Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip rynkade pannan lite då hon gick fram till honom, men gick inte undan. Att se Aubrey igen väckte otroligt mycket känslor och han saknade henne så, så aldrig i livet att han skulle gå undan då.
"Hej. Jag..", sade han, rynkade pannan lite mot henne och var rätt förvånad. Kände hon igen honom? Hur kunde det gå till? Kom hon ihåg saker iallafall?
"Känner du igen mig?", frågade han, såg stort på henne och man såg hur ett hopp tändes inom honom.

Ilsera såg upp då hon hörde någon komma, log genast då hon fick se Jonathan. Han var verkligen sjukt snygg där han kom.
"Tack. Du med", sade hon, lite generat och strök bak en hårslinga ifrån ansiktet. Såna ord betydde mycket för henne när dem kom ifrån Jonathan, och hon log mjukt mot honom.
"Ska vi gå?", frågade hon.

Killen verkade bli lite nervös. Han hade antagligen inte förväntat sig att en främmande tjej bara skulle storma fram till honom, och fråga om de träffat varandra någon gång förut. Då han frågade om hon kände igen honom rynkade hon först på pannan innan den slätades ut, ersattes av ett litet leende.
"Du är Philip, inte sant?" Hon tyckte sig komma ihåg att så vore fallet. "Jag heter Aubrey," presenterade hon sig därefter.


Jonathan kastade en blick över axeln innan han öppnade dörren för henne. Kvällen skulle vara rätt sval om det inte vore för den varma vårbrisen. Han visste inte om han skulle lägga en arm om hennes axlar eller ej, bestämde sig ändå för att göra det han kände för vilket var det förstnämnda. Givetvis ville han röra vid henne.

Philip såg stort på henne, uppenbarligen kom hon ihåg något. Men tydligen inte allt, med tanke på att hon presenterade sig - kom hon ihåg mer så skulle hon inte ha gjort det, då hade hon kommit ihåg att han visste vad hon hette. Han log brett och nickade.
"Ja, jag heter Philip", sade han.

Ilsela såg snabbt på honom nästan lite förvånat då han lade armen om henne, men log direkt och lutade huvudet emot hans axel. Han luktade otroligt gott, och det kändes nästan som om de kom fram alldeles för snabbt till klubben.

Nyfiket studerade hon hans tatueringar. Inte direkt några man såg varje dag. Aubrey sträckte ut handen för att röra vid hans hals, strök fingertopparna över tatueringen.
"Vad är det här för något?" undrade hon, tänkte inte alls på att han kanske uppfattade henne som framfusig. Hon kunde ju inte bara gå fram och röra vid en främling mitt på gatan. Trots att det ju var precis vad hon gjort nu.


Klubbar var åtminstone något som Jonathan kände sig relativt trygg med. Mondänklubber var givetvis inte lika roliga som fester som ordnades för till exempel seelies, men det fick duga. En och annan skuggjägare och vampyr skulle man säkert stöta på här. Inte för att han brydde sig: den enda han skulle ha ögonen på under kvällen var Ilsera.

Philip var fortfarande riktigt förvånad över att hon kom ihåg honom, och också runorna? Han såg på henne med stora ögon, och att hon rörde honom fick bara hsns känslor att brinna ännu vildare. Han ville bara krama om henne, men vågade inte riktigt - han ville definitivt inte skrämma iväg henne nu.
"Det är runor", sade han, såg på henne och kunde nu inte låta bli att lägga sin hand över hennes.
"Hur mycket kommer du ihåg?", frågade han tyst.

Ilsera var inte särskilt bekväm på klubbar egentligen, hon hade aldrig varit den typen som festade mycket utan mer den lugnare typen. Men hon såg iallafall mycket fram emot att få dansa med Jonathan, för hon hade sannerligen smält helt för honom. Väl inne på klubben log hon mot honom och drog med honom ut mot dansgolvet.

Då han placerade sin hand på hennes log hon smått. Hon kunde inte sluta titta på honom. På något konstigt sätt så kändes det som om hon kände honom utan och innan. Men det kunde inte vara möjligt. Ändå lät ordet 'runor' bekant på något sätt. Som om hon hört det någon gång förut. Ingenting var väl omöjligt.
"Vad menar du?" frågade hon efter en stund och drog försiktigt åt sig handen. Vad var det hon skulle komma ihåg?


Jonathan hade tänkt sikta på att beställa något att dricka, Ilsera hade andra planer då hon drog med honom mot dansgolvet. Han hade aldrig direkt varit mycket för att dansa, men han kunde väl inte säga nej åt en vacker tjej. En dans kunde han ge henne. Han var fortfarande övertygad om att det skulle vara betydligt mer spännande på en klubb som var riktad för alla med demonblod i kroppen: såsom varulvar, vampyrer och seelies. Det var fester det.

Philip såg på henne, hade aldrig trott att han ens skulle få prata med henne igen. Än mindre att hon faktiskt skulle känna igen honom, och dessutom komma ihåg hans namn. Han visste själv inte riktigt vad han skulle säga, för om han började babbla på om hur dem varit förlovade skulle han väl säkerligen skrämma iväg honom. Han lade huvudet lite på sned.
"Du kände igen mig. Kommer du ihåg varifrån?", frågade han tyst.

Ilsera log brett emot honom, började dansa så snart hon hade fått med sig honom ut på dansgolvet. Hon gillade att dansa, men var ofta lite för blyg av sig. Men med Jonathan kändes det som om hon alltid kunde vara sig själv, vad det än gällde. Och hon var helt upp över öronen kär och släppte honom knappt med blicken.

Aubrey började med att skaka på huvudet. Hon var helt säker på att de kände varandra, hon visste ju vad han hette också, men hon kunde inte komma ihåg hur det kom sig att de var bekanta med varandra. Men hon kände en stark koppling till honom, och det var en känsla som gav henne trygghet.
"Nej," medgav hon och förde en slinga av sitt hår bakom örat, "vet du?"


Då han tyckte att det var slutdansat så greppade han ett löst tag om hennes handled, för att styra stegen mot bardisken. Han ville inte tappa bort henne i mängden trots att han inte skulle ha några problem med att leta upp henne igen.
"Vad vill du ha?" frågade han och lutade sig halvt mot disken, höll blicken på Ilsera.

Philip såg på henne, nickade bara tyst sen. Han visste ju mycket väl hur de kände varandra, men han skulle ju definitivt skrämma bort henne om han började babbla om det.
"Kanske vi kan ses och prata någon dag?", frågade han.

Ilsera log brett och följde med honom emot baren, hon hade verkligen roligt och ville att kvällen med honom aldrig skulle ta slut. Hon ställde sig vid honom och log.
"Överraska mig", sade hon, hade inte jättekoll på sånt här men var nyfiken på vad han skulle ta.

Fundersamt såg hon på Philip. Egentligen borde hon inte bestämma träff med någon hon precis träffat på gatan, men hon visste att det var frågan om något mycket större och hon litade på sin magkänsla. Hur löjligt det än lät så fick hon fjärilar i magen bara av att se på Philip.
"Jag har inget speciellt för mig under veckoslutet," började hon tillslut och fumlade lätt med händerna, "kanske någon eftermiddag?"


Han vände blicken mot bartendern som hade stannat upp för att ta deras beställningar, gav honom en kort beskrivning om hur han skulle tillreda drinken i fråga som han hade i tankarna. Jonathan räckte därefter det ena glaset till Ilsera och lyfte sitt egna upp i luften som för att skåla med henne. Därefter hällde han i sig drinken i en enda klunk och ställde det tomma glaset på disken.