Criminal [PRIVAT Zora & countess]

Sara lyssnar på henne och granskar henne även min när hon granskar ringen
-därför rör inte jag hans ringar för dem ser 1 dyra ut sen e den klumpiga
sa hon och flinar lite grann mot sin vän och såg på henne när hon frågade nästa fråga. Vad kunde man svara på det ens? Hno visste ine ens vad hon skulle svara på det.
-lite på ett ivs, ha nva min enda trygghet förr för mamam dog i långtids sjukdom. Så skanar det lite.
'sa hon ärligt och såg på sin vän.
-men gillar detta med för har lucas iallflal.
sa hon ärligt

Melinda nickade förstående till hennes svar.
– Jag klandrar dig inte. Det är din familj. Liksom Lucas är min.. Och han är min trygghet.
sa hon försiktigt och log sedan för sig själv. Mer hann hon inte säga innan Lucas drog upp dörren och steg in i rummet, klädd i en av sina skräddarsydda kostymer. Han lyfte frågande på ögonbrynen när han såg hur Sara och Melinda gjort sig bekväma i hans rum.

Sara flinar till och lsyssnar. hon såg på lucas när han kom in och såg rätt frågande ut.
-theo var skum så ville inte vara i sällskapsriummet
sa ohn direkt och visste Lucas skulle förstå hon ljög då hon var en dålig lögnare.
-SEn vad får man inte vara i andra rum eller? inte van eller för då får du vänja dig
sa ohn nevis till Lucas. Sara testade hon nu det syntes på henes ögon hur hon envisas med honom nu för hon tänkte testa honom som hon gjorde förr med sijn envishet.

Utan att riktigt säga någonting gick Lucas bort till sin stora garderob och drog ut lådan där han förvarade flera av sina dyrbara accessoarer.
– Vi åker om trettio minuter..
sade han kort samtidigt som han placerade en guldklocka runt ena handleden och därefter började ta på sig sina ringar. Lucas vände sig återigen mot tjejerna och under kavajen kunde man då se hans pistolhölster.
Melinda rynkade lätt på pannan.
– Är det nödvändigt?
sa hon nickade mot hölstren. Hon var inget stort fan av vapen. Inte efter att hon blivit oskyldigt dömd för att någon skjutit en polis.
Lucas slängde en blick mot sin syster samtidigt som han fixade skjortärmarna.
– Det är en del av jobbet...
svarade han och såg sedan mot Sara för att se hennes reaktion.

Sara hade sett hur han sket i att hon testade ohonm, hon tänktei nte påpeka det utan följde hans minsta rörelse med blicken. hon lyssnar på syskonens snack och såg sen på lucas när han sa det sista, hon rynkar lite på pannan bara som om hon med frågade varför. lite ovan var hon se den sidan just nu men rörde inte så myket min om man inte kände henne såg man inte reaktion men hon visste lucas kudne henne så väl att han förstod hon regerade lite starkare än hon visade. Liten del av vara en barn till polis man lärde dölja den största reaktionen.
-Då vet jag ska vara klar tills dess.
sa hon lugnt bara efter smält hans ord. det var dock lite skrämmande samtidigt se hans så här.

Lucas hade känt Sara så pass länge att han kunde läsa av hennes reaktion. Sakta gick han fram till henne, lutade sig framåt och gav henne en snabb kyss mot pannan. Efteråt viskade han med en så pass låg röst så att Melinda inte kunde höra dem.
– Det är okej om du vill stanna här. Jag kommer inte tvinga med dig.

Melinda kunde varken se eller höra någonting av vad dem gjorde. Lucas hade ställt sig så att hon enbart kunde se hans ryggtavla.

Sara märkte han hade läst av hene väl. ett litet diskret leende hade letat sig fram på henes läppar. Hon kände hans varma läppar mot sin panna och sen hur han viskade tyst till henne om det är okej att stanna här. Hno såg upp på honom och log till
-följer med, måste se sannningen för eller senare
saa hon lugnt till honom lika tyst så bara han hörde. Hon hade sett Melinda verkar försöka höra men gick ijnte så bra.

Lucas gav Sara ett svagt men förstående leende. Hon hade rätt. Förr eller senare skulle hon behöva se sanningen om vem han var, vad han kunde göra och ändå sova gott om nätterna, och varför stadens bästa poliser var efter honom. Att personen som hon spenderat tid tillsammans med enbart var en liten del av Lucas DeMora.

Melinda la armarna i kors och tittade buttert mot sin brors ryggtavla.
– Lucas, jag vill gärna ha en vän kvar när dagen är slut. Lova att du håller henne säker. Jag vet vilka fula typer som kan finnas där.
sa hon och lyfte på ögonbrynen i väntan på svar.
Lucas slängde en blick mot sin syster.
– Du underskattar henne Melinda. Sara klarar sig bättre än du verkar tro. Men jag kommer inte att släppa henne ur sikte.
svarade han.

Sara log till mot honom bara och hörde melinda och flinar till och kika fram
-klarade jag klubba ner han med en bok lär jag överleva
sa hon envist och log lurigt mot lycas och melinda snabbt. Hon hade dolda talanger hon hade saker noghon med undehöll lucas för menar han höll säkert visa skaer undan henne. Hon tänkte
-alltså vill du ha mig färdig tills vi ska åka får jag nog kasta ut tid ur ditt egna rum.
sa ohn på skoj till lucas och såg på melinda
-mne du ska hjälpa mig
sa hon nu snällt till sin vän. Hon gillade Melinda som vän och var glad iallfall fått en tjej vän såhon slipper sitta och tråka med lucas hela tiden.

Lucas skrattade till åt Saras kommentar. Han reste sig rakt och gick därefter tillbaka till dörren som ledde ut därifrån. Han såg tillbaka mot dem samtidigt som han återigen rättade till sina skjortärmar.
– Tjugo minuter tills vi åker.
Lucas lämnade rummet och gick igenom korridoren med ett svagt leende på läpparna. Det var förmodligen första gången som någon "kastat" ut honom från hans eget rum. I alla fall under hans tid som kriminell ledare.

Melinda skakade roat på huvudet när hennes bror hade lämnat rummet.
– Så, vad fortsätter vi med härnäst?
frågade hon sedan sin vän.