PRS Emma07 och wolfy

Sophie lyssnade och nickade lite igen, hon förstod vännens resonemang. Hon själv hade inte gjort likadant, men det var en annan sak.
"Försök prata med honom", sade hon snällt, ville ju att vännen skulle komma överens med sin älskade igen.

Efter en stund la hon försiktigt ner ettåringen på golvet innan hon reste sig upp. Sophie kanske ansåg henne vara på gränsen till galen, men tjejerna var väldigt olika personlighetsmässigt. De hade en helt annan uppväxt också. Men Alysia var glad över att de kom så bra överens med varandra ändå. Hon kramade om Sophie innan hon lämnade kammaren.

Keena återgick glatt till sin leksak igen efter att ha kommit ner på marken igen, medans Sophie kramade om vännen. Hon hoppades innerligt att hon och Thomas skulle komma överens igen för vännens skull, även om hon själv kanske inte gjort på det viset.

Thomas hade skickat iväg en tjänare att leta rätt på Alysia och be henne komma dit, han hade gärna gått själv men vakterna tyckte irriterande nog att han redan varit uppe och rört sig för mycket idag och ville inte släppa iväg honom, de tyckte han kunde ta det lugnt. Till Thomas irritation, så han ägnade tiden åt pappersarbete istället i hopp om att tjänaren kunde hitta henne.

En tjänare stannade upp henne en bit från Sophies kammare, förklarade att Thomas önskade att hon skulle gå förbi hans kammare. Hon avfärdade den unga tjänaren innan hon styrde stegen mot hans kammare, hittade honom vid en hög pappersarbete. Så förvånande. Alysia övervägde att stå men beslöt sig ändå för att sätta sig på fåtöljen närmast brasan.

Thomas såg upp då hon kom in, lättad på något vis då han nästan varit rädd att hon skulle strunta i det. Han lade undan papperna lite för stunden, de fick vänta tills senare nu.
"Hej. Jag ville prata med dig", sade han, han ville få ett klart svar av henne helt enkelt.

”Ja, så mycket kunde jag räkna ut.” Alysia riktade blicken mot honom och knäppte händerna framför sig, väntade tålmodigt på att höra vad han hade på hjärtat.

Thomas vred sig lite på stolen så att han satt mer åt henne istället, suckade lite lätt. Han hade egentligen inte tänkt över särskilt mycket specifikt vad han skulle säga, mer än själva att han ville ha rakt svar vad hon ville.
"Jag klarar inte det här längre, att gå runt och inte veta ordentligt. Jag har prioriterat fel och gjort fel tidigare, men det är något jag ångrar. Men det känns inte som om du ger mig en ordentlig chans att gottgöra det. Jag måste få ett klart svar på ifall jag ens kommer få någon chans, ifall du kan älska mig igen eller ej", sade han, undrade lite ifall han verkligen ville veta svaret ifall det skulle vara negativt. Men han klarade inte av att inte veta längre. Han hade blivit lämnad förut, och var det vad hon tänkte göra så ville han åtminstone få reda på det.

Orden som lämnade hans mun var inte de hon hade förväntat sig, men hon förstod också varför han undrade. Något som förvånade henne var hur ont det gjorde, fysiskt såväl som psykiskt. Att det gått så långt att Thomas behövde ifrågasätta om hon fortfarande älskade honom.
"Jag har aldrig slutat älska dig," sa hon tillslut, så lågt att det knappt var mer än en viskning. Hon förstod om han hade svårt att tro på hennes ord, hon hade inte direkt på senaste tid visat för honom hur mycket han betydde för henne. "Det kommer jag aldrig att göra heller." Oavsett vad som hände så skulle han alltid vara hennes första och största prioritet.

Thomas hatade att ens behöva fråga egentligen, men han klarade inte längre av den där gnagande känslan och tvivlet av att inte veta. Han blev åtminstone något lättad av hennes ord, samtidigt som det väl lite också väckte fler frågor.
"Varför visar du inte det då?", svarade han tyst, det kändes snarare som om hon visade helt tvärtom, vilket lagt grunden till alla de tvivel han haft.

"För att du sårade mig. Och istället för att förlåta dig och börja om pånytt, byggde jag upp murar runt mig för att du inte skulle kunna såra mig igen. Istället ville jag visa för dig hur du fick mig att känna." Alysia hade tagit det några steg för långt. Att han sårat henne var ingen ursäkt till att ge tillbaka med samma mått. Hon borde ha varit bättre än honom men istället hade hon sjunkit till en lägre nivå.