Jag som aldrig blir kär

Bra!!!!

Är inte det här fel forum?

vf skulle det vara fel forum?

Du är mi insperation (vi håller på med noveller i skoloan) !!!!

tack bara fråga om du behöver hjälp

Fortfarande bra Lalalass. Mer?
Och nej, det är inte fel forum.

här kommer det lite mer till er som nu bevakar och kommenterar


-Daniel? Frågade jag. Är det du?

-Heh..ja, jag gissar att du märkte det innan det sista jag sa, sa han.

-Ja, varför måste du göra såhär Daniel? Frågar jag.

-Är du okey? Frågade han.

-Svara mig, sa jag.

-Nej,sa Daniel.

-Varför inte? frågade jag.

-Du måste svara på min först, det som hände med dig var inte meningen, det skulle inte hända egentligen. Hade du inte kommit så hade du inte legat på sjukhuset, sa han.

-Danne, hade du inte kommit till Luna så hade hon inte ringt mig och jag hade inte kommit, försök inte att lägga någon skuld på mig eller henne. Allt som har hänt är ditt eget fel,sa jag till honom.

Det var tyst i någon minut.

-Danne? Sa jag.

-Det är inte mitt fel, att det blev såhär. Det är hennes fel och hämnden är ljuv, sa Daniel.

Innan jag hann säga något så lade han på luren.

Jag höll min telefonlur framför mig och bara stirrade på den. Jag sa inget och jag var nära på att strunta totalt i och andas men jag gjorde inte det. Jag lade på luren och satt helt tyst, det enda som hördes var tv:n som var igång. Jag hoppas att Antonio hittar honom innan han hittar Luna.

Luna

Jag somnade när jag låg och var skräckslagen av samtalet från Daniel. Jag var jätterädd och jag skakade fortfarande men jag tänkte inte låta det hindra mig från att leva som vanligt, nästan som vanligt. Det är en ny dag och jag ska till skolan, jag ska bara byta om innan jag går ner till köket och äter lite. Eftersom att jag somnade i mina kläder så vill jag byta tröjan iallafall. Jag tog min skolväska och gick ner med den i hallen och in i köket. Jag åt samma som jag gjorde igår, framför tv idag med.

Mamma och pappa hade kört till jobbet och lillebrorsan var på dagiset så jag fick en skön lugn morgon. När det var dags så tog jag min jacka och väska och gick mot bussen där Maria och Oliver stod och väntade.

-Hej,sa jag.

-Hej Luna, sa Maria. Hur är det?

-Det är bra,svarade jag. Själv då?

-Jodå, vi blev bara oroliga när vi fick höra vad som hände med dig och Mark. Allt är okey med honom va? frågade Maria.

-Jadå, det verkar så iallafall. Han säger att han är okey, sa jag.

-Får hoppas att han säger sanningen då,sa Oliver.

-Vad menar du? frågar jag.

-Ja, under den tiden som jag har känt Mark så brukar han inte vilja att andra ska bli oroliga så han säger saker som inte är sanna, alltså så ljuger han,sa Oliver.

-Okey, jag vet inte om han ljög eller inte men jag tror ändå inte att han är helt okey, sa jag.

-Jag tror inte det heller, sa Maria. Jag menar, Daniel var en av hans bästa vänner innan han blev en sådan idiot.

Jag nickade lite grann som svar, jag kollade efter bussen som kom precis när jag vände tillbaka huvudet mot Maria och Oliver. Vi klev på bussen och satte oss på samma platser som vanligt, vi försökte prata om annat än Mark och Daniel men det var inte så lätt.

Det mesta vi pratade om gick alltid tillbaka till Mark och till slut så slutade vi prata. När vi väl kom till skolan så gick tiden extremt sakta enligt mig. Det kändes som om att vi skulle vara här till sent ikväll men rätt som det var ringde klockan och vi slutade för dagen. Jag tänkte för mig själv att det var skönt, men samtidigt tänkte jag för mig själv, igen, att jag inte ville hem ännu.

-Luna, kommer du? frågade Maria.

Jag ryckte till och vände mig om mot Maria.

Mera!

Bra lalalass... Mer?

nu kommer det mer hoppas ni gillar detta lika mycket som det förra


-Ja, jag kommer, sa jag tillbaka.

Jag tog min väska och gick efter henne. Vi fick skynda oss till bussen eftersom att jag inte svarade Maria direkt, men vi hann med den och vi kunde inte prata om något annat än Mark nu heller så vi satt tysta hela vägen tills vi hoppade av.

-Hejdå Luna, sa Maria och Oliver. Vi ses imorgon.

-Ja, det gör vi. Hejdå, sa jag.

Sedan gick vi skilda vägar. Efter halva vägen hem började det kännas som om att någon följde efter mig. Jag vände mig om men såg ingen så jag fortsatte framåt. Jag vände mig om ännu en gång och såg bara en man som gick över till andra sidan och inget mer. Jag vände mig om igen och fortsatte gå men känslan av att någon följde efter mig fanns fortfarande kvar så jag gick lite snabbare. Det var då som jag hörde fotstegen bakom mig, jag blev rädd och gick snabbare och snabbare men precis som när jag ökade mina steg så gjorde personen bakom. Jag var för rädd för att vända mig om, jag gick framåt och försökte fokusera mig på det men det gick inte när jag hörde stegen bakom mig. När jag till slut fattade mod till att vända mig om så var ingen där igen. Jag började tro att jag inbillade mig alltihop men så kände jag hur någon tog tag i min axel. Jag blev dragen bakåt snabbt och personen slog in mig i en murvägg och ställde sig framför mig med båda sina händer på mina axlar.

-Hej Luna, sa han.

-Släpp mig, sa jag.

Jag kunde inte säga något annat så rädd jag var.

-Nej, jag känner inte för det. Hämnden är ljuv, sa han.

Det var då som jag öppnade mina ögon och såg Daniel framför mig.

-Släpp mig, skrek jag nästan till honom.

-Nej, jag släpper dig inte förrän jag är klar med dig, sa han till mig.

-Släpp mig annars, sa jag.

-Annars vaddå? Du kan inte göa något, sist behövde du hjälp av Mark för att du var rädd, jag ser på dig att du är rädd nu, men Mark ligger på sjukhuset så du kan inte fråga honom om hjälp denna gången, sa Daniel.

Jag tittade på honom hela tiden under den tiden han pratade med mig. Jag visste inte vad jag skulle göra och han hade rätt. Jag är livrädd och det finns ingen här som kan hjälpa mig, denna vägen är alltid tom när jag kommer hem från skolan och den används inte mer den dagen så det skulle inte komma någon som kunde hjälpa mig. Daniel hade mig fast, jag var livrädd för vad han skulle göra.

-Vad vill du? frågade jag honom i en viskning.

-Hämnd sa jag ju, har du glömt det eller? Jag vill att du håller dig borta från Mark, nu och för alltid, sa Daniel.

-Det kan du inte tvinga mig till, sa jag.

-Jo, för om du inte gör det så kommer någon hemskt att hända dig, sa han.

-Släpp mig! Skrek jag mot honom.

Jag kom precis på att han stod med benen i bredd och mina ben var fria så jag tog tillfället i akt och sparkade honom mitt i ’’juvelerna’’. Han skrek till av smärta och släppte mig, det var då som jag sprang som om livet vore mig kärt, fast i detta fallet så var det det.

Mark

Jag tänkte att jag skulle ringa till Luna och berätta för henne vad Antonio sa till mig men när jag ringde henne så svarade hon inte. Jag kollade på klockan och kom på att hon var i skolan vid denna tiden, jag får ringa henne senare. Jag får en känsla att denna dagen kommer att sluta dåligt, varför? Ingen aning ska jag säga men jag har en känsla av det. Timmarna gick och jag hade somnat så när jag vaknade igen så kollade jag på klockan och såg att Luna borde vara hemma nu. Jag tog min telefon och slog hennes nummer, jag fick inget svar, hon kanske har gått hem till Maria och Oliver så jag ringde dit.

-Hej, det är Maria, svarade Maria.

-Hej Maria, det är Mark, sa jag.

-Hej Mark, hur är det? Det som har hänt är verkligen hemskt,sa hon.

-Jo jag vet att det är det och jag mår bra, är Luna hos er? Frågade jag.

-Nej, hon gick hem till sig direkt efter vi klev at bussen,sa hon.

-Okey, sa jag.

-Varför undrar du det? frågade Maria.

-För jag har försökt att nå henne, hon svarar inte på mobilen eller hemma, sa jag. Hoppas att allt är bra, sa jag.

-Svarar hon inte? Hon brukar ju alltid svara,sa Maria.

-Jo, jag vet, sa jag. Jag ska prova igen, vi hörs.

-Ja, det gör vi, sa hon.

Jag lade på luren och lyfte sedan den igen och slog Lunas hemnummer, inget svar, Lunas mobilnummer, inget svar. Jag börjar bli riktigt orolig. Jag ringer till Antonio och han svarar.

-Antonio här, sa han.

-Hej, det är Mark, sa jag.

-Mark, hej, är något på tok? Frågade han.

-Har Lunas vakter kommit till henne ännu? Frågade jag.

-I morse kom de dit och följde efter henne till skolan, de var utanför skolan hela dagen och följde efter när hon tog bussen hem och sen....,sa Antonio.

-Och sen? Frågade jag.

-Sen har vi inte fått några rapporter, de slutade höra av sig. Jag ska be någon ringa och se vad de håller på med,sa han.

-Okey, jag har provat ringa till Luna både hem och mobil men hon svarar inte någonstans och hennes föräldrar jobbar, sa jag.

-Okey, det är lite oroande, sa han.

Det blev tyst i luren förutom lite mummel i bakgrunden.

-Antonio? Frågade jag.

-Ja, förlåt, men de har ringt till våra vakter till Luna och de svarar inte, vi ska skicka två till så de ska kolla vad som händer, du kan bara luta dig tillbaka och ta det lugnt,sa Antonio.

-Luta mig tillbaka och ta det lugnt? Hur tror du att jag ska kunna göra det när jag är rädd att något har hänt med henne? Frågade jag med hög röst.

-Lugn Mark, jag förstår att du är orolig, vi gör såhär att jag ringer eller kommer förbi när jag vet vad som hänt, blir du lite lugnare då? frågade han.

-Antagligen, suckade jag.

-Okey, jag hör av mig, hejdå Mark, sa han.

-Hejdå, sa jag.

Jag lade på luren. Jag vände mig mot fönstret och tänkte på Luna, jag hoppas verkligen att inget har hänt med henne. Jag lade mig ner och försökte sova av mig allt. Det gick några timmar och jag vaknade av telefonen som ringde för fullt.

-Hallå? Svarade jag.

-Mark, det är Antonio, jag har tyvärr lite dåliga nyheter, sa han.

-Vaddå? Frågade jag.

-Våra mannar som vi skickade iväg för att kolla vad som hänt och de sa att de hittade de andra, men de var knivstuckna och knappt vid liv och de hittade Lunas väska på marken vid en murvägg, sa han.