PRS Emma07 och wolfy

Thomas lyssnade tyst på henne, hon hade ju åtminstone lyckats med att få honom sårad och få honom att börja tvivla. Även om han inte riktigt velat säga det till henne - han ville inte att hon skulle känna någon skuld för det - trodde han att det var mest på grund av deras bråk som gjort att det blivit för mycket och han gått in i väggen.
"Du borde ha pratat med mig istället, låtit mig försöka gottgöra det", sade han tyst, han skulle göra vad som helst för henne. Det som blivit var bara att han helt enkelt inte tänkt ordentligt.

"Pratat med dig? Du lyssnar ju inte." Det var så hon uppfattade det i alla fall. Nu syftade hon mest på det faktum att han mer eller mindre viftat bort hennes förslag, inte tagit dem eller vad hon kunde åstadkomma på allvar. Om det var för att han var gammalmodig, oavsett om han ville erkänna det eller ej, eller för att han verkligen var så upptagen med allt möjligt annat gick att diskuteras.

Thomas lyssnade, ledsen över att hon kände så. Han försökte alltid lyssna på henne, men det hade varit så otroligt mycket den sista tiden att han varit som helt isolerad ifrån omvärlden nästan.
"Jag försöker alltid lyssna. Det har kanske inte riktigt varit så den sista tiden, men det är på grund av all stress och inget annat. Och jag försöker bättra mig", sade han ärligt.

Alysia snörpte på munnen innan hon vände blicken mot den öppna spisen och den sprakande elden. Hon hade en hel del på hjärtat men hon behövde tänka igenom det som sagts, samt fundera på vad hon skulle säga härnäst.

Thomas granskade henne tyst, osäker på vad hennes reaktion betydde. Han hade känt henne väl och länge nu, så man kunde väl egentligen tro att han om någon skulle kunna tyda henne så, men hon slutade aldrig förundra honom med att han aldrig riktigt kunde tyda henne helt alltid. Han var tyst i väntan på någon mer reaktion ifrån henne.

”Jag har pratat med några adelsmän. De är öppna till en lagförändring.” Alysia kände sig bara tvungen att tala om det för honom. Det var inte menat som en knäpp på näsan, men hon kunde inte göra något åt saken om han uppfattade det som så.

Thomas undrade för sig själv ifall hon menade det som en pik eller inte, hon slutade aldrig att förvåna honom. Han hade just pratat med henne om allt hur de varit mot varandra och direkt efteråt kommer hon med en pik? Han blev aldrig riktigt klok på henne.
"Vad du än tror så är jag inte heller emot det. Jag har bara haft alldeles för mycket för mig", sade han ärligt, än inte helt säker på ifall han skulle ta det som en pik eller ej.

”Det tvivlar jag inte på,” sa hon med betydligt mjukare röst än tidigare. Thomas hade haft fullt upp under den senaste tiden. Till en viss mån hade han sig själv att skylla för att han tog på sig allt, men hans omgivning var också skyldiga. Inklusive hon.
”Men du undervärderar mig. Säg inte emot för det är du nog innerst inne också medveten om.” Det var bara ett konstaterande, ingen pik.

Thomas lyssnade, det hade verkligen minst sagt varit mycket att göra. Men man lär sig av sina misstag, och han fick helt enkelt bara lära sig att ta det mer lugnt. Sen hade ju bråket med Alysia verkligen inte hjälpt, men han fick hoppas det kunde lösa sig nu. Han lyssnade och log lite snett.
"Det är dock lite generellt, jag har en tendens till det med dem flesta", sade han ärligt, det var inget specifikt för henne utan han hade upptäckt det många gånger. Men det var definitivt något han borde jobba mer på, det hade bara inte riktigt prioriterats helt enkelt.
"Jag fick inte något klart svar på ifall du kunde ge mig en chans igen, en chans till att det blir vi igen", sade han. Visserligen hade hon sagt att hon älskade honom, men han ville ändå vara säker på att hon vågade försöka igen.

Han hade inte fått något klart svar på sin fråga för att hon inte hade besvarat den. Alysia hade blivit så till sig av besvikelse över att han behövt ifrågasätta hennes kärlek för honom, att hon inte funderat mycket på den andra frågan han ställt. Fundera behövde hon inte göra heller. Hennes hjärta skulle alltid slå för Thomas. Han skulle alltid vara den hon ville vara med och den hon hörde hemma hos. Därför sträckte hon ut sin hand mot honom med ett litet leende på läpparna, antog att det var svar nog på hans fråga.