På andra sidan

Beutiful tildisen!

Åh vad bra!

Awesome ♥

Bra

Yey, tack hörni! Ni är bäst och awesome och jag vet inte vad! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Kommer mer sen, promise! :*

Good!!
och varsågod! Du skriver jättebra ♥

Naw, tack! Du är bäst! ♥
Kort, men inget jag kan ändra på


Kapitel 5


Jag gick hem igen som jag hade lovat mor att göra. Jag skyndade på den sista biten eftersom jag inte visste hur långt samtalet mellan mig och Hector hade varit. Jag var sprallig i kroppen av lycka. Hans bruna ögon som tittade på mig och hans underbara leende… Jag kunde inte sluta tänka på honom, vilket oroade mig. Det var inte bra, att jag hade känslor för honom. Jag borde inte ens ha pratat med honom. Jag hade gjort fel bara där.
Jag hade förändrats sen sist. Och jag tänkte inte låta Hector ändra på mig tills jag var den dumma lilla flickan som gjorde allt för att göra allt som hennes föräldrar förbjöd henne att göra. Jag ville inte bli sådan igen. Det kändes fel nu när jag hade varit lydig i flera år.
Jag gick in genom dörren och såg att Gareth återigen putsade sitt svärd. Han skulle träna imorgon och putsade det därför extra noga, för att det sedan skulle bli smutsigt i morgonkväll. Och då började han putsa det igen.
Gareth tittade upp på mig med en misstänksam blick.
”Vad du ser glad ut, lillasyster”, sa han.
Jag försökte göra mig allvarlig. ”Gör jag?” frågade jag förvånat och kände mig som en idiot. Rodnaden hade inte gått bort och mitt ansikte speglade mina känslor. ”Jag antar att jag gillade marknaden”, försökte jag ljuga bort det.
”Det tror jag inte på”, svarade han och log plötsligt. ”Jag tror att du har pratat med en man som på något sätt charmerade dig.”
”Va?” utbrast jag och försökte låta oberörd innan jag plötsligt ändrade mig. ”Kanske”, svarade jag sedan med ett spelat finurligt leende.
”Vem är det?” frågade Gareth och han skulle inte ge sig utan ett svar.
Jag visste bara ett namn jag kunde svara, som inte skulle orsaka problem för mig.
”Lord Tristan”, svarade jag därför trots att det smärtade mig. ”Men snälla, måste du berätta för mor och far?” frågade jag sen.
”Varför inte? Jag tror de blir glada över det”, svarade Gareth.
”Jag vet inte varför, men jag vill berättade själv när jag tycker att det passar”, log jag mitt sötaste leende. ”Snälla Gareth, för min skull.”
Det var något som han alltid var hans svaga punkt. Jag hade nästan alltid kunnat få som jag ville. Nästan.
”Okej då, lillasyster”, svarade han med ett litet leende.
”Tack, min bror”, svarade jag och gick uppför trappan.
I mitt rum såg allt ut som vanligt. Inget hade förändrats sen senaste gången jag var där. Jag vet inte varför, men direkt gick jag till fönstret.
Till min stora förvåning såg jag Hector stå i skogsbrynet. Han tittade rakt mot mitt fönster. Han hade inte ens glömt vilket rum jag hade. Jag log mot honom och blev glad när han log tillbaka.
”Gå”, mimade jag till honom med ett sorgset leende. Han kunde inte stanna, risken att mina föräldrar skulle se honom var för stor. Hector uppfattade det till min lättnad och vinkade innan han lät sig slukas av skogen. Jag vinkade lite tillbaka.

Även om jag saknar alla karaktärer i 13 och såld älskar jag den här historien lika mycket! ♥

Lika awesome dem andra kapitlerna

Naw, Gud vad snälla ni är! ♥ Älskar er alla så sjukt mycket!


Kapitel 6



Jag hoppade till när min mor kom in i rummet. Jag hade stått vid fönstret ända sen Hector hade försvunnit in i skogen.
”Isabella?” frågade hon.
”Ja?” svarade jag.
”Jag ville bara se så du var hemma”, sa hon med ett leende. ”Köpte du något?”
”Nej, jag hittade inget speciellt som jag tyckte om”, svarade jag.
”Smutsig är du i alla fall!” utbrast hon missnöjt och gick fram till mig.
Jag tittade förvånat på när hon började borsta av smuts på min klänningsärm.
”Måste du alltid smutsa ner dig? Och den fina klänningen, lär du dig aldrig?” frågade hon ogillande.
”Mor, jag hade ingen aning om att jag hade smuts där. Förlåt mig, det ska inte hända igen”, sa jag ursäktande.
”Hector kanske märkte det”, konstaterade mamma känslolöst.
”Va?” frågade jag förvånat. Hur kunde hon veta att Hector var tillbaka? ”Mor, hu—”
”Jag såg dig med honom, Isabella”, sa hon irriterat och tittade mig i ögonen.
Jag tittade förtvivlat på henne.
”Mor, jag såg honom bara helt plötsligt. Jag ville bara prata med honom, jag har inte sett honom på flera år! Förlåt mig, jag glömde helt bort det just då, det var ju så länge sen”, försökte jag försvara mig. Jag hade inte gått emot mina föräldrars åsikter på flera år och visste inte vad jag skulle göra.
”Isabella, du vet vad vi tycker om Hector”, sa hon.
”Det vet hon”, sköt far in helt plötsligt. Hans ögon var ilskna.
”Far, jag menade inte att—”
”Isabella! Du har lytt oss i flera år nu, varför har du plötsligt slutat? Den där pojken lockar fram det värsta hos dig”, sa min far.
”Jag menade inte att vara olydig, jag tänkte inte på det då. Jag hade inte sett Hector på flera år, jag trodde att han var död! Snälla, jag kommer aldrig prata med honom igen! Snälla, förlåt mig”, bad jag. Jag ville inte att de skulle vara sura på mig, det hade gått så bra utan de här små bråken.
Mor tittade på far och väntade på att han skulle besluta åt de båda.
”Isabella”, började far långsamt. ”Om du någonsin umgås med den där pojken kommer vi att straffa dig. Du ska snart gifta dig och sådana här fasoner passar inte dig. Du ljög för din bror, han visste att Hector och du hade pratat redan då.”
”Jag ville bara inte att ni skulle bli arga på mig. Det var fel, förlåt mig”, sa jag med en nedslagen blick.
”Gör aldrig det igen, Isabella. Prata aldrig med Hector igen, han kommer bara orsaka dig problem”, sa far.
”Ja, far”, svarade jag skamset. Varför hade jag gjort det? Jag var så dum! Jag borde inte få finnas!
Far och mor gick ut ur rummet och lämnade mig kvar.
Jag var arg på mig själv, allt var mitt fel. Varför hade jag gått fram till Hector? Jag kom ju faktiskt ihåg förbudet lika bra som om det hade varit igår. Varför var jag tvungen att tycka om hans ögon så mycket? Hans vackra ögon som hade den där mjuka chokladfärgen.
Jag satte mig ner på sängen och låtsades för en stund att jag inte fanns och hur lätt min familj skulle ha det om jag inte fanns.