fulla av gröna och bruna märken. Tårar föll nedför mina kinder och ritade rena linjer över mitt ansikte; jag hade nämligen torkat bort de gamla tårarna med smutsiga händer.
Jag fortsatte - ganska orolig - genom skogen och lät de sista solstrålarna leda mig till nya, ljusare platser. Till sist var jag vilse, irrande bland träden blev det snabbt mörkt och en stor skugga tornade upp sig framför mig i en mörk glänta.
"Abigail?" viskade varelsen och höll fram en hand. Far. Jag var tvungen, han var min far; jag tog hans hand. Genast blev jag indragen mot hans kropp och såg hans mjuka anletsdrag. Nya tårar föll nedför mina kinder och jag skulle precis ta bort dem när han tog tag i min andra hand.
"Pappa", grät jag. "Du är förhäxad. Snälla, pappa, snälla."
Min röst vek sig på slutet; jag skrek och mina ben försvann under mig, han tappade greppet om mina händer för en sekund och jag sköt mig bakåt några meter tills min rygg slog i en stam. Med ett stön försökte jag se om min far var kvar, det var han. Sakta närmade han sig och jag grät högt, snyftade och försökte dra mig undan men min kropp vägrade lyda. Då märkte jag hur de konstiga märkena hade spritt sig över mina armar och jag insåg det hopplösa i situationen. Jag var utmattad efter den långa springturen och min far stod framför mig, nu med höjd kniv.
"Pappa", halvskrek jag gråtande. Det blinkade till i hans ögon och kniven sänktes ett ögonblick. Då hörde jag skriken i mitt huvud och jag höll mig för öronen och skrek, tårarna forsade nedför mina kinder. Lätena i mitt huvud vägrade sluta och jag lade ner pannan i marken, tyst bad jag till de som lyssnade och gjorde mig beredd att dö. När inget hände tittade jag upp för en sekund och såg min pappa falla ihop, jag höll kvar blicken och hörde hans rop i mörkret. Han skrek mitt namn, mammas namn och ord som jag aldrig hade hört förut - och då menar jag inte svordomar, det var mer som ett främmande språk utan ursprung någonstans. Då slutade oljudet i mitt huvud och jag tog bort händerna från öronen, pappa slutade skrika och jag kröp fram till honom. Kniven låg några meter bort, men han verkade inte vilja ha tag på den. Hans ögon var lika djupt blåa som vilken vanlig dag som helst och jag såg med rynkade ögonbryn på honom.
"Pappa?"
"Abigail. Åh, herre. Abigail!" han satte sig upp och kramade mig hårt. Tårar rann nedför mina kinder, jag lät dem vara.
"Pappa, du var förhäxad och mamma är död och..."
Han förde sitt finger till min mun i gest att jag skulle vara tyst. Då kände jag hur det högg till i ryggen - om och om igen -, min far var framför mig och höll sina händer för öronen. Jag skrek rakt ut och såg på pappa. Han såg sorgset på mig och visade upp sin hand framför mina ögon; den var grön och brun, på vissa ställen röd. Hur hade jag missat det?
Min rygg smärtade till 100 % och jag kände sedan hur det spred sig till magen, snabbt drog jag upp tröjan och såg hur märken - likadana som de min far hade på sina händer - sprida sig över min mage. Jag skrek och höll mig för magen medan min blick följde min fars rörelser. Han rörde sig mot kniven och jag kunde inte tro det han skulle göra, han gjorde det inte; jag trodde att han skulle sticka kniven i mig, men det gjorde han inte. Han stack kniven i sig själv, rakt in i hjärtat och drog bladet över magen; blodet pumpade ur honom och jag skrek högt;
"Pappa, pappa. NEJ!"
Han log flyktigt och föll ihop, död. Jag var föräldralös i några minuter; sedan kände jag hur märkena - som troligtvis innehöll gift - nådde mitt hjärta.
"Min pappa var förhäxad. Jag är förhäxad", var mina sista hesa ord till världen. Oräkneliga tankar virvlade runt som fjärilar i mitt huvud och mitt liv gick i revy; jag såg mamma och pappa - lyckliga. De gungade en liten femårig flicka - mig - i en stor däckgunga och jag skrattade högt. Fler minnen fladdrade förbi, en extra lycklig jul, skoldagar fulla av liv, mina vänner, mitt liv. En sista tanke ekade i mitt huvud innan mina ögon fladdrade till, innan jag tog mitt sista andetag, innan mitt hjärta slutade slå; Jag är förhäxad.
Sedan dog jag, Abigail, en död som ingen människa var värd att dö.

Åh! Vad glad jag blir, tack å tack å tack!! Själv var jag väldigt tveksam inför handlingen på novellen, men det visade sig att den blev bra. Åter igen, tack!

Haha, det här gjorde definitivt min dag. Tack! Längtar tills nästa omgång! ♥

Grattis till segern PotterLover! Jag är nöjd med en 2:a plats Men längtar tills nästa tävling!

Congraaaatzz PotterLover c:

Själv är jag väldigt nöjd med att jag ens hann med haha

Grattis!
Är glad om jag är hälften så bra som du!

Tack och lyckat till i nästa deltävling!

Skriver du till mig? För i såna fall - tack. Och jag måste väl vara liite jobbig också. Övning ger färdighet. Och jag började väldigt tidigt med att skriva så det sitter i, lycka till i nästa omgång!

PotterLover - omg, vad bra! ♥