Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip log genast brett mot henne, det märktes tydligt hur han fortfarande var otroligt glad över deras nyförlovning. Han ville tillbringa sitt liv med Aubrey, och det här var som ett bevis på att hon ville desamma. Han nickade.
"Jag är utsvulten så det låter som en väldigt bra idé", sade han direkt, lade armen om henne för att gå mot matsalen.

Ilsera såg på honom och nickade lätt.
"Jag gillar dig för den du är nu, och då spelar det ingen roll vem du varit", sade hon, hon trodde på att han var god nu. Det kanske var dumt, men sanningen och hon kunde inte förneka sina känslor längre.

På dagen skickade Alec iväg Philip tillsammans med några andra på ett uppdrag. Det gav Aubrey tid till att skriva avskedsbrev. Det kändes som det enklaste alternativet. I brevet till Philip började hon med att förklara att när han skulle läsa brevet, så skulle hon inte längre komma ihåg honom, deras historia eller om skuggvärlden. Hon tillade att det var priset Klaven ville att hon skulle betala för det hon gjort som demon. Hon skrev sedan långa meningar om hur mycket hon älskade honom, och hur mycket han betydde för henne. Avslutningsvis skrev hon att de alltid skulle hitta tillbaka till varandra. På något sätt.


Han nickade lite. Ilsera hade alltid en så positiv inställning till allting. Skulle han vara sitt gamla jag skulle han tycka att de var patetiskt, men det var faktiskt inspirerande om än ganska naivt. Jonathan gav henne ett litet leende och man såg hur ett litet hopp tändes i hans blick. Kanske det fanns en chans för honom att bli lycklig, trots allt.

Philip hade inte haft den minsta misstanke om vad som varit på gång, utan trodde det var ett vanligt uppdrag bara. Allt hade varit så bra den sista tiden, och han var fortfarande otroligt glad över deras förlovning, han hade inte missat en chans att lyckligt få prata om det med alla som ville lyssna. Därför förväntade han sig inte alls att hitta hennes brev, att läsa hennes ord var något av det jobbigaste han varit med om, han sjönk bara ihop på golvet. Aubrey var hela hans värld, och att förlora henne på det här viset var det värsta han kunnat tänka sig - att hon inte ens kom ihåg honom.

Ilsera log mjukt tillbaks mot honom, glad över att se det där hoppet tändas. Hon ville se honom lycklig och hoppades också på att kunna göra honom lycklig. Kanske fanns det hopp för dem två.

Avlägsningen av hennes runor var väldigt smärtsamt. Men den psykiska smärtan var värre. Hon såg hur hennes runor i tur och ordning bleknade bort. Då den sista runan gick upp i rök var också hennes minnen borta. Hon skakade lätt på huvudet, det kändes som om hon inte var riktigt vaken. Aubrey såg sig om. Det såg tidigare varit institutet för henne var nu bara en förfallen kyrka. Vad gjorde hon där egentligen? Fundersamt började hon röra sig tillbaka hem. Så konstigt.


Det slutade med att han spenderade hela dagen tillsammans med Ilsera. De lämnade institutet för att ge sig av på en promenad. Han lät Ilsera visa hennes favoritställen för honom, lovade henne att han en dag skulle ta med henne till de städer och platser som var speciella för honom. Nu satt de vid en uteservering och åt ett litet mellanmål. Ilsera var en fascinerande person, Jonathan kunde knappt slita blicken från henne.

Philip fick erkänna att Alec varit smart med att skicka iväg honom på uppdraget, för när han väl kommit hem var det för sent. Vid det laget som han läst igenom brevet upptäckte han att hans parabatai runa var borta, vilket bara kunde innebära att det redan var för sent för honom att rädda henne.

Ilsera stornjöt under eftermiddagen de tillbringade med varandra. Hon gillade att umgås med Jonathan, han var intressant och rolig, och verkade faktiskt bry sig. Hon log mjukt mot honom, upp över öronen förälskad vid det här laget.

Aubrey samlade ihop sina böcker innan hon lämnade klassrummet. Skolan var slut för dagen och hon såg fram emot veckoslutet. Hon trivdes bra men det skulle ändå bli skönt att ägna två dagar åt att bara slappna av. Efter en sväng via skåpkorridoren för att lägga in allt onödigt material hon inte behibde med sig hem där, så styrde hon så småningom stegen mot utgången.

Livet utan Aubrey gick ärligt talat inte särskilt bra för Philip. Eller bra och bra, inget gick väl egentligen rent dåligt. Det var mer att han inte ville ha ett liv utan henne, och att veta att hon inte ens kom ihåg honom kändes nästan värre än något annat. Han hade dragit ner väldigt mycket på hur mycket tid han lade på uppdrag och annat, och levde mer och mer som i den vanliga världen. Det var väl i något slags försök att tänka på något annat än Aubrey, även om det var omöjligt. Just när han hade varit lyckligare än nånsin med henne, så hade det här inträffat och han hade förlorat henne helt. Ändå kunde han inte hålla sig undan ifrån henne, också ganska oplanerat dessutom. Idag hade han egentligen bara tänkt ta en promenad, men fann sig snart vara utanför hennes skola istället.

Ilsera drog på sig tröjan hon till slut bestämt sig för att ha efter många om och men. Hon hade gått och frågat Isabelle om det, men inte erkänt att det var Jonathan hon skulle ut med utan bara sagt att hon skulle på en dejt. Trots att han var mycket mer accepterad nu visste hon inte riktigt vad dem skulle tycka om det.

Aubrey stannade upp för att prata med sina klasskamrater om en uppgift. Hon hade inte bråttom någonstans, så hon utbytte gärna några ord med folk hom tyckte om. Tillslut sa de ändå hejdå och gick skilda vägar. Aubrey stannade upp då hon kom ut och vände ansiktet mot den varma solen, slöt ögonen och njöt i några sekunder innan hon såg sig om. En bit längre bort stod en kille hon fick ett starkt intryck av att ha sett förut. Men hon kunde inte sätta fingret på var de skulle ha träffats. Kanske han bara påminde om någon.


Jonathan drog en hand genom sitt rödbruna hår. Han hade ju haft kallblont hår förut, men han hade velat prova på något nytt. Han ville klippa av alla spår han haft till sitt gamla, onda jag. Han rättade till skinnjackan och studerade sig sedan i spegeln. Aldrig någonsin hade han känt sig så nervös som han gjorde nu, och då var han bara på väg ut på en dejt med Ilsera. Det var nästan löjligt hur nervös han var. Som en nyförälskad tonåring som äntligen fått en chans av tjejen han länge haft ögonen på.

Philip visste att han nog egentligen borde hålla sig undan ifrån henne, men nu när han var här ville han se ifall han ändå kunde få en skymt av henne. Han ville veta ifall hon verkade ha det bra. På ett vis ville han nästan inte veta - tanken på att hon skulle ha träffat någon annan kille stod han inte ut med. Han märkte hur hon verkade titta åt hans håll, men tänkte först att hon säkert bara såg på någon annan.

Ilsela granskade sig en sista gång i spegeln, tog ett djupt andetag innan hon till sist gick ut genom dörren för att gå och ställa sig vid utgången. Dem hade bestämt att dem skulle mötas där och ge sig iväg och dansa, och samtidigt som hon inte kunde bärga sig till att få dansa med honom så var hon otroligt nervös. Hon gillade honom så otroligt mycket, och bara tanken på att han faktiskt ville gå ut med henne fick henne att le.

Efter några om och men bestämde hon sig för att gå fram till honom. Med lätta steg tog hon sig nerför trapporna och vidare mot killen. Aubrey tvivlade starkt på att hon skulle skämma ut sig, för hon var övertygad om att hon kände igen honom från någonstans.
"Hej," sa hon då hon kommit fram, "känner jag dig?" Hon gick rakt på sak, tänkte inte på att hon kanske skulle skrämma iväg honom.


Efter en sista blick i spegeln lämnade han sitt rum. Trots att han nu för tiden kom relativt bra överens med alla, så fanns det fortfarande några som gav honom sneda blickar. Vad de tyckte om honom brydde han sig dock inte om. Han tänkte inte direkt höga tankar om dem heller. Då Jonathan fick syn på Ilsera vid utgången log han smått mot henne.
"Vad fin du är." Det här med komplimanger var ännu något han försökte vänja sig vid men det gick bättre.