Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Jag svär på mitt liv att jag kommer att slå dig rakt i ansiktet om du inte berättar”, morrade Zihao, som defintivt börjat tappa humöret på riktigt.
”Nej, jag lovade att jag inte skulle berätta”, svarade Jun, som också började bli lätt frustrerad.
”Är han otrogen mot mig? Är det därför han beter sig så konstigt? Jag vet att han aldrig skulle vara det men jag kan inte utesluta den möjligheten längre..” fortsatte nittonåringen och gömde ansiktet i händerna, så att det svarta håret föll i ögonen på honom. Jisses, för tillfället såg han verkligen bedrövlig och ynklig ut på samma gång. Faktiskt mer än ynklig, men luggen dolde som tur var de glansiga ögonen. Någonting positivt åtmsintone.
”Zihao..du vet att han aldrig skulle vara det!” Utbrast Jun panikartat och greppade tag om den jämnåriges händer, sänkte dem bort från det bleka ansiktet. ”Det är inte det, jag lovar”, erkände han sedan och sänkte blicken.
”Vad är det då? Har hag gjort någonting fel?” Manade Zihao på och slöt ögonlocken, i ett försök att hålla tårarna inne.
”Nej, det är inte ditt fel”, försökte den andra nittonåringen förklara, med en lätt stammande stämma. ”D-det är någon annans fel, okej? Joshua råkade ut för någonting..ehm..”

Konstigt nog hade det inte tagit mycket för Euijin att övertala den yngsta medlemmen, inte alls faktiskt. Han skulle vara där med honom, det skulle vara deras och Juns hemlighet. Men han ville se till så att Joshua får en chans till ett liv, inte en omstart, men så att han kan gå ut utan att vara rädd. Krama någon utan att skaka. Så han sitter där, mitt i natten med en sjukhusrock medan en sköterska granskar alla sår. Euijin kramar om hans hand, försöker att inte brista ut i gråt i synen av alls djupa, mörka, röda och lila sår. Det är nog något av det vidrigaste, läskigaste han sett.
"Vad kommer du säga till de andra?" Frågar Joshua med slutna ögon, lyfter lite på armarna, benen för att sjuksköterskan ska kunna kontrollera allt. Kanske hemligheten bara är mellan de tre från början, men med tanke på att Euijin ville ha akutvård av en av företagets läkare så fick Mr Song reda på det, reda på allt. Kanske det är bäst så.
"Att vi tog en kopp varm choklad ute i ett kafe, kommer du ihåg att vi gjorde det en hel del förut?" Påminner tjugofemåringen med ett litet skratt. Joshua ler svagt, stirrar framför sig. Alla leenden är påtvingade.
"Ja, jag har inte så dåligt minne."

Tystnad. I flera sekunder satt Zihao och stirrade tomt på Jun, utan att så myclet som blinka. Det var först när den jämnårige började skaka om den längres axlar, som han tillslut återvände till verkligheten.
”Joshua blev..Joshua blev..” började Zihao stammandes, utan att veta hur han skulle få ut orden.
”Ja”, svarade Jun stelt och sänkte blicken. ”Jag antar att det hände idag? Jo, det hände idag..så det är inte konstigt att han betett sig konstigt”, mumlade han tyst och började vrida och vända händerna i varandra.
”Nej, du har fel”, envisades nittonåringen med de mörka lockarna. Han kunde inte acceptera det - kunde inte acceptera att Joshua tvingades genomgå någonting så hemskt och vidrigt. Det gick bara inte. Nej. Nej. Nej.
”Sluta, Zihao. Du vet att jag inte har fel..” viskade den andre och skakade på huvudet. Förvisso var det där sant, men det betydde inte att Zihao kunde acceptera det.
”Jag..jag ska gå och leta reda på honom”, sade han slutligen och reste sig upp, marscherade ut genom dörren och vidare mot balkongen. Tom. In i Joshuas rum. Tomt. In i vardagsrummet och köket - ingen Joshua. Panik.

Det är en ny sak som Joshua lärt sig av den äldste i gruppen, hur övertygande och förbannat hjälpsam han kan vara. Redan från början hade han bestämt sig för att inte berätta för någon, vilket olyckligtvis gick i stupet när Jun kommit in springandes och sett alla sår, blod. Men han hade hållit fast vid det, fast beslutsam över att ingen ska behöva veta sanningen om det som inträffat. Några minuter i Euijins sällskap och konversationen ledde till att han nu sitter på en bädd i sjukavdelningen. Deras bolag hade varit noga med att skaffa sig en egen sjukavdelningen med duktiga doktorer, sjuksköterskor av den simpla anledningen att paparazzi kan försöka fotografera varje gång en artist eller skådespelare mår dåligt. Om de nu ska åka till ett sjukhus längre bort. Det gör det hela enklare, mindre oroande. Med gips om nyckelbenet stiger Joshua in i lägenheten under tystnad, Euijin håller den uppe för honom, hjälper honom med jackan, skorna. Fan vilken börda Joshua är. En sån jävla börda. Nyckelbenet var brutet, såren har blivit tvättade, han får inte röra på sig för mycket. Mr Song har återkopplat Joshuas kontakt med en psykolog, läkare. Kanske det är för det bästa, få det hela överstökat. När artonåringen ser upp från sina fötter får ögonen syn på det bekanta, älskvärda ansiktet. Av någon anledning känns det annorlunda.. Har Jun berättat?
"Varför är alla fortfarande vakna!" utbrister Euijin som försöker återgå till vardagen, skälla på alla som fortfarande är uppe och tassar omkring klockan tre på natten. "Zihao, gå och lägg dig i din säng." Och allt Joshua kan göra är att stirra på nittonåringen, ja Jun har berättat.

”Vet du vad Euijin? Du kan gå och lägga dig i din egen säng”, snäste Zihao vresigt och knöt händerna tills knogarna vitnade. Åh, han var så satans förbannad. Här hade han gått omkring och varit alldeles sjuk av oro i flera timmar! Och så kom Euijin invalsandes som om ingenting var fel - när allting, precis allting, var fel. Så jävla fel. Självfallet var nittonårongen inte arg på Joshua, och egentligen inte på ledaren heller, utan han var snarare fly förbannad på idioten som ställt till med allt det här. Det var väl nästan självklart att han var det, eller? Jo, det var det fan. Annat var inte mänskligt.
”Zihao”, började Jun försiktigt och började dra i den andres tröjärm. ”Det är sent och du verb hur du blir när det är sent”, försökte han fortsättningsvis, utan att få den jämnårige att röra sig så mycket som en millimeter.
”Joshua. Varför sa du ingenting? Varför försvann du bara? Vet du hur orolig jag blev!” Utbrast Zihao plötsligt och slet sig från Juns klena grepp. ”Förstår du hur sjukt, jävla orolig jag var efter att Jun berättat? Och så kunde jag inte hitta dig någonstans och ingen annan visste vart du tagit vägen heller!” Fan. Nu när han väl hade börjat med sin lilla idiotiska utskällning, så var det i princip omöjligt för honom att sluta.

Han borde inte ha sagt något, han borde ha hållit allt för sig själv. Struntat i att Jun sett honom kräkas, hållit det för sig själv. Zihaos utskällning är väl förtjänt, vad hade han förväntat sig? Ögonen som Joshua trott blivit tomma på tårar fylls med dem, men han tvingar ner dem. De får inte falla, han har redan ställt till med tillräckligt. Förlåt viskar artonåringen utmattat, stryker sin friska hand över sin panna, försöker andas. Fan vilken dag, han borde gå och lägga sig under täcket och aldrig komma tillbaka igen. Kanske det skulle underlätta det för de andra. Gud vilka patetiska tankar, Joshua vet ju att de älskar honom. Men ändå kan han inte sluta tänka på vilken börda han är, hur han förstör allt så fort han sätter fötterna i lägenheten. Zihao hade själv sagt det, för länge sedan.
"Vi var hos en läkare." förklarar Euijin beskyddande och låter blicken glida mellan de tre yngsta medlemmarna. "Det är en konversation för morgondagen, jag tror ni alla tre behöver vila." Jo, Joshua behöver vila, och aldrig komma tillbaka. Under tystnad glider han förbi Zihao, låter blicken glida mellan honom och Jun innan han stiger in till sitt rum.

Vila? Vadå vila? Zihao behövde väl fan inte vila. De mörka ögonen smalnade genast till springor samtidigt som de fäste sig på Euijin. Men i samma ögonblick som Joshua tassade förbi nittonårigen, utan att säga någonting, föll hjärtat hejdlöst ner mot golvet där det krossades till tusentals bitar. Inte ens ett ord och knappt en blick. Det kändes verkligen som en smäll rakt i ansiktet - även om det mer var som ett slag mot hjärtat. Ett hårt, kallt slag. Artonåringen hade lika gärna kunnat hällt en hink med kallt vatten över huvudet på honom, för det var precis så det kändes. Ja, han förstod varför..men återigen kunde han inte acceptera det hela. Det gick verkligen inte, hur mycket han än försökte.
”Zihao”, började Jun, ännu en gång, och försökte nästintill desperat dra med sig den jämnårige in på deras eget rum. ”Vi tar det imorgon, okej?” Mumlade han därefter, lite mer bestämt.
”Varför kan han berätta för dig och inte för mig? Vad är det som är så speciellt med dig?” Väste Zihao, utan att lägga någon större vikt vid Juns ord, med ögonen stelt fästa på Euijin. ”Fine. Fine. Jag ska inte lägga mig i mer, för jag förstör ändå bara allting!” Suck, överkänslig much?

Det är saken med den här lägenheten, väggarna är tunna och Joshua kan höra nittonåringens vassa, arga ord. Jösses, han ställer verkligen bara till det för allt och alla, varför kom han ens dit från första början? Han borde ha stuckit efter Zihaos försök att få honom att må dåligt för några månader sedan. Kroppen sjunker ner mot sängen, känner hur varje sår dunkar och skriker av smärta. Nyckelbenet gör det inte direkt mer bekvämt. Han drar täcket över sin kropp, sluter ögonlocken en kort stund men tvingas öppna dem. Mörket påminner honom bara, hela tiden. Joshua hör hur Euijin går in i rummet, han låtsas sova. Den äldsta lägger sig ner i sin egna säng efter att ha lämnat en puss på Joshuas panna. Han har inte kunnat få en sekunda sömn, mardrömmarna tillåter honom inte det. Nästa morgon dyker Kawan upp, som han inte sett på så jävla länge. Den äldre låter huvudet falla på sniskan innan han sätter sig ner på sängkanten. Han behandlar den yngsta normalt, han vet inte vad som hänt. Precis som Joshua vill ha det, han vill inte bli behandlad annorlunda.
"Du borde ha väckt mig när du kom hem!" gnäller han och ruskar besviket på huvudet.

Den morgonen var Jun tvungen att släpa upp Zihao från sängen. Det var däremot inte någon lätt uppgift, då nittonåringen i fråga var alldeles för vresig och motsträvig för sitt eget bästa.
”Snälla du..kan du inte ta och gaska upp dig lite va?” Knotade den andre och fortsatte att dra i den mörka tröjan som surpuppan var.
”Nej”, svarade han tvärt och grävde istället ner sig ännu djupare bland täcket. ”Det känns typ som att han inte vill veta av mig längre, och vad finns det då för mening? Ingen, Jun, ingen”, fortsatte Zihao monotont och blickade tomt upp mot taket.
”Äsch, det där är för det första inte sant och för det andra har du oss andra! Plus att vi tyvärr behöver dig”, protesterade Jun, som slutligen lyckades få den jämnårige att åtminstone slänga benen över sängkanten. ”Allting kommer att ordna sig, ge det lite tid”, försäkrade han därefter och drog fingrarna genom sitt ljusrosa hår. ”Kom, jag är hungrig. Vad vill du ha till frukost? Vi kan gå ut och äta om det är någonting som skulle få dig att bli lite gladare?” Kanske det var en bra idé trots allt? Men den lyckan skulle väl bli kortvarig. Urk.

Joshua ligger där, inkapabel till att röra sig. Ihopkrupen under sitt täcke stirrar han in i väggen, känner hur tårarna fastnat mot hornhinnan Efter allt som hänt känns varje rörelse tungt, hjärtat krossas än mer för varje andetag. Det gör det inte bättre att han kan höra varje ord som sägs utanför i vardagsrummet, ska Zihao gå ut nu? Utan att prata med honom? Kanske artonåringen vänt sig ryggen mot den äldre under natten, men det var endast för att han var för trött för att prata om det, Zihao hade blivit så arg, skrikit på honom. Vad fan hade han tänkt sig, han är inte värd nittonåringen i vilket fall som helst. Ja, precis som Jun säger har Zihao de andra, och de andra behöver honom.
"Ska jag ringa Samuel? Din mamma? Din kompis? Jag vill inte lämna dig ensam medan vi alla är och tränar." berättar Euijin där han sitter på sängkanten, stryker fingrarna över den yngstas hand. Joshua kan bara skaka på huvudet, de kommer ställa frågor. Alla bara ställer frågor, frågor Joshua aldrig kommer få orken att svara på.
"Nej, jag klarar mig själv." svarar han med hes röst och drar efter andan, vänder på sig så att han ligger på rygg, och stirrar upp i taket. Dags att ruttna bort. Så jävla värdelös. "Tog ju med mig Bobb." jaha ja, han har tröttnat på att ha endast katterna som sällskap under alla dessa veckor när han mått skit, men nu har allt blivit värre. Allt. Zihao som inte verkar vilja veta av honom. Katterna kommer inte fråga något krävande. Euijin granskar sin vän, tar ett djupt andetag och ställer sig upp.
"Jag frågar Mr Song om han kan hålla dig sällskap någonting, jag tänker inte ta dina nej." svarar han med ett magert leende, innan han går ut ur rummet. Mr Song, kommer han tvinga honom att åka hem igen? Möjligtvis.