Tjejsnack(så håll tassarna borta killar!)

Jag använder inte BH, men skulle vilja det (egentligen skulle jag vilja KUNNA använda, men har för små bröst) Det är jättejobbigt!

*Girl Power c:*

Jag måste på skol-DM i stan på IKSU med Hfors och typ 1000 andra människor.
Vi hade först femkamp i Hfors, där kom jag tvåa i 1000m, och ettan och tvåan i varje gren får åka in till stan och tävla mot andra skolor. Jag har aldrig varit där förut, och det är jättejobbigt! Jag ska hoppa Längdhopp också, men det fick jag välja för att inte ha tråkigt hela dagen. Jag behöver stöd i detta, och det känns jättejobbigt.

jag är bi, och har fortfarande inte berättat det för min familj... men mina vänner vet om det iaf. Jag sa det typ bara xD har väldigt bra vänner (men få...) så jag sa det bara till dem.

Jag är bi! Har fortfarande inte berättat om det för mina föräldrar då jag inte tycker det är en sån stor grej, skulle liksom inte gått till dom och sagt "Jag är straight!" om nu det varit fallet.

När det gäller mina vänner så har jag alltid försökt vara öppen om det, men från början så berättade jag bara för mina närmsta vänner (typ "har tänkt lite på detta och kom fram till att jag är bi" och svarade om någon frågade liksom.
För mig så känns det bäst att inte gå och skylta det men att vara helt ärlig och öppen om folk frågar, och därför är det också så jag gjort! (mina föräldrar har inte frågat, det är därför jag inte berättat för dom heller.)
Tycker du borde ta det lugnt bara! Ha en laid-back approach angående din sexualitet då den är lika naturlig som vad som helst, ser du det som naturligt som kommer andra också göra det! (om de nu inte är trångsynta svin)

Lycka till!

Har ingen annanstans att ta vägen så uttrycker mig här, hejsan hoppsan!

Förstår inte riktigt vad folk har emot distansförhållanden, långa som korta, stora som små.. det är liksom fortfarande ett förhållande, eller hur? Berättade för några vänner att jag har ett distansförhållande med honom, jag berättade som det var, han bor i norden och är två år äldre än mig, vi har pratat och är i ett förhållande. Ingen big deal.

Vissa blev äcklade och suckade, tyckte att det var sjukt att vi aldrig träffats irl. Vissa tyckte det var romantiskt och gulligt att kärlek färdas på en så lång distans, vissa stod på lite båda sidorna men lutade mest åt den hatande sidan. Är de rädda för det? Tror de att något hemskt händer om man hopplöst blir kär i någon som bor över 300 km bort? Vad är det för skillnad mellan ett förhållande där personen bor nära och ett förhållande där personen bor i ett annat land eller bara på ett väldigt långt håll?

Fattar inte, förstår inte, kan inte.. Vad är det för fel? Har jag gjort fel? Gaaahhh.. frågor utan svar överallt som ekar i mitt huvud så fort jag pratar om det, sen nämner jag lite svagt att han bor i norge och de blir de ännu mer hatande..

Vad är det för fel? Tycker ni mugglisar att det är fel? Har jag gjort fel någonstans? Gosh..

Mina föräldrar tycker inte om min pojkvän, och pappa vägrar skjutsa mig till honom, så vi kan endast ses i skolan, det suger. Jag mår typ dåligt om jag inte får träffa honom på en hel dag.

Vendela Nämen då har vi ju någonting gemensamt!

Jag tycker inte det finns något FEL med att ha ett distansförhållande. Jag ser liksom inte ner på folk för att de har det. Men det är ingenting för mig. Jag bor numera med min pojkvän och skulle han helt plötsligt flytta till ett annat land skulle jag nog bli tokig.
I början av vårt förhållande bodde vi ca två timmar ifrån varandra, med tåg. DET tyckte jag var jobbigt eftersom man kunde ses så sällan.

Sen tycker jag själv att det blir en annan sak när man träffas irl jämfört med när man snackar med varandra online. Har träffat killar som jag tyckte om jättemycket online men irl blev det inte en lika stor hit alls. Men jag har såklart även träffat folk jag har gillat både online och irl.

Jag såg världens hetaste människa när jag var ute med hunden.
VI NICKADE ÅT VARANDRA.

jag är så jävla trött på att vara snäll mot alla och vara öppen när ingen annan (jag möter) är det. vad får jag tillbaka? inget. bitchblickar. en diss. allt utom samma beteende som jag försöker möta folk med.
varför ska jag finnas där för alla att dumpa sina problem på när inte ens min bästa vän kan se hur dåligt jag mår? eller är det ingen som bryr sig?
så klar med att vara allas plan-b-kompis. jag är ingens andrahandsval som man kan dissa bara för att jag inte är lika "cool" som alla andra.
vart fan tog alla mina vänner vägen? alla har varit taskiga mot mig de senaste månaderna (sen april ungefär) och jag orkar inte med er skit längre. bye bye