Född av blod

Glad Halloween, alla mina kära läsare Hoppas ni får en riktigt bra (och läskig) dag

Happy Halloween till dig med Emmsaan!

Glad Halloween!

Glad Halloween

bra!

Jag hoppas alla överlevde Halloween och behöll sin mänsklighet Om inte så är ni fortfarande helt välkomna att läsa min berättelse
Kan meddela att jag har skrivit till en hel del, så berättelsen har ökat med runt 15 sidor (och jag är ännu inte färdig). Hoppas att alla kommer att tycka att det är bra
***
Kapitel 9
Vinet var härligt strävt när det rann ner i min hals. Av en minnesbild hade jag fått reda på att jag inte varit så förtjust i rödvin som människa. Det hade jag svårt att förstå nu i mitt nya liv. Vin hade blivit min favoritdryck efter blod.

”Så, vad planerar ni för ikväll?” frågade Phantus samtidigt som han snurrade sitt glas mellan fingrarna. ”Det är min sista kväll här i stan på ett tag. Imorgon reser jag vidare mot nya äventyr.”

”Vad har du gjort den här gången?” frågade Primus med ett skevt leende på läpparna.

”Inget allvarlig”, försäkrade Phantus. ”Men jag får väl medge att dricka och sätta på borgmästarens fru inte är det smartaste jag gjort.”

”Borgmästarens?” sa jag misstroget. ”Du håller dig verkligen med fint folk.”

”Enbart de bästa”, sa Phantus stolt.

”Det är också anledningen till att du måste flytta så ofta”, kommenterade Primus.

”Kanske det”, höll Phantus med och ryckte på axlarna. ”Men nå? Vad har vi för planer?”

”Vi hade tänkt gå på teater”, svarade Primus. ”Elli har inte gjort det som vampyr”, han satt glaset till sina läppar.’

”Inte? Det som är så härligt”, Phantus smackade ogillande med läpparna. ”Teater är roligt som människa, men det får en helt ny dimension som vampyr.”

”Vilken tur att det ska bli ändring på det idag”, log jag och tog en klunk vin.

”Mot teatern”, Phantus reste sig dramatiskt upp med glaset höjt som ett svärd.

”Inte förrän vi är klara med träningen”, Primus ord fick Phantus att glida ner på sin plats igen likt en ballong som luften gick ur.

Men han hämtade sig snabbt och såg istället förväntansfullt på mig.

”Redo för omgång två?” Primus sträckte ut handen mot mig.

Jag tvekade inte, utan tog hans hand och gick på nytt ut på golvet. Det var dags för den del av träningen som var mest krävande och där jag drog på mig flest skador. Den gick ut på att jag skulle öva min snabbhet och rörelseförmåga. Primus kastade vässade träpinnar mot mig i en väldig hastighet. Dessa pinnar hade samma storlek och form som pilskaft, men pilspetsen var ersatt med enbart vässad ende och det fanns inga styrfjädrar. Primus försökte träffa mig med dem och det var min uppgift att hålla mig borta från dem. Dessvärre var det väldigt svårt och jag hade inte lyckats en enda gång att hålla mig helt borta. De lämnade efter sig svidande sår som tog en hel natt att läka.

Helt fokuserade på uppgiften gick jag en bit bort från Primus. Han stod mitt på golvet medan jag fick röra mig framför två av rummets väggar. Jag vände mitt mot Primus som stod med ett pilkoger över ena axeln. Efter ett djupt andetag nickade jag att övningen kunde börja.

Genast var tre pilar på väg genom luften. Jag duckade från två och vred undan kroppen från den tredje. Nya pilar var på väg mot mig innan jag ens varit färdig med de tre första. Jag vred och vände, hoppade och duckade. En pil smet precis förbi vid mitt ena öra. För varje pil som jag undkom hördes en ljudlig smäll när den slog in i vägen bakom mig.

Fyra pilar flög i en bana mot mitt huvud. Jag gled undan och var samtidigt tvungen att slänga mig raklång ner på marken för att undkomma en ny som var på väg mot mitt bröst. Jag hävde mig upp på fötter och gick upp i brygga för att undvika ännu en pil.

På fötterna igen fick jag ta ett flera meter högt hopp upp i luften för att komma undan tre pilar som skulle ha träffat mig mellan halsen och naveln om jag inte hoppat. Jag tog mark och fann balansen utan att det hindrade mig från att glida undan nästa pil som flög mot mig.

En hel kaskad med pilar flög genom luften. Jag slängde en blick på väggen bakom mig och såg alla pilar som satt fast i träet. Som en spindel började jag klättra mellan dem. Att hålla uppe min egen vikt var inget problem för mig, det var lika enkelt som att gå. Just muskelstyrka hade det visat sig att jag hade i överflöd.

Jag klättrade upp och ner för att hela tiden kunna ha huvudet uppåtvänt mot Primus och hans vässade pinnar. Från pinne till pinne klättrade jag i en hög hastighet. Pil på pil satt fast i väggen och gav mig nytt fäste. Utan problem kunde jag komma undan alla de pilar Primus kastade fram tills min skjorta fastnade i en av de som satt fast i väggen.

I mitt försök att dra mig loss var jag nära att bli genomborrade av trä på flera ställen. Det var enbart med en hårsmån som jag undkom att få en mellan ögonen.

Tack och lov fick jag loss tyget till slut och kunde hoppa ner på golvet på nytt. Där jag direkt fick kringla mig undan två pilar och ducka undan en tredje.

Under ett kort uppehåll där Primus tog fram nya pilar såg jag att kogret över hans ena axel höll på att bli tomt. Han drog faktiskt upp de sista i det ögonblicket.

Sekundpausen var över och jag blev på nytt tvungen att slänga mig raklång ner på marken för att undkomma en flygande projektil. Jag rullade undan två som slog ner i golvet.

Snurrande på hälarna kom jag upp på fötterna. En pil flög över mitt huvud. Jag lät kroppen falla tillbaka till golvet och snurra undan en ny pil som borrade ner sig i golvplankan. Genom att använda farten kunde jag med en hård tryckning med ena handen ta mig upp på fötter igen.

En oväntad smärta i handflatan fick mig att tappa koncentrationen. Jag flög bakåt och naglades fast vid väggen med en pil stickande ut ur handen. Men pilarna slutade inte flyga mot mig bara för att jag satt fast. Vigt höjde jag benet och slog ner en pil mot golvet. Jag vred mig undan en andra. Enbart en pil fanns kvar och den flög i riktning mot min mage. Det var omöjligt för mig att vrida mig undan den. Därför sträckte jag fram handen. Jag beräknade dess bana innan den tog den och fångade upp den i luften. Så blev allt stilla.

Jag var den första att röra på sig. Efter ett djupt andetag försökte jag rycka loss pilen ur handen. Jag slet och drog, men skadade bara handen mer. Såret sved förskräcklig. Jag insåg att jag behövde angripa problemet från en annan vinkel.

Med ännu ett djupt andetag pressade jag långsamt ut handen från pilen. Träet gled genom min hud och lämnade efter sig tunna röda sträck. Det gick inte att få ett sår utan att blöda. Men jag hade inte ätit sedan igår, så min kropp innehöll inte särskilt mycket blod som kunde spillas. Hade jag nyligen ätit hade det skvätt blod när pilen slog i min hand.

”Jag kommer att behöva använda handskar”, sa jag när jag kommit loss och höll upp handen. Ett hål prydde den och gjorde så att man kunde se genom handen. ”Eller vad tycker ni?”

”Kom här så lindar jag om den”, Primus satt sig i soffan igen och drog fram en låda som stod under bordet.

Vi hade förberett den redan första kvällen. Inuti låg rena tygbindor och olika saker som användes till förbindning. Det var inte för att såren gjorde ont eller för att de skulle läka snabbare. Lådan användes bara för att jag inte skulle behöva spilla blod omkring mig. Smutsa ner kunde man gör utan att lämna efter sig ett spår av blod. Den lilla trälådan hade kommit fram varje kväll.

Lydigt gick jag bort till honom. Jag satt mig i hans knä och sträckte fram handen. Med vana rörelser började Primus vira ett tygstycke runt min skadade hand, där såret redan börjat läka i kanterna.

”Vill du ta död på henne, Primus?” samtidigt tittade jag och Primus upp på Phantus. Han satt och stirrade storögt på oss. ”Många av de där pilarna kunde ha träffat hennes hjärta.”

”Ta det lugnt, broder”, sa Primus och fortsatte lindandet av min hand. ”Jag vet vad jag gör och det gör Elli också”, han fäste bandaget. ”Jag var mer försiktig precis i början.”

”Det är sant”, log jag. ”För några dagar sedan siktade han bara på mina armar och ben.”

”Jag har alltid tyckt att du var galen, Primus. Och nu bevisar du det”, Phantus skakade ogillande på huvudet.

”Galen är väl en del av att vara vampyr”, Primus ryckte på axlarna och lade sedan armarna om mig. ”Annars är det ett gemensamt drag för många av oss.”

Det skrattade vi gott åt en lång stund. Vi slutade först efter jag slängt en blick mot det tickande vägguret.

”Oj då”, utbrast jag. ”Vi måste göra oss i ordning om vi inte vill komma för sent”, utan att vänta på deras svar krånglade jag mig ur Primus armar och reste mig upp.

”Du har rätt”, även Primus reste sig upp. ”Som vanligt.”

Efter ett kort skratt lämnade jag salongen för att gå upp och klä på mig.

Dagen innan hade jag valt vilken klänning jag skulle ha på mig till teatern. Den var midnattsblå och satt åt om magen och bröstet. Den hade inte någon uppseendeväckande urringning utan var bara vacker böjd ner mot bröstet. Ärmarna var långa och vida, men i ett florstunt tyg. Kjolen var vid så jag fick använde två underkjolar för att hålla den uppe. Igår hade jag bara tänkt använda silverimiterade smycken till, men nu lade jag till ett par små silvriga handskar där fingrarna var bara. Jag tog även med mig en midnattsblå solfjäder.

Efter att jag kammat igenom håret flätade jag det, men nöjde mig med att bara låta den hänga istället för att fästa den på huvudet.

På låga klackar gick jag ner i salongen. Där hade Primus bytt om till mer sofistikerat, vida svarta byxor, svart skjorta, svart slips och en öppen svart rock som han senare skulle knäppa. Phantus hade inte bytt om, men var alla redan ordentligt klädd.

”Lika vacker som alltid”, kommenterade Phantus när han fick syn på mig.

”Sluta dregla”, sa Primus och gick bort mig. ”Men han har helt rätt.”

Jag slog ut solfjädern och dolde mitt ansikte bakom den som en rodnande flicka, men min gest var egentligen en parodi av just en rodnade mänskoflicka.

”Då går vi”, förkunnade Phantus glatt.

Han tog oss båda i armkrok och drog iväg med oss mot dörren.
***
Tycker ni bättre om den här formen av styckeindelning?? Kom att ränka på att styckena i word inte riktigt följer med här, så det kan bli jobbigt att läsa Gillar ni det här bättre??

bra skrivet

Jag har inget problem med varken den vanliga eller denna styckeindelning, så för mig kan du göra det som du tycker blir lättast.

Jätte bra skrivet

Underbart skrivet! Tja, jag tycker så som du gjrode förut också var bra!

Hittade faktiskt inte så många stavfel i det här kapitlet, men några stycken blev det i alla fall.
” […] men pilspetsen var ersatt med enbart vässad ende […] ” Det stavas ”ände” med ett ä i början.
”Jag vände mitt mot Primus […] ” Ersätt ”mitt” med ”mig.”
” […] tunna röda sträck.” Ta bort ä:t i ”sträck” och ersätt med ett e i stället.


Jag tänker inte ljuga, Phantus kommentar om borgmästarens fru och hans stolta medgivande om att hålla sig till fint folk fick mig att skratta. Det är aldrig tråkigt när han är i närheten.

Och så måste jag bara säga att Eleonoras träningssessioner hittills har varit ruskigt välskrivna, dem har du lyckats bra med!

”Jag flög bakåt och naglades fast vid väggen med en pil stickande ut ur handen.” Kan denna händelse möjligtvis ha inspirerats av en viss scen i min egen vampyrberättelse?

Jag gillar att Primus har så mycket förtroende för Eleonoras vampyregenskaper att han inte drar sig för att pressa henne till max under träningarna. Någon annan, uppenbarligen Phantus t.ex., skulle ha daltat med henne, vilket inte skulle ha givit henne mycket tillfälle att utvecklas. Och om Eleonora verkligen inte skulle ha varit redo för ett så hårt träningspass är jag säker på att Primus skulle ha sänkt svårighetsgraden några steg.

Jättebra kapitel, I liked it very much! Ser fram emot nästa!

Angående styckeindelningen föredrar jag den som du hade den i det här kapitlet. Det blir mycket luftigare såhär, medan det i föregående kapitel har sett ut som en enda tjock vägg av text, så att säga. Jag brukar säga att antingen delar man in stycken med dubbelt radavstånd (så som du gjort nu) eller med normalt radavstånd och med indrag i början, men som jag har förstått det hänger inte indrag med här på Mugglis.