Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Jag vill inte ha någon frukost, glöm det”, snäste Zihao och slingrade armarna om överkroppen, med ett tvistat morrande. Först hade han gått och lagt sig på fel sida och nu hade han även vaknat på den. Jisses. Den här dagen skulle med största sannolikhet sluta i en massiv katastrof. Precis som dagen innan gjort. Det mest sura med hela situationen var ju att han gått och väntat på att få umgås med Joshua på heltid, men nejdå. Nu skulle han säkert inte få sätta sin fot inom tre meter från artonåringen. Istället skulle Euijin stå framför den yngre som en sköld. Varför då egentligen? Allt Zihao ville göra var att svepa armarna om pojkvännen och aldrig släppa taget - aldrig låta honom genomgå någonting så vidrigt igen.
”Jaha, var sån då”, svarade Jun trött och slängde en bitter blick mot sin kamrat. ”Jag tänker i alla fall gå och äta någonting, suit yourself”, knorrade han sedan och vände på klacken. Lilla, dumma Jun. Han kunde verkligen inte sätta sig in i hur andra mådde. Det kunde ju inte den jämnårige heller göra, för den sakens skull, men han försökte i alla fall! Visst, Jun kanske också försökte, på sitt egna lilla sätt. Däremot uppfattade Zihao det hela som påträngande och tjatande. Usch, jobbiga grejer. Med underläppen putande och ögonen smala som springor, drog han på sig ett par mjukisbyxor och borstade igenom håret några gånger. Inte för att det blev plattare eller så, utan mest för att få bort eventuellt damm. Japp, han hade en tendens att få damm i håret under nattens gång. Rummet han sussade sött i var ju inte rent för fem öre och mer än lite dammigt.

Artonåringen hade sett fram emot det, att få träna bredvid de andra, sjunga, göra det han älskar mest i hela världen. Men det får han inte, inte bara för att kroppen knappt kan stå upp, men även för att Mr Song och läkarna inte godkänner det. Joshua hade även sett framemot att träffa Zihao, krama honom, gömma sig hos honom och känna sig säker. Men det verkar som att händelsen från natten innan skrämt iväg den äldre, det verkar inte som att han ens vill se honom. Försiktigt drar Joshua täcket bort från sig, låter de bara fötterna komma i kontakt med det svala golvet. Det ger honom en liten chock, den svala ytan. Ger honom rysningar, precis som den kalla luften gjort igår kväll. Han hör hur Euijin drar med sig medlemmarna med hjälp av Kawan och CW. Försiktigt lutar han örat mot den stängda dörren, försöker urskilja röster ifall någon är kvar. Ingenting han märker iallafall. Joshua plockar upp Bob medan ögonen granskar kläderna som liger prydligt vikta i en hög. Artonåringen hade under nattens gång vikt ihop kläderna som han slängt omkring sig, ingen hade märkt hans små, skuggliknande rörelser. Lika bra det. Med katten i famnen glider han ut genom dörren, försöker urskilja röster, ljud. Är någon kvar? Mycket riktigt, Joshua vill inte bli sedd av någon vid det här laget.

När resten av gruppen lämnat lägenheten, hade Zihao smidig glidit undan. Istället för att vara till någon nytta, hade han istället slängt sig ner på soffan där han nu låg och blängde upp i taket. Nej, inte en chans att han tänkte träna under dagen. I alla fall inte under förmiddagen, innan lunch. Kanske hade det någonting att göra med att han inte ville lämna Joshua ensam, men det tänkte han aldrig erkänna. Nåväl, inte efter gårdagen, när den yngre passerat honom utan att säga ett ord. Nittonåringen begravde ansiktet i händerna och kvävde en irriterad suck. Åh, han hade hanterat det hela så sjukt dåligt att det nästan var skrattretande. Och damn, såhär i efterhand mådde han verkligen skit över det. Istället för att vara ett stöd för den andre, hade han börjat gorma och skälla. Kunde det bli värre? Speciellt efter det Joshua gått igenom under samma dag dessutom! Nej, fy fan. Zihao lät plötsligt händerna falla till sidan, varefter han satte sig upp i soffan coh stirrade mot dörröppningen.
”Varför smyger du omkring för egentligen? Det är ingen annan här, om det är det du är orolig över”, ropade han innan de mörka ögonen vändes upp mot taket igen - där de hade en tendens att fasta.

Fan, hur hade allt gått så åt helvete? Visserligen kan det som hänt under gårdagen inte ha gett honom något positivt, men varför behövde deras förhållande gå till stupet? Joshua behöver Zihao, så jävla mycket. Kanske han gjort fel bara att gå förbi den andre, men efter allt som hänt den kvällen ville han inte prata med någon mer. Inte ens sin pojkvän, och nu verkar det som att den andre är väldigt förbannad på honom. Joshua bestämmer sig för att inte svara, det är inte så att han endast vill gömma sig för de andra, nej han vill gömma sig för Zihao också. Antagligen kommer nittonåringen bara bli ännu argare över det faktumet.
"Varför är du inte och tränar?" frågar Joshua, harklar sig när rösten fastnar i halsen. Han borde ha stannat kvar där i gränden under går kvällen, frusit till döds. Det låter jävligt frestande. Joshua sätter på tevattnet, innan den smala kroppen faller ner mot en stol i köket, stirrar in mot väggen. Ingenting kommer bli som förr.

”För att jag inte har någon lust att träna”, svarade Zihao torrt och vände ner blicken mot händerna. ”Joshua”, började han långsamt därefter och knöt handflatorna. ”Jag tycker fortfarande om dig, tvivla inte på det. Och..det är okej om du inte vill veta av mig längre.” Andas in, andas ut och därefter repetera. Gråten hängde sig krampaktigt fast i halsen på nittonåringen, som vägrade att ge den fria tyglar. Det var i såna här stunder som han var tvungen att hålla sig stark och inge visa smärtan inombords. Och för omväxlingsskull gick det hyfsat bra. Inga tårar föll och inga snyftningar bröt sig fram, utan han satt där i soffan och fokuserade på andningen. Återigen - ut och in, ut och in. Det här går fin fint! Fortsätt så, du klarar det. Även om han inte vill vara med dig längre, så är det okej. Du förtjänar det efter allt skrikande under gårdagen. Ögonlocken kneps hårt ihop och Zihao försökte nästan desperat att tänka på någonting annat än saknaden. Det, det fick däremot åt helvete. Totalt, jävla omöjligt faktiskt.

Vänta, va? Visserligen känner Joshua ett starkt obehag av händer vid sin kropp efter det som hänt, det har gått mindre än tolv timmar och det är väl inte så konstigt att han inte trivs med det? Men det betyder inte att han vill slänga sitt förhållande med Zihao i sjön.. nej, det är klart han inte vill. Dock skulle det inte förvåna honom om nittonåringen själv vill det, slippa umgås med något så jävla äckligt, så vidrigt. Slippa gå igenom allt det här med Joshua, som knappt kan sluta ögonen utan att vilja gråta, utan att få panik. Kanske det är dags för de två att reda ut lite av det?
"Zihao, varför skulle jag inte vilja veta av dig?" frågar artonåringen, med samma torra klang som den äldre använt sig av. Joshua orkar inte, inte egentligen, men han måste. Om det blir över mellan dem kommer han inte ha någonting kvar, inte sin kropp, inte sitt förhållande, alla känslor borta. Ett bittert skratt sipprar ur mellan Joshuas fylliga läppar, han blickar upp mot taket för att inte låta tårarna som gör ögonen glansiga falla. "Det var du som skrek på mig efter att du fått reda på det, jag borde inte ha pratat med Jun om det, jag borde inte ha pratat med någon alls om det. Jag fattar det. Men efter allt det som hände igår ville jag inte prata om det, först Jun, sen Euijin, sen mr Song, sen läkare. Hur fan ska jag våga prata om det när jag inte ens vågar minnas, när hela min kropp och mitt liv känns helt jävla förstört, trasigt och äckligt. Jag orkade inte prata med dig, du skrek, jag fattar att det var av oro.. men tro det eller ej, jag klarar inte av allt." rösten hakar upp sig och Joshua tvingas ta djupa andetag, känner hur luften börjar ta slut och lungorna tätnar. "Jag ville brista ut igår och berätta allt för dig, men jag var så jävla skraj. Om jag inte berättar för någon annan blir det lättare för mig att glömma, kanske det bara är en mardröm. Plus visste jag att du inte skulle kunna se mig på samma sätt, inte behandla mig likadant. Och jag hade rätt." Joshua ställer sig upp, Bob i sin ena arm medan bandaget kramar om nyckelbenet. Ja, han hade haft rätt.

Helvete. Nu hade Zihao gjort bort sig igen, även om han bara menade väl med vad han sa. Men som vanligt kom det ut på helt fel sätt och resulterade i missförstånd.
”Det var inte så jag menade Joshua”, mumlade nittonåringen och återgick till att pilla med sina fingrar. ”Och jag ser dig inte på något annat sätt! Önskar bara att du hade berättat för mig så hade jag kanske fått ett hum om hur jag skulle bete mig..men jag gör ju alltid fel, så vad spelar det för roll?” Avslutade han tyst och rullade ihop sig till en boll, med ett frustrerat stön. ”Allt jag vill få fram, i grund och botten, är att jag älskar dig”, viskade han sedan, så pass tyst att det nästan inte gick att urskilja. Jajamensan, nu skulle hela deras förhållande bara gå ut för. Zihao kände det på sig, ända in till benmärgen. Vad annars? Han var ju så jävla korkad och dum att det ändå aldrig skulle ha fungerat under långa loppet. För i slutändan förstörde han allting, utan att varken mena det eller förstå det.
”Jag antar att det är därför du inte skulle vilja veta av mig? För att jag säger en massa dumma saker och beter mig som en riktig skithög?” Mumlade nittonåringen och slöt ögonlocken, stängde ute det skarpa skenet från lampan i taket. ”Helt ärligt så klandrar jag dig inte. Du är ändå alldeles för bra för någon så enfaldig som jag..”

Allt Joshua kan göra är att sitta stilla och lyssna, lyssna på varenda ord som kommer ut ur Zihaos mun och försöka analysera dem på ett rättvist sätt. Dock verkar de bara komma tillbaka till samma, löjliga samtal varje gång. Hur Joshua är för bra för någon som Zihao, och hur nittonåringen bara säger fel saker. Verkar inte som att något av artonåringens ord gått igenom.
"Zihao, hur skulle jag kunna berätta för dig när jag inte vågade ens tänka tanken att det var på riktigt? Tro det eller ej, allt jag ville var att du skulle behandla mig exakt likadant, och inte bete dig annorlunda. Det är inte ditt fel, kanske jag borde ha berättat för dig. Saken är den att jag inte ville berätta för någon, jag ville glömma bort det, nu är det verkligen försent för det." Joshua ställer sig upp, benen vinglar till men han tvingar sig fram till dörren till rummet. Han orkar inte med det här, orkar inte med livet. Han borde bara försvinna. Av någon anledning har Zihao fått händelsen från igår att handla om att han säger en massa dumma saker. "Lyssnar du på mig överhuvudtaget? Jag vill inte bli av med dig. Jag vill vara med dig, det ville jag även igår. Men jag var, och fortfarande är rädd, äcklad. Tro det eller ej, men du var en riktig ängel igår, innan du fick reda på allt från Jun. Jag älskar dig, och en liten vackla skulle aldrig förändra det." Joshua biter sig hårt i läppen, känner hur det svider i såret en av männen borrat ner i den. Allt han vill är att de ska gå vidare, få Zihao att hålla om honom, hålla honom säker. Men så lär det inte bli. Joshua står själv, skör och lätt tillgänglig för alla som vill, på svaga ben och darrande kropp. "Förlåt." rösten fastnar än en gång medan tårarna börjar falla igen. "Jag borde bara ha gått hem." Där skulle inte någon ha märkt något, och inget av det här skulle ha hänt. Fan.

”Sluta be om ursäkt”, bad Zihao tyst och skakade på huvudet. ”Du gjorde ingenting fel, ingenting. Om något så gjorde du precis rätt när du kom hit, för det finns en massa människor här som älskar dig. Glöm aldrig det”, fortsatte han och strök bort några ensamma tårar som trängt sig ut. Sedan hände det där förbjudna som inte fick hända. Nittonåringen reste sig långsamt upp och tassade fram till Joshua, där han försiktigt slingrade armarna om den smala kroppen. ”Jag lovar att jag inte kommer försöka kyssa dig eller något annat dumt..men vi kan väl bara stå här i några sekunder?” Frågade han lågmält och vilade hakan mot den yngres hjässa. Det fanns en risk att det Zihao gjorde just i den stunden inte alls var okej. Att den där lilla kramen gjorde mer ont än gott. Men han hade verkligen inte kunnat hindra sig själv! Inte när Joshua stod där med tårar slingrandes nerför kinderna och en kropp som darrade värre än ett asplöv.
”Jag kommer troligen aldrig att förstå riktigt hur du känner, eftersom jag aldrig tvingats gå igenom någonting liknande..och jag ska sluta nämna det, om du vill. Jag lovar.”

En del av Joshua vill rygga tillbaka, vill inte att någon alls ska röra honom. Men efter några sekunder så kommer värmen, som han alltid funnit hos Zihao. Värmen och tryggheten, som får honom att kunna andas. Han nickar, inga ord behöver bli sagda. Ja, de kan stå där en liten stund. Försiktigt, liksom tveksamt lutar artonåringen sin kind mot den andres bröstkorg och låter sig själv för en gångs skull sluta ögonlocken. Det blir mörkt, men inte läskigt eller svalt som det blivit de andra gånger a han låtit sig själv blunda.
"Du tycker inte att jag är äcklig?" Frågar han tvekandes. Äcklig, värdelös, vidrig, förstörd. Joshua känner sig som alla de orden, han är förstörd. Försiktigt stryker han händerna över Zihaos armar, tar in närheten och allt som innan jämnt så fantastiskt. "Zihao, du måste förstå att jag inte inte pratade med dig för att jag inte litar på dig, för det gör jag. Jag tänkte bara att det skulle vara bättre för alla om jag höll tyst." Joshua lutar sig tillbaka och granskar mannen framför sig med ett blekt leende, trötta ögon. Bob har skuttat ner på golvet, gått för att äta. "Men Jun berättade, vad berättade han?" Vill han veta? Vill han prata om det?